Religions myterna (1)

Religionsmyternas röda tråd





















Av

Javad Mofrad


Sverige (Sweden)

Linköping 2004/11/15












De nordiska myternas historiska innehåll



Det grekiska ordet historia betyder undersökning










Linköping universitet Institutionen för språk och kultur

Aspirantutbildningen

Hösten 2004
Granskad av Michael Alf


Rapport av Javad Mofrad















De nordiska myternas historiska innehåll

Hur viktiga var ord före medeltiden? För svar kan vi vända oss till Nya testamentet i bibeln. Enligt Johannes evangelium (1, 1): ”I begynnelsen var ordet, och ordet var hos gud, och ordet var gud.”
Sanningen har varit så att namn på folk, länder, gudar och mytologiska personer varit mycket betydelsefulla hos de forntida människorna, och betydelsen av sådana namn har inte varit som de vanliga personnamn, vilka föräldrar plägar välja för sina egna barn.
Hur behandlar man en myt, i synnerhet ett mytiskt namn i historia forskningar? Svaret ger vi med sju konkreta exempel ur nordisk mytologi. Först och främst måste vi påpeka att forntidens folk i Norden inte handlade enbart med varor från andra delar av världen, utan hade också stort kulturutbyte inom myt och religion. De nordiska myterna är ett mycket dyrbart kulturellt ”fynd” som finns kvar från de bortglömda människorna och tiderna. Genom de här myterna ser man klart de forntida nordbornas handelsvägar/handelsplatser och de folk de handlade med. De viktiga handelsplatserna för Nordborna var Tyskland, England, och de skythiska och grekiska städerna norr om Svarta havet. Genom kulturutbyte har de nordiska myterna påverkats i hög grad av de skytiska, grekiska, tyska, keltiska, romerska, slaviska och indoiranska. De mytologierna som kommer att behandlas i denna rapport belyser flera berömda mystiska namn, bland annat de historiska namn som Sverige och Norden haft:
1- Etymologer översätter vikingarnas namn till ”de som lever i havsvikarna eller handelsmän” Vilken av dessa är det riktiga alternativet? Det måste sökas efter bevis inom historiska och mytologiska källor. Jag har hittat ett som stöder den första teorin inom keltiska myter: En sådan talar om ett nordligt folk vid namn fomorer som angrep irländska kloster i de forna tiderna. De hade en enögd gud/konung vid namn Balor. Här måste man veta vad namnen fomorer och Balor betyder, därför det finns källor till kunskap inom båda dessa mytiska namn: Fomor betyder ”underhavsfolket” på keltiska och Balor betyder ”han som är blind på ett öga”. På det här sättet når vi fram till vikingarnas namn och deras största gud. För att vara mer säker om dessa tolkningar måste vi tillägga att en av Odens berömda binamn just har varit Bileygr (blind på ett öga), som hos kelterna är förenklat till Balor. Jag anser därmed att problemet till vikingarnas namn lösts definitivt och namnet viking från början haft betydelsen ”de som bor i havsvikar”.
2- Varifrån härstammar lapparnas (samernas) namn? Deras myter svarar att det är deras största gudinnas namn dvs. Sarakka (=sara-amma) som utgör basen av deras båda namn, därför att hon har varit lapparnas eldgudinna och vars namn härstammar ur ordet sarrat som betyder ”fläka sönder senor till trådämnen”. Hennes namn förekommer i nordiska myter i varianten Saga. Hon var även heliga dryckernas gudinna. Hennes systers namn, dvs. Juksakka (båg gudinnan), är Skade i nordiska myter.
3- Utan några empiriska jämförelser med andra indoeuropeiska myter har man översatt grekiska guden Kronus´ namn till ”kråka”. Hans myter säger att han slukar sina barn. Samma gud har hos de forntida indoeuropéerna burit namnet Borea eller Boriash som betyder ”rivare” och ”slukare”. Hus nordborna har hans namn översatts till ”tvilling” (Bure) och son (Burr). Eftersom Boriash (Borea) har varit åska och regngud hos de indoeuropeiska kassiterna har den rätta grekiska formen till Kronus´ namn nämligen varit keraunos som betyder åska.
4- Hos de forntida indoeuropéerna, förutom grekerna, har solgudar varit även krigsgudar. Nordbornas Tyr och indo- iraniernas Airyaman (Mithra) är exempel på detta. Även romarna hade en berömd solgud/krigsgud vid namn ”den oövervinnlige solen”; många historiker anser att Jesus Kristus´ födelsedag ursprungligen tillhört honom. Vargen som biter nodiska sol- och himmelsguds hand är den skythiska åskgud och stamfadersguden Tagmasades (den väldigstarka havs och åskguden,Tur, Turk) som troddes vara en varggestalt. Hans namn lever kvar i turkarnas namn. Tur och Turk har betytt både ”varg” och ”den starke” på skythiska.
5- Vad betyder namnet ”Europa”? Det finns två viktiga doktriner rörande detta. Den första säger att Europa är ett finikiskt ord som betyder ”västerlandet” och en berömd grekisk myt tyder på detta. De andra räknar detta som ett grekiskt namn som betyder ”hon med breda ögonbryn” och det bibliska namnet Japeth (utbredd), vilket räknas som indoeuropéernas förfäder, bekräftar detta. Men vilken var den ursprungliga betydelsen? Iranska gamla religiösa skrifter, Avesta, har det rätta svaret. Enligt denna kommer Europas namn av Arzahi, som betyder ”västlandet”. Mittemot låg landet Savahi (östlandet), som hos grekerna och assyrierna förekommit under namnet Asia och Anatoli vilka betyder ”östlandet”. Men de nordiska myternas Breidablick (Balders [den vite gudens] ideala boning) visar att grekerna tolkade Europas namn sekundärt som grekiskt och översatte det till ”vidögda” eller ”hon med breda ansiktet”
6- Mysteriet bakom guden Heimdalls myt: Mytologerna och etymologerna bevisar att han har varit en smeds eld gud och hans namn betyder ”himmels hamrare” eller ”världsträdets gud”, men vilken eller vilka indoeuropeiska, i synnerhet germanska stammar, har dyrkat solguden under detta namn? Eftersom han inte har haft någon kultplats i Norden, måste vi söka hans ursprungliga urhem i söder, hos de nordliga tyskarna, i synnerhet hos sachsarna: Deras gudars namn finns kvar i en urgammal skrift som heter Merseborg besvärjelsen: Där nämns solguden under namn Sunna (solen), men en viktig gud har haft några binamn hos de forntida germanerna. Vad har solguden Sunna haft för binamn? De parallella till detta är namnen Saxnot (”svärdets gud”), Tyr, Irmin (”kolossal”), Irmintyr (Hermundur), Bure, eftersom Tyr hos de flesta germanska stammarna varit den gamla solguden/ krigsguden. Enligt germanska myter har de haft det speciella vapnet svärd gemensamma. Detta leder oss till den sachsiska helgedomen Irminsul (”den väldige pelaren”). Även nordiska myter anknyter till Heimdalls kult med en trädstam. Det är inte enbart eldsmed guden Heimdall utan även nordiska eld- jaktsguden Våle (phol, Ull) och eldgudinnan Fulla (den ursprungliga Valborg) som har främmande ursprung. Då blir lätt att konstatera vem de tre Heimdalls söner dvs. karlar och jarlar och trälar menas; mytologer tror att denna Heimdalls- myt syftar enbart på samhällsklasser, men egentligen visar myten dem även som tre särskilda stammar från samma folkgrupp. De har varit sveber (germaner), franker, och alemmaner. I tur och ordning betyder namnen ”de äkta”, ”de fria” och ”de vanliga bönderna”. Vi vet att själva namnet ”german” har varit en latinsk översättning av svebernas namn, dvs. ”de äkta och utvalda”. Den här enastående nordiska Heimdalls-myten rensar bort felaktiga etymologier, till exempel de som hänvisar alemmanernas namn till ”främlingar” (på keltiska) eller ”tempelfolket” (på germanska), och frankernas namn till ”bredspjutfolket” eller ”yxspjutfolket”
7- Med hjälp av parallell sökning inom de olika indoeuropeiska mytologierna, och utnyttjandet av etymologin inom de indoeuropeiska språken, dessutom med flera år satsning, har jag forskat särskilt om Sveriges och svenskarnas namn. Många gånger har jag trott att jag hittat rätt och glatt mig åt detta, men efter några månader har mina samlade och ordnade teorier fallit sönder. Men under de här senaste dagarna har jag gått hastigt fram och det känns som en fullträff:
Namnen Sverige och Sweden och svensk har sina ursprung från i Norden två forntida krigsståndsnamn dvs., ”svenner” (ynglingar, ryssar) och ”sväringar” (väringar) vilka egentligen tillhörde Uppsalaguden Frej (slaviska Rod, nordiska Van, som båda två betyder ”frände”):


Svearnas namn i de antika historiska och mytiska källorna

”De historiska namnen Thule, Yngling är synonym med svensk.”

Så skriver Tacitus i sin bok ”Germania” från år 98 efter Kristus:
”Hos Suiones (svenskar) står rikedomen i ära, de styrs av en enda man med obetingade krav på lydnad. Det är ej hos dem, som andra germaner, var mans rätt att bära vapen utan dessa förvaras, vaktade av en träl.”
I den här punkten ligger mysteriet bakom svenskarnas namn: De trälar som Tacitus talar om är själva svearnas kungar/präster, det vill säga de mytiska och historiska ynglingarna (ingævonerna). Enligt min mening härleds svenskarnas namn säkerligen ur ordet ”sven” som betyder ung tjänare, eftersom namnen Yngling och Tule (Thule) har samma betydelse, vilket är svearnas och Sveriges äldre namn.
Följaktligen härstammar svearnas namn ur ordet sven ([guden Frejs] tjänare) som har sin rot i morfemet ”sve” (den egna). Namnet Sven har bevarats väl i ordet svensk. Förhållandet mellan sven och svion (Adam av Bremens sveon) kan jämföras med engelska ordet sister (av urnordiska swestar) vilket har varit sweostor på anglosaxiska. Men svearnas fjärde gamla namn, det vill säga väring (”den äkta mannens [gudarna Tyrs och Tors] folk”) har motsägande anknytning med svenskarnas ovannämnda namn.


Vad vet vi om namnen Sverige och Svea?

Forskningen om Sveriges namn har varit ganska djuplodande och omfattande, men ett tydligt och bestämt resultat om roten och den historiskt /mytologiska sidan saknas. Då kommer vi först och främst till de åsikter nordiska folknamns- och ortnamnsforskarna har kommit fram till.

”Om man tolkar förleden i namnet på Sverige, som genitiv pluralis Svea (svearnas) och slutleden som ordet rike, så är denna gamla tolkning formellt ostridig. Namnet är, ytligt sett, inget problem. Är man emellertid mera nyfiken på detaljer, blir det skenbart enkla namnet mera oklart. Vad betyder folknamnet svear och varför heter det Sverige och inte Sverike liksom till exempel Frankrike, Österrike? Härom har rått och råder fortfarande olika åsikter. Den äldre forskningen tycks ha varit helt enig om, att formen Sverige beror på ljudlagsenlig utveckling av k till g (gh) i svagtonig ställning, en liknande övergång alltså som då jak, mik, taka blir jag, mig, taga och så vidare. Enligt I. Modéer är formen Sverige väsentligen dansk och inlånad under unionstiden.”
Om namnet svear (suiones hos Tacitus, suehans hos Jordanes) säger forskarna att ”ordets härledning är omstridd och mycket diskuterad. Någon helt säker tolkning har icke gjorts. Enligt Laistner och efter honom A. Noreen är namnet ett med bland annat latinets suus (sin), svenska svåger, syster med flera ord besläktat *Swihones med betydelsen de egna, vi själva, fränderna. Hjalmar Lindroth anser att folknamnet ej direkt kan översättas utan är en ellips ur vikinganamnet Svitjod, som skulle vara bildat till en partikel svi-, sve- och betyda det självständiga, oberoende folket. Laistner- Noreens och Lindroths tolkningar verkar abstrakta och man har svårt att förstå dem, vare sig man anser att svear själva skapat namnet eller om man menar att något grannfolk ursprungligen använt det om svea…”
Man kan bevisa säkert att de här etymologerna hittat den rätta roten sve, men de har gått halva vägen. Det är även nyttigt att veta vad de andra lingvister säger om namnen Svear och svensk:
”E. Wadstein sammanställer sviar (svear) med ett nederländskt ord swin, zwin, som bland annat betyder grunt ställe i vatten, torr del av havsstranden, som endast vid flod står under vatten. Han utgår från sockennamnet Svinnegarn vid Mälaren och anser detta vara svearnas urbygd. Sammanställningen är säkerligen oberättigad även om den är intressant som ett försök att ge svearnas namn en topografisk anknytning. Kanske har det av Wadstein anförda nederländska swin eller snarare något av dess släkting varit beteckning för de genom landhöjning skapade sankmarkerna, sumpslätterna, i Uppland vid tiden före Kristus. En germansk motsvarighet till latinets suenes, swianir, har kanske kunnat beteckna folket på eller vid sankmarkerna.
En helt annan tolkning har givits av A. Schagerström som antar att svear skulle betyda sjömännen, folket vid sjön eller havet, och vara bildat till en svag avljudsform till grundordet för svenska sjö. Svear var vid vår tideräknings början, och tidigare, ett utpräglat kust- och sjöfolk. Den skarpsinniga förklaringen är emellertid mindre trolig, därför att vi helt saknar spår för övrigt av den antagna avljudsformen.
En annan mera djärv än trolig förklaring till sveanamnet lämnas av E. Harding, som anser att det är bildat till en utvidgning av roten su, som vi har i vårt ord so (sugga). De germanska folkstammarna har ibland namn efter djurslag, till exempel forngermansk cherusi till germansk herut (hjort) och eburones till fornhögtyska ebur (vildsvinsgalt). Svear skulle ha betytt de vildsvinsprydda, de från vildsvinet härstammande, och vildsvinet skulle från början har varit svearnas totemdjur. Harding stöder sig bland annat på att en galt vid midvinterblotet brukade offras till frö (Frej), som hade en särskild anknytning till svearna; i isländska källor anges han uttryckligen som suiagod. Vendelfyndens hjälmprydnader visar dessutom krigare utstyrda med vildsvinsstatyetter på hjälmarna eller med hjälmar som föreställer vildsvin.
Det första helt säkra omnämnandet av suiones (svear) görs emellertid i en obetydligt yngre källa, Tacitus, Germania (kapitel 44) från år 98 efter Kristus. Sedan Tacitus talat om de östgermanska folken och de vid södra östersjökusten bosatta rugierna och lemovierna fortsätter han i riktning mot norr, där han ute i själva havet förlägger svearnas samhällen, som utom genom män och vapen är starka genom flottor. ” Hos suiones (svear), heter det, står rikedomen i ära, de styrs av en enda man med obetingade krav på lydnad. Det är ej hos dem som andra germaner var mans rätt att bära vapen utan dessa förvaras, vaktade av en träl (=sven, tule, ung tjänare, väpnare, mytiska skirner [”den strålande”] som är Frejs skosven [lägg märke till fransk- svenska ordet svit] och bär hans svärd och häst, egentligen solgudens attribut). Tacitus ger också en beskrivning av svearnas skepp.”

Efter mer än tio års försök har skribenten till denna artikel kommit fram till att bland de ovan nämnda forskarna har Laistner och Hjalmar Lindroth varit på rätt väg, fast de har motiverat sin åsikt på felaktig sätt, och följaktligen har deras halvupptäckt blivit nästan omärklig: Rätteligen härleder de svearnas namn av partikeln sve- (svo-). Och jag tolkar de tre kända och gamla formerna av Sveriges namn, det vill säga, Suionea (sveon-ea), Suehanea (svehan-ea), och Suedia (sve- thidia) till den ungamannes land: Ellipsen sve- i Suedia (Sweden) är en förkortning av ordet sven (yngling, tjänare, väpnare, ungman) som är välbevarad i ordet svensk och i själva verket har ordet sven (med fornsvenska plural former svénar och svænner) sin rot i partikeln sve- (den själva, den egne). På runstenar går det att hitta namnet suain som är en äldre variant av sven. Ursprungligen har Suain (Sven) varit ett tillnamn och det har associerats till svensk och svear. Då härstammar de gamla formerna av Sveriges namn det vill säga Sueonia och Suehaneia direkt ur ordet suain (suoin). För att anföra mera bevis kan man betona svenska vikingarnas namn, det vill säga väringar och varjager som båda betyder de från äkta mannens land det vill säga guden Frejs folk, inte Tors (Viles) folk (motsägande till Frejs stund dvs. de mytiska- och historiska ynglingarna och Vanlande [”vanernas landsman”]). Yngve betyder helt enkelt den heliga unga guden (Ve, Frej, baltiska ländernas Svantevit). Enligt historiska berättelser har varianten Ingve även betytt ”han med helig lans och phalos”. Det finns ännu mer bevis för dessa ovannämnda betydelser, som vi ska se bland de nordliga germanska stammar som dyrkat jordgudinnan Nerthus: Genom de historiska kunskaper som lämnats kvar av Tacitus (omkring år 55- 120 efter Kristus) vet vi att Nerthus’ dyrkande stammar bara har funnits bland de nordliga- och nordvästliga germanerna. Då behöver man för det första göra en utredning om de fyra berömda mytiska namn som Norden, eller åtminstone två av de nordiska länderna, haft i forntiden, det vill säga Hyperboréa, Ultima Thule (=yttersta Thule), Thule, Atlántis och Septentrional Regione.


Hyperboréa: De antika grekiska skildringarna om Hyperboréa beskriver att folk alltid lever i fred, i ymnighet och har hälsa och lycka. Man går sjungande och hejande i gröna skogar och gröna betesmarker. Där har folk ett långt liv och marken ger skörd två gånger varje år. Solen skyms aldrig i det här landet och alltid blåser det milt där. Ljusguden ”Apollon” tycker mycket om Hyperboréa och därför han har valt det här territoriet till sitt eget land. Varje år på hösten åker han med sina vita svanar dit och stannar där under vintern. Forntida greker har firat Apollons återkomst från Hyperboréa med en stor fest som kallats teofani (gudauppenbarelse).
De mytiska Apollons svanar (anglosaxiska swans) är ett tecken på svenskar eftersom det anglosaxiska ordet swán är en variant av det svenska ordet sven (yngling). Även är märkbart själva Apollons namn som har samma rot och betydelse som Nordens Ull och sachsarnas phol (Våle), vilka betyder glänsande.
Vi vet att Nordens klimat var varmare under perioden cirka 7000 år före Kristus till 500år före Kristus. På den här tiden dyrkade nordborna först och främst himmelsgud/ krigsgud- solguden Tyr (Svaver, ”vandrande”, slavernas Svarog), eldgud- ljusgud- jaktguden Ull (”glänsande”, Sköld, Ask, Svaver loge ”vandrande elden”, Nordens Apollon, slavernas Svarogich och Ivan Kopala), Njord (havets gud) och Nerthus (Frigg, Gefjon, ”giverskan”) som var fruktbarhetens jord/underjordens gudinna. De två första gudarna, det vill säga Tyr och Ull, har varit de äldre asagudarna (”sol”, ”ljus” gudar), och de två andra, det vill säga syskon paret Njord och Nerthus, har varit vaner (”havs”- och fruktbarhetens gud/gudinna). Om Nordens egendomliga gudinna, Nerthus, bör vi tillägga att enligt Plinius den äldre, som levde kort efter Kristi födelse, uppfattade Skandinaviens invånare sig som moder Hels barn och han berättar att hillevionerna (levoner hos Ptolemaios), som deras land kallas en annan värld, bor i Skandinavien i 500 byar, med andra ord nordborna var berömda för sin Hel- Nerthus’ dyrkan. Vi vet med säkerhet att Hel (underjordens gudinna) har varit ett annat namn på Nerthus- Frigg. Underjordens gudinna hos tyskarna, Holle, var även husliga härdens gudinna, och norr om Norden var husliga härdens gudinna, Sarakka, den mest dyrkade gudinnan hos samerna. Hon var ett underjordiskt väsen, det vill säga en motsvarighet till Hel- Nerthus (Frigg).
Vi återfinner Hyperboréa, detta mytiska land i den berömda ” Herodotos’ historia”: Herodotos som har fått epitetet ” historieskrivningens fader” och levde på femte århundradet före Kristus, berättar något tvivlande om ett land, med det grekiska namnet Hyperboréa (”det övernordliga landet”). Han skriver om fyra Hyperboréiska flickor som kom till Artemision i Delos med sina gåvor. De var i två grupper. Första gruppen kom i sällskap med fem av sina landsmän som följeslagare. Andra gruppen skulle ha kommit i sällskap med själva gudarna. Alla fyra flickornas gravar ligger vid Artemision. De hette Laodike (”folkets domare”), Hyperochus (”överman”), Arge (”lysande”) och Opis (”den förskräcklige”) och Herodotos nämner även en hyperboréisk gud vid latinska namnet Abaros (”avlägsna”, ”snabba” Hyperion, Tyr).
Den här berättelsen visar att hyperboréerna dyrkade en jungfrugudinna som jämfördes med grekernas Artemis: Norges namn och Norges Tysnesöy, plus Nordens mytologiska källor bevisar att Hyperboréa (övernordliga landet) ursprungligen har varit Norge [”landet mot norr” eller ”norr- avige (away)”(landet som ligger bakom nordiska fjällskedjan)] eftersom Nerthus (Nordens jungfrugudinna) dyrkades särskilt i Norge, och hennes kultplats låg i norska Tysnesöy (”jungfru- gudinnans ö”) i sydvästra Norge, som förut har burit namnet Njartharlog (Nerthus’bad). Den här norska öns läge passar perfekt med Nerhus’ kultplats som Tacitus omnämner. Då blir det lätt att hitta en av normännens forntida namn i Tacitus´ berättelser: Han skriver att alldeles i närheten av svionerna (svear) bodde sitonerna vilka hade ett annorlunda samhällsstyre: ” De skiljer sig bara i ett hänseende från de andra (svearna), nämligen däri att en kvinna härskar över dem. Så långt de urartat inte bara från frihet utan till och med från träldom.”

Sitoner (si- tun- er) betyder helt enkelt ”de som bor i bostäder vid havsstränder”. Det här namnet kommer hos Jordanes (vid mitten av 500 talet) i varianten suetidi (”havsfolk” = den mytiska Sveigder?) som forskarna felbedömt till svearna. Han meddelar att de är berömda för sin kropps storlek: ”De är större än alla andra som bor i landet, av vilkas ätt danskar är utgångna.” Namnen Siton och Suetidi påminner naturligtvis om namnet Viking (havsvikarnas folk). Med hjälp av historiska och geografiska källor är även mysteriet om danskarnas namn förklarligt: Danskarnas namn härstammar av ordet dan, som betyder ”vatten besköljd, sank gränsmark” (kelternas Fomoria). Om namnet Nerigon (Norge), som kommer hos Plinius den äldre, måste vi tillägga att, detta namn betyder ”landet (ön) som ligger långt ner (vid bergskedjan)”. Det är märkbart att ordet ner är roten till norr och Norge. Dessutom är det intressant att nerigonernas namn kommer i keltiska myter i form fomorer som betyder ”de som bor under havet”. Enligt myter hade de för högste gud –konung Belor (Bileygr) som betyder ”blind på ett öga” Varför har forntida greker nämnt Norge för Hyperboréa (övernodliga området)? I svaret kan man tänka att vendernas land kallades Polen (egentligen fält) och vendernas namn hos svenskar har varit vinder, och boréa betyder nordanvinden: Vendernas namn betyder egentligen vattenbor och enligt en egyptisk runskrift har i norra delar av Östeuropa bott de vatten- träskboende skytherna (sclaver, ursprungliga slaver) vars land ligger vid jordens gränser. Bara de styrande folkstammarna hos skytherna har varit från iransk- indisk stammar, det vill säga aryaner, deras mytiska konungars- och gudars namn tyder på detta.
Samernas Saivo (heliga ställe i sjön) som räknades ett underjordiskt och bergigt land i Södra delar av Skandinavien har säkerligen varit Tysnesöys område i Norge som räknades gudinnan Hel- Nerthus´ helgedom. Och därför nämner Plinius den äldre Skandinaviska fjällkedjan för Seveberget dvs. sjöhelgedomens berg. Av Herodotos nämnda två Hyperboreiska flickors namn dvs., Hyperoke (hon med mycken förmån) och Laodike (folkets härskarinna) visar oss Norge (den ursprungliga Hyperborea).
Men det rätta svaret på vår fråga om Thule, är Kurland (eldens -eller vaktarnas land) och södra Sverige vilka benämndes Norden (Boréa), och bakom detta land låg den ursprungliga Hyperboréa det vill säga Norge och norra Sverige (Ultima Thule, ”den yttersta Thule”).

Ultima Thule och Thule: I Adam av Bremens fjärde bok, kapitel 36 sägs det att: ”Ön Thule som ligger oändligt långt bort från de övriga mitt i Oceanen, säger de vidare, är nästan okänd, Om den berättar dock både romerska författare och vilda folkslag mycket som är värt att omnämna. De säger att Thule är den längst bort belägna av alla. Vid sommarsolståndet, när solens passerar kräftans tecken, råder där ingen natt, och vid vintersolståndet ingen dag. Sådant inträffar, menar man, var sjätte månad. Likaså skriver Beda att ” Britanniens ljusa nätter vid sommartid visar att man vid sommarsolståndet har ständig dag i sex månader, och tvärtom ständig natt vid vintersolståndet när solen är borta. Pytheas från Marseille skriver att det förhåller sig så på ön Thule som ligger norrut på ett avstånd av sex dagars seglats från Britannien.” Detta Thule kallas nu Island, efter den is som binder Oceanen…”. Omkring år 350 före Kristus reste Pytheas från Marseille, grekisk upptäcktsresande, till landet Thule och vi vet att Island varit obebodd vid den här tiden, då är Thule ett annat land än Island, och Adam av Bremen misstog sig när han jämförde det gamla Thule med Island, men det är intressant att man har glömt den forna Thule (Kurland, Skandinavien) vid Adam av Bremens tid, det vill säga det elfte århundradet. Thule (Tule) kunde egentligen betyda Tjalves land (eldgudens land) eller den heliga täljandes land (=den mytiska Kalvaitis land) och ung tjänare (=sven, mytiska Tjalve som betyder ”den lille Tell [=Thule]”) och höjdlandet (=Uppland) och topp på ett växande träd (mytiska Asken Yggdrasil), men namnet Thule hos forntida irländare har betytt norden och detta har varit en av de ursprungliga betydelserna. Vidare har detta namn hos grekerna kunnat tolkas som ”landet som ligger i fjärran”. Det syns att dessa olika betydelser orsakat att man förlagt Thules geografiska läge till det avlägsnaste Island eller de norra delarna av Norge. Vi ska bevisa att det ursprungliga Thule varit Baltikum med centralorten Kurland. Om Pytheas´ upptäcktsresa berättas att han avseglade från Gibraltar sund till Britannien och att han därifrån for norrut till landet Thule. Hans resa synes ha åsyftat att närmare undersöka bärnstenens fyndorter. Sålunda uppehöll han sig en tid vid tyska kusten och tycks därifrån styrt hän genom Östersjön till den nya vid den med det mytiska namnet Tanais som här betecknade mynningen av Weichsel och Oder. Om levnadsförhållanden i Thule berättar han: ”Trädgårdsväxter finnas där ej alls och husdjur föga. Människorna livnära sig huvudsakligen av sädeskorn, grönsaker, trädfrukter och rötter. Där säd och honung finnes, bereddes därav en dryck (mjöd). Emedan man sällan har sol klara dagar, urtröskar man säden i stora hus. Tröskställen under bar himmel skulle här vara onyttiga för den myckna nederbördens och det sällsynta solskenets skull.”
Nu vet man att Norden och Baltikum haft en kraftig klimatförsämring ungefär 500- 100 före Kristus och Pytheas´ resa till Thule företogs under den här tiden. Då kan man tänka sig att norra delar av Östersjön varit täckta av is på vintrarna. Vissa romerska- grekiska författare verkar med Thule ha menat Skandinavien i allmänhet eller ett land i norra delar av Norge (egentligen Ultima Thule), men en gammal nordisk myt, ”Havamal”, visar även landet Thule runt om det hedniska Apollonstemplet, vid Urdarbrunnen (Adriatiska havet) och Asken Yggdrasils rötter: ” Där, i Thulens stol vid Urdarbrunen, mässade Oden med hög röst sina galdrar mot nornornas trollerier.”
En annan viktig historisk källa om landet Thule är en egendomlig kinesisk berättelse från slutet av första århundradet efter Kristus, som nämner två viktiga länder norr om Europa under namnen Mongki och Teaole: En kinesisk delegation under ledningen Kan- Ying har besökt deras handelsmän norr om Svarta havet. Vid den här tiden hade kinesiska armén under ledningen av högste befälhavaren Pantchau nått Kaspiska havets östkust. Den här kinesiska källan betonar att länderna Mongki och Teaole ligger långt ifrån länderna norr om Svarta havet. Naturligtvis är Mongki (många härskars land) och Teaole (Thule) väl jämförbara med Småland (”småländerna”, Daukion hos Petolemaios, Dumna hos Plinius den äldre) och Svealand (med central orten Uppland, Thule). Det är intressant att norrmännens namn hos Pelinius den äldre, Claudius Ptolemaios och Cornelius Tacitus, det vill säga, ”hillevioner”, ”(hi)levoner” och ”hellusierna” kan översättas på de germanska språken till ”de helldyrkarna”, mitt emot ingævoner (yngvevänerna, frejdyrkarna) som är ett namn på svearna. Tacitus nämner hellusierna tillsammans med oxioner (de kobehornade daner) och berättar att båda de här två folken är djurbeklädda.
För att studera det ursprungliga urhemmet av svearnas kontrastgranne och motståndare, det vill säga götar/goter, behövs noggrann forskning om goterna och deras historiska baltiska grannar. Enligt de grekiska och romerska källorna från slutet av första århundradet efter Kristus, bodde de estniska, slaviska, getiska, och gotiska stammarna i sydöstra Baltiska havet, där det finns rika bärnstenensfyndigheter. Mera informationer om balterna finns kvar i Tacitus’- och Herodotos’ beskrivningar: Enligt Tacitus bodde på östra sidan av sveviska havet (Baltiska havet), i bärnstenens hemland, ett folk som kallades estyer, vilka i klädedräkt och seder liknade sveverna (östliga germaner), men hade ett språk, som mera närmade sig de britanniska: De brukade jorden idogare, än de övriga germanska folken, med vilkas vanliga tröghet ett sådant arbete icke överensstämde, men de befor även havet och endast de samlade på havsstranden och sandbankarna bärnstenen, som av dem kallades glas. Väster om estyerna hade gothonerna (goterna) sina hemvist.
Herodotos, som levt 540 år före Tacitus, har en kort och intensiv skildring om folken runt omkring Baltiska havet: ”Ovanför issedonerna (serber) bor de enögda arimasperna (gepider), ovanför dessa de guldvaktande gripar, vars guld rövas bort av arimasperna, och ovanför dessa bor hyperboréerna (skandinaver) ända fram till havet…” Med de enögda arimasperna (de som har tröga hästar) menas säkerligen gepidiska goter som dyrkade den enögde guden Oden (Goden), som den högste gudomligheten. Man kan säga med säkerhet att gotiska krigare haft honom som förebild. Skythiska namnet Arimasp betyder ”de som har tröga hästar” (=gepider). Naturligtvis menas med guld här bärnsten som i forntiden aktades lika högt som guldet. Från andra sidan vet vi att goternas estniska (estyeniska) grannar varit kurer och liver vilkas namn betyder vaktare och grip på germanska och ryska. Då uppfattar vi att goterna varit styrande folk bland de västliga estniska stammarna, det vill säga kurer och liver. Om Tacitus’ skildring från estyernas språk har varit sant måste man säga att deras språk varit påverkat av de keltiska handelsmännens (venedernas?) språk eller har han egentligen menat litauiska och lettiska språk? Enligt Pytheas begagnade thuleborna bärnsten för bränsle eller sålde dem till sina grannar, teutonerna. Det är intressant att namnen Finland (= Suomi) och Baltikum båda betyder sumpmark. En annan betydelse till Baltikum, det vill säga vitland, har anknytning till visigoternas namn som har betydelserna ”de vita goterna” och ”de kloke goterna”, båda två betyder egentligen de styrande goterna: Ordet vit på Östeuropa har syftat på de styrande folkstammarna tillexempel vitryssar, vita hunner, och vita alaner (= roxolaner). Visigoternas namn har varit motsägande till de underkuvade goter som kallats för gepider: Enligt Jordanes beslöt goterna, omkring år 150 efter Kristus, att söka sig nya, bättre och bekvämare bostäder. Gepiderna, en gren av goterna, tog inte del i detta beslut. Dessa gepiders stamfäder, av samma ätt som goterna, hade på samma gång med dessa från Skandinaviska ön kommit över till den sydöstliga kusten av Östersjön; men skeppet, som förde dem, seglade trögare än de övriga, och därav hade skett, att de, som befann sig på detta skepp, blev av de andra på skämt kallade gepider (de som förorsakar dröjsmål). Genom bruk och vana övergick detta namn på deras ättlingar och övergick från ett skämt namn till ett folknamn. Det sägs dock, att samma inte blivit dem så alldeles orätt tillagt, ty gepiderna var till begrepp och lynne något tröga. De skilde sig från sina stamförvanter, nedsatta på en ö i Weichseln och kvarblev där. Men goterna bröt upp med hustrur, barn och bohag, intågade i Skythien (länderna som ligger norr om Svarta havet). Nu tror man att gepidernas namn egentligen är en förvanskad variant av deras riktiga namn som i själva verket varit ett namn på deras gudom ”Gapt” (Gaut, Oden). Jordanes’ skildring av goternas vandring fån Skandinavien bör räknas som en grundlös saga, eftersom Herodotos’ beskrivning, från omkring år 450 före Kristus, om arimasperna (gepidiska goter) visar att goternas hemort varit norra delarna av nuvarande Polen och forna Preussen, och därifrån uttågade de till Norden och länderna vid norra Svarta havet. Pytheas har visat att götarnas (nordliga goternas) bostäder ligger en dagsresa från Thule (Kurland). Det finns historiska och mytiska indicier som tyder på att goterna (sydliga götar) varit asadyrkare och den nya asadyrkan, det vill säga Odens- Torsdyrkan, har kommit, till Norden med götarna (goterna) ungefär i slutet av den romerska bronsåldern. Som vi sagt har götarna särskild helgat Oden (skythernas Aryaman) och Tor (skythernas Tur). Oden (”den rasande”, Hermes, Mithra), med sin åttafotade springare är väl jämförbar med vedaböckernas vildsvin riddare Rudra (”den mycket fruktansvärde”), och Tor är egentligen skythernas Tur (”den starke ”, Tagimasadesi, Tork) och turkarnas Turk och himmelska Buri (= Fenrisulven, ”den rysligt bitande vargen”) som också heter Targitai (”människornas anfader”, esternas Tar), Stribog (”den starka guden”) och Perun (”åskguden”). Det är inte för intet att nordiska Tor räknas som Trakiekonung och konung till Trudheim (Trådheim= Trakien= ”replandet”). Det är mycket intressant att en av Tors skythiska namn är Lipoxais, som betyder ”Replandets konung” och ”östslaviska folkens konung. Hans namn i iranska myter är Takhmoropa (harpiornas hjälte), Lipoxais namn (hyperborernas konung) har direkt anknytning med Europas namn. Europa (hropa, ”heliga uppenbarelse” på germanska = balternas Svantovit /Balders land) betyder på skythiska ” tjuvarnas område =Harpia”: Arpoxais (konung till harpyornas land =Livia =Harpia, Baltikum) och Lipoxaisis (konung till hayperboreer = Skandinaviena) är två mythiska namn till nordbornas -och slavernas konungar i nordöst och öst Euoropa. Egentligen Europas namn har anknytning med nordiska Balder (grekernas Apollon), Tyr och Tor med ursprungliga Europa dvs., Baltikum och Livia (de mytiska Breida blick= Europa) och Trudheim = Trakien. Nordiska Tor direkt anknytning med skytiskt Tur som var deras stamfader gud och havs -och åskgud. I grekiska myter är det märkbart att gudinnan Europa bortförs från fenikien av tjur gestaltad Zeus. Tyrs motsvariga gud hos grekerna är egentligen sol- krigsguden Hyperion (”han som strider i himlen”). Trakien och Frakien betyder bandlandet och replandet och avestas Chakhra, Ratha, som jag förut jämstälde med Europa och Trakien betyder vagnlandet(Partia) dvs., nordöstra sidan av Kaspiska havet, har ingen anknytning med Europas namn.
Om goterna måste vi tillägga att landet vid östra sidan om Weichseln förut burit namnet Vitland och detta har varit ett namn på Jylland (egentligen goternas land), då kan man dra slutsatsen att de här områdena visigoternas territorium, och som vi sagt betyder ordet visi ”de vita och kloka” (styrande stam). Man kan tänka sig att gepidernas namn även varit motsägande till nordiska rusarnas (svenskarnas) namn, det vill säga ruotsier (rutschar) som betyder från ena sidan de som åker hastig med skidor eller båtar och skepp eller med hästar. Vi vet att Jordanes har rapporterat om ”svehanernas” (svenskarnas) förträffliga hästar. Ruotsi betyder ursprungligen fränderna dvs., svenskar.

Atlántis: Platon, den visaste av antikens män, hade bevarat rester av en ännu äldre visdom, genom de myter och gåtor han återberättat. En sådan myt beskrev ön Atlántis, med dess sköna stad och tempel helgat åt havsguden Poseidon (nordiska Njord, fader till Frej, dvs., Ingve= balternas Svantovit som betyder den heliga uppenbarelsen). På snarlikt sätt hade Diodorus Siculus beskrivit Hyperboréernas guldglänsande Apollontempel (Ulls- och Tyrs -Frejs tempel i gamla Uppsala) med dess åtta pelare. Olof Rudbeck blev alltmer övertygad om att alla sådana myter, till och med dem som man fann i Eddan, hos Snorre och andra nordiska sagor, egentligen var förvanskade beskrivningar av ett och samma tempel, och detta måste ha legat i gamla Uppsala, det vill säga Asken Yggdrasils ort i nuvarande gamla Uppsala kyrkans område. Atlántis’ konungar (nordiska myters Ynglingar) har varit ättlingar i rakt nedstigande led till Poseidon (Njord, fader till Frej, Ingve). Sägnen om Atlantis’ undergång kan vara ett minne från Nordens kraftiga klimatförsämring i slutet av romersk bronsålder eller baltiska stora sjön översvämning i Danmark. I detta första stadium betyder namnet Atlántis ” Ath-lant- is, guden Atlas (Frejs land)” (Swearland, Oathland, Svär-ge-s land), med andra ord Asken Yggdrasils nejd, som egentligen betyder ”området till As-keins fruktansvärde häst” dvs., Frejs/Ods häst med blödige hov (Blodughofi) som på något sätt är motsvarig med schasarnas Irminsul. Men det verkar mer rationellt att namnet Atlántis har haft koppling med Tyrs- Frejs namn och Tjalves (Tjälvars) namn som betyder egentligen den heliga eldguden, ”betvingaren”, den heliga täljande eller den lille Tell [Thule] och de är ett annat namn på ljus-, eld- och jaktguden Ull- Loke och sol/krigsguden Tyr, som har anknytning till Asken Yggdrasil, eftersom namnet Atla betyder ”den grymme” eller gud som lägger eder på och ”den lille fadern”. Då härleder den mytiska frasen ”i stället för Oden har guden Ull varit gudarnas gud för tio år” från Tjälvars namn (teo[tio]- Ull- var). Tjalve har samma som Ull ett visst förhållande med elden och de är bröder till solguden Od- Svipdag. Men Tjalve med betydelsen betvingaren har anknytning till grekernas Admetos (obetvinglige) som i sin tur har ursprung i babyloniernas första människa dvs. Adapa (Adame, ”samhällsordningen anfader”) som är sak samma med bibelns Adam. Atlantis betyder även ”Landet till gud som läggs eder på, Frejs land”. Och det har inte anknytning med Yggdrasil, som betyder ”den fruktansvärda stolpe- trädets land”. De nordmytiska namnen Sökk Mimer (Baltikum, ”den avhuggna vettiga gudens huvud som sjunks i vattnet”) och Valhall är sanningar om myten Atlantis sjunkande i vattnet. Detta kunde även tolkas som solens nedgång i västra havet (Atlanten). Sol- krig guden Tyr i sitt andra utseende, förenar både Nordens Yggdrasil ask, och sachsarnas Irminsul (”den väldige stolpen”). Den ursprungliga varianten och betydelsen till Atlantis måste vara Athlas land eller Outlantis och utlandet. Vi ska bevisa detta under följande diskussion. Naturligtvis tyder grekiska och keltiska namnen Hyperboréa och Thule på denna betydelse. Kelternas Avalon (den avfallne ön) och Arthur (den stränge, den ärade Tyr) är i tur och ordning Atlántis (Norge- Danmark) och Nordens Tyr- Frej.

Septentrional Regione: Det här latinska namnet på Skandinavien som betecknade Norden betyder ursprungligen ”de sju plogoxarnas land”. En nordisk myt om gudinnan Gefjon (”giverskan”, Nerthus) erinrar om det här latinska namnet, fastän med fyra plogoxar: Enligt Ynglingasagan sände Oden ut gudinnan Gefjon för att finna nytt land. Hon kom till konung Gyfle (”den guldhelige”, den guld- och långhåriga Tyr) i Sverige och erhöll av honom så mycket land som hon kunde plöja med fyra oxar under ett dygn. För att få arbetskraft begav sig Gefjon till Jotunheim (”jättarnasland”), och där födde hon med en jätte (”storätare”) fyra söner som hon förvandlade till oxar. De plogade upp ett stort land och drog iväg med det, och där det landet legat breder nu Mälaren ut sig. Gefjon lät frakta landmassorna söderut så att de bildade Själland.”
Latinska namnet Septentrional, som innehåller engelskan seven i sin betydelse, visar att den ursprungliga formen av ordet svensk härstammar av slaviska ordet severnaja, det vill säga det nordliga landet.
Då kan man vara säker på att de ursprungliga formerna av Sveriges namn har varit Tyrs- Torsståndet sväring (väring). Men detta namn kunde även jämställas med de slaviska och latinska orden sever (nord, borta) och severnaja (nordlig). Eftersom de har varit främmande ord hos nordborna har de förvandlat dessa ord till Sver- och Sven- och de här varianterna har sammankopplats med de gamla nordiska gudar triaden Tyr (Vidar), Ull, (i synnerhet med) Frej. Ett enastående bevis för denna lärosats är sannerligen Sveriges namn hos de medeltida finländare, det vill säga Ruotsi, som härstammar av det svenska ordet rutschare. Varifrån härstammar detta historiska namn och vilket anknytning har det till Svearnas namn? Svaret är just det slaviska ordet rod (frände, svensk) eftersom den andra ryska motsvarigheten till det latinska och slaviska ordet sever har varit ordet rassekt (bryta sig ut ur) som hos nordborna kunnat uttalas raskt (rutschare). Själva ryssarnas namn har inte någon direkt anknytning med detta namn eftersom ordet Rushia (roshia) just betyder lundarnas land på ryska. Avesta, koranen och nordiska myterna har kallat Ryssland i tur ordning för Vourobareshti (stora lundarnas land), Yke (lund) och Gårdarike (de stora gårdarnas land). Naturligtvis har det ryska namnet rassekt, som blivit raskt och ruschare hos nordborna, samt svenska Roslagen hjälpt till att ge namnet Rushia att bli det officiella namnet på Ryssland och ryssarna, eftersom rutscharna (svenskar) varit styrande folk i Ryssland under vikingatiden. Det finns ännu fler viktiga bevis på härstamningen av Sveriges namn av sever. Plinius den äldre har talat om Seveberget (nordiska fjällkedja). Man har trott att detta betyder sjöberget, men samernas mytiska namn till Norge och Sverige, det vill säga Saivo (heliga ställe i sjön) vittnar att detta namn även tyder på de ursprungliga slaviska och latinska namn som Sverige haft, det vill säga Severige eller Severnaje (Sevenja), vilka tolkats till svearnas land och svenskarnas land omkring från början av medeltiden. Ordet seve (saivo) kunde förstås räknas som singularis av det slaviska ordet sever (norden).
De historiska och mytiska namnen Hyperboreéa och Ynglingar visar att Sverige ägnades först till sol- och eldgudarna Tyr och Ull, därefter till fruktbarhets- och kärleksguden Frej (Faun) och åskguden Tor.

De Nerthus´- dyrkande germanska stammarna:

I romaren Cornelius Tacitus’ lilla skrift om germanerna och deras seder, författad under 90- talet efter Kristus, finns det ett högst märkligt kapitel om gudinnan Nerthus, dyrkad bland nordligt boende stammar vid havet. Textstället lyder:
” Langobardernas frejdade namn har sin grund i folkets fåtalighet. De är runtom inneslutna av en mängd starka folk men lever likväl i trygghet. Närmast dessa bor revdigner, avioner, angler, variner, evdoser, svardoner och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder och skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett att de alla gemensamt dyrkar Nerthus- vilket betyder Moder Jord och tror att han angriper i människornas förehavanden och kommer åkande till sina folk. På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker när gudinnan är tillstädes i sitt allra heligaste och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av oxar. Glada är dagarna då, festsmyckande alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga. Vagnen, klädet och - om man vill tro på det – själva kultbilden tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utföres av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda.”
Bland de ovannämnda germanska stammarna är langobarder och angler redan kända, för att veta vilka de andra är krävs noggrann forskning. Lyckligtvis kan man finna råd på deras ursprung, och det är att hitta synonymer till de här namnen bland de forntida nordliga germanska stammarnas namn, ty det verkar som man använt de här namnen här på samma sätt som namnet Elfenbenskust, vilket varje nation översätter på sitt eget språk. Vi utreder alla de ovannämnda folkens namn i tur och ordning:

Langobarder: Enligt deras egna sagor har de utvandrat från Skandinavien. Vid tiden före Kristi födelse bodde de vid nedre Elbe, men vandrade sedan söderut. Paulus Diaconus (död omkring 795), som var langobardisk historieskrivare, berättar att langobardernas folk drar över havet och råkar vid nedre Elbe i krig med sina stamfränder vandalerna. Före slaget ber vandalerna till sin skyddsgudom Goden (Oden), och langobarderna till sin gudinna Frea (Freja, Nerthus´ barn). Vid den här tiden hette langobarderna ”vinnilerna” (de i strid lyckosamma, segrarna). Namnet kan kopplas till den ovannämnda mytens innehåll som berättar om langobardernas lyckliga seger. Namnet langobard betyder egentligen ”de som har yxor med långa skaft” (inte de långskäggiga som ofta trotts).
Revdigner: Det här folkets namn betyder de som bor vid det underjordiska revet. Eftersom Skåne (Skanör) egentligen betyder ”landet vid (farliga) sandrevel” (säkerligen syftande på Falesterbo rev) är revdigner skåningar. Vi vet att det gamla germanska namnet på Skandinavien, det vill säga Skadinawi kan härledas ur detta skånska sandrevels namn. Det här namnet är grundformen av den latiniserade varianten Skandinavia. Man har även trott att det finns en annan romersk variant på Skandinavien i form av Codanonya (Kodanönea) som kommer hos Pomponius Mela (omkring år 44 efter Kristi födelse), men naturligtvis tillhör det här namnet på Själland (egentligen sälland), eftersom namnet ”Kodanönea” (Kuthenönea) betyder sälens ö.
Avioner: Namnet betyder ”de i bakomland (bakom bergskedja) boende”. Säkerligen syftar detta på norrmännen. Vi har redan sagt att de forntida grekerna omnämnde Norge som Hyperboréa (övernordliga landet).
Angler: Deras namn betyder de som bor i utskjutade kanten. Enligt historiska källor har anglernas forna hemort varit Jyllands halvö. I samma område har även kimbererna bott, och deras namn är synonymt med angler. Då kan man tänka sig att kimberer, som flyttade söderut, före år 113före Kristus, varit en stam av angler.
Variner: Det här namnet är väl jämförbart med svearnas andra officiella namn under vikingatiden, det vill säga väringar (varjager). Som vi sagt härstammar namnet väring av germanska roten wer- (isländskan verr) vilken betyder äkta man (Frejs folk) som finns kvar i mytiska ordet varulv (”man- varg”), då betyder namnen väringar och variner både ”edsvuret folk” som man har trott och unga- och äkta mannens folk. Men namnet till den gamla nordiska Eddan (”förfädernas poesi”) härstammar inte från ordet ed. Det är intressant att variner (svenskar) haft sina jord-, fruktbarhetsgud- och gudinna, det vill säga Njord och Nerthus som havsgud respektive havsgudinna och kallade dem för vaner (”vänner, mörka jordens gud och gudinna”). Mitt emot dem var de gamla asagudarna (”ljusgudar”) Tyr- och Ull som var himelsgudar- och sol- och ljusgudar. Ordet asa har sin rot i aus (ljus). Sedan ersätts somliga av de gamla asagudarna med de nya asagudarna, bland annat Oden och Tor, som ursprungligen var gotiska och skythiska gudar. Det är märkligt att Vadstenabrakteaten (av guld, från 400-talet) har namnet Luwa tuwa, som man med säkerhet kan säga betyder löftets gud. Brakteaten visar sol-, ljus och löftesguden ”Mithra”, som i nordiska myter kommer under namnet Mitotin och Ull (Ollerus). Enligt myterna har de båda sol- och ljusgudarna ersatt Oden (den enögde sol- löfte guden) under en period (egentligen före nordiska Odens dyrkan). Om Asken Yggdrasil som har anknytning med eldgudarna Ull- Heimdall -och solgudarna Tyr/Od och Oden, bör vi tillägga att Asken (mytiska Ask, egentligen ”guds gro” eller ”glödande kol”) är nordiska Frej eller eldguden Ull (Agnar, Tjalve, Phol, Ivan), och Yggdrasil (den fruktansvärde hästen) är Solgudens häst. Örnen eller tuppen som sitter i toppen det mytiska trädet Asken Yggdrasil är de nordiska ljusgud- och eldgudens (Ulls- Heimdalls) symbol. Ekorren Ratatosk (egentligen ”styrande eller vandrande gud eller gudinnan”) som kilar på Asken Yggdrasils stammar är finländarens Nyyriki(som gav ekorrar ur skogen) eller gudinnan Nerthus (kelternas Medb, hennes emblem är en ekorre [granoxe] och en fågel). Hjorten Eiktyrner (=Egil, ”den stickande”, ”ekträdets gud”) är samernas- och finnarnas himelsgud, Jubmel. Vi vet att mytiska feminina Embla (Audhumbla, Sarakka) är Askens(Ulls) hustru. Geten Heidrun (”hon med den klara strömmen”) är kelternas getbehornade gud/gudinnan Herne (=Cernonnus). Draken Nidhögg (nedhuggande, eller den fruktade bitaren) är skythernas moder gudinna ”Api” (Ifigeneia, ”vattens gudinna ”) som troddes vara halv orm och halv flicka, även observeras den mytiska nordiska kungaättens namn i österleden, det vill säga ödlingarna, samt påminner om litauernas smedgud, Kalvaitis (som betyder områdets klyvare och gnagare). Nornorna är de tre grekiska moirerna (ödets gudinnor). Mytologer tror att själva trädet Yggdrasil ursprungligen varit en idegran. I alla fall har idegran och ask varit solguden Tyrs -eller eldgud- och jaktguden Ulls attribut. Vi vet att man av idegran och ask gjort forntida pilar och spjut. I nordiska myter kommer de historiska varinernas land under det mytiska- historiska namnet Verland (”den äkta mannens land”; egentligen Isle of Man) och där kallas även för Tors land(egentligen Tyr/Frejs land). Enligt Harbardsljod finns det en lång omväg från danska öarna dit, som för över en stock (väl syftande på Stockholm och Stocksund) till stenen (Stenhamra) och sedan åt vänster (Till Birka). Där bor Tors moder Fjörgyn (”eldgudinnan”, Fulla, Eskimär). Fjörgyn verkar vara svearnas Nerthus- Hel (Birkas eldgudinna och dess skyddsgudinna?).
Om den kända hypotes som tolkar svearnas namn på ”de egna” och ”de äkta” måste vi tillägga att liknande namn i varianten sveber verkligen betyder ”de egna” och ”de äkta” eftersom svebernas namn på latin, det vill säga germaner, har från ena sidan samma betydelse som sveber, från andra sidan har svebernas västliga grannar haft motsägande namnet alemmaner som betyder ”de vanliga männen (bönderna)”. De tre mytiska germanska stammarna är Mannus (markomanner, sveber), Ingus (ingœvoner, svenskar), Herminus (hermundurier) och Istvo (istaevoner, östgoter).
Evdoser: En variant av det här namnet betyder i de germanska språken ”de som gör sina hår krusiga”. Då måste det här folket vara friser som deras namn har samma betydelse, nämligen ”krushåriga”. Vi vet att friser är ett germanskt folk som från forntiden bott i Nederländerna.
Svardoner: Detta namn betyder de svärdbärande. Det är tydligt att de är saxare eftersom deras namn har samma betydelse som svardoner. Saxarna bodde nordväst om Tyskland (i nuvarande Holstein). På 300 talet utbredde sig saxarna åt söder och företog även krigståg till Britannien.
Nuitoner: På anglosaxiska betyder detta namn ” de djärva ”, och några etymologer tror att samma betydelse har namnet got (gaut), då är nuitoner de nordiska goterna, ”götarna”. Även vet vi att namnet på visigoternas dynasti, det vill säga baltiska, betyder ”de djärva”. Om man kopplar goternas namn med det tokhariska ordet got som betyder folk och männen blir betydelsen ”de djärva” vilseledande. I stället blir nuitoner skridfinnarna (lapparna) eftersom deras präster och trollkarlar hetat nåite (noita som betyder ”den kloka”). Den här uppfattningen är mer rymlig eftersom goter (götar) varit asadyrkare, inte Nerthus´ dyrkare: Enligt turfanska skrifter, som man har hittat i kinesiska Sinkiang, har tokharerna (asiatiska goter) haft ett europeiskt språk. Då är goternas och götarnas namn urgamla. Det är märkvärdigt att tokharenas minoritetsgrupp har burit det grekiska och persika namnet Arsin som är synonymt med det germanska namnet got (männen). Herodotos nämner samerna vid namnet getfötterna (egentligen fotjägarna dvs., finnarna).
Till slut måste vi tillägga att namnen Thule och Sverige [i jämförelse med namnen Atlantis (yttersta land) och Tjälvar (ljus- eldguden Ull) hos nordliga germaner och tula (eld) hos estier och finnar och Svarog och Svarogich- Schwiet (sol och eld- ljus gudar hos slaverna)] visar att sol och elddyrkan (jagarkulten) har varit största religionen i Norden före Frejdyrkan (jordbruk kulten) och Sveriges namn har även haft betydelsen sol och eldgudens land. Svenska roten till Svetjod och Sweden är ursprungligen svit-thjod (de icke vuxna krigare, följe) men dessa kunde även tolkas svedjandet, och författaren till den gamla prosakrönikan och Laurentius Petri har talat om denna härstamning. Helt enkelt har bronsålderns gamla solgud Tyr (Skirner), och eldgud Ull (Tjälvar) blivit Frejs - och Tors tjänare senare tiden och deras gudomliga platser i Uppsala ersätts av Oden och Tor.
Resultatet blir följaktligen att namnen Sverige och svensk haft tre helt olika härkomst.De svenska namnen till de två forntida krigsstånden svenner och väringar samt de slaviska namnen till gudarna Tyr och Ull dvs. Svarog och Svarogich- Schwied (Schwid), samt slaviska ordet till Norden dvs., Severiga har lagt grunden till Sveriges namn, och guden Frejs attributiva namn dvs. Sven (yngling) har grundat svenskarnas namn. Namnet Thule (Tule) i sina olika betydelser dvs. den unga mannen (=sven, svit), nord (=sever) och eld (=Svarogich) har verkat som en stark katalysator i det här förhållandet och det har samverkat organiskt.
Som vi sagt är det ursprungliga Thule (bärnsten eldens land) Kurland som betyder [bärnsten] eldens land på lettiska och litauiska. Folket där hade en smedgud vid namn Kalvaitis som är nordiska myternas Volund (balternas eldgud), och hans bröder är Egil Skytte (Skythernas bågskytte stamfader) och Slag Fin (finländare). Nordiska myternas tursar (troll), alfer (underjordiska Elbeflodens folk) och jättar (géter, balter) är i tur och ordning samer, tyskar och litauer. Nordiska myternas (”den lockande djävulen”) är den germanska och slaviska motsvarigheten till frygiernas Agditis (avestas Div, ”den lockande djävulen” dvs., Loke) som varit motståndare till balternas Svantovit (avestas Spanta mino).


Sammanfattning

Svitjod och Suehans och Suetidi är tre skilda namn

Enligt den gamla prosakrönikan härstammar Svetjods namn från Svedjandet och detta tyder på att namnet Sweden har inhemskt ursprung i ordet svit (sven) men man kan inte glömma att Sverige som solgudens land är ett lånord från svenskarnas slaviska grannar i Österled.

Jag som mytolog anser att Sveriges och svenskarnas namn ursprungligen är inhemskt och härstammar från de två olika orden svär och sven, fastän den slaviska kulturen har spelat stort roll i detta sammanhang.


1- Situner (sjöstädernas folk) som nämns av Tacitus var norrmän, eftersom de valde drottningar till sina härskare, därför att han även visar att gudinnan Hels kultplats legat i Norge. Norska ön Tysnesöy som betyder den jungfruliga gudinnans ö har förut burit namnet Njartharlog (Nerthus´- Helsbad).
2- Jordanes har inte gjort något fel när han benämnt namnen Suetidi och Suehans som två skilda nordiska stammar, eftersom det första namnet som betyder sjöfolket ursprungligen tillhörde norrmännen och danskarna. Man kan tänka sig att det här namnet oftast använts för alla skandinaviska germaner under vikingatiden, samma som själva vikingarnas namn som ursprungligen tillhört norrmän och danskar, eller rättare sagt har namnet viking varit en synonym till Suetidi. Då har danskarna som en grupp av suetidier (norrmän) hört till norrmännen (suetidier) inte till svenskarna (Svit-tjod) vilket inte någon historieforskare lagt märke till. Svit och Suehan är synonymer men de har inte gemensamma rötter.
3- Svehans (svenskar) var ursprungligen de unga krigarnas stånd (=ynglingar) som tillhörde Uppsala guden Frej (ve) och är inte identiskt med suetidi (havsfolket).
4- Variner (väringar, varjager, sväringar), som är svenskarnas andra namn, har ursprungligen hört till de vuxna krigarnas stånd, de som även dyrkade åskguden Tur. De äldre krigarnas stånd var valar (dråpsmännen, eller de stupade krigarna). De har varit domare och deras stånd tillhörde guden Oden (som ersatte den gamla eld- ljus- jakt guden Ull). Ordet vala finns kvar i de mytiska namnen Valhall, Valaskjalf och Valkyr.
5- Den gamla ljus- och jakt guden Ull var även eldens gud vilket inte någon av forskarna uppmärksammat, eftersom Grimnismal säger: ”Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” Han dyrkades under många olika namn bland annat Vale, Phol (hos saxarna). Nordborna har jämställt honom med grekernas (av roten phol, ull, glänsande), slavernas Svarog (ljusguden), och Svarogich (eldguden). Det är oerhört intressant att ordet ljus hos polacker är ´swit och ´swieca och Sveriges namn är hos dem Szwecja. Enligt en nordisk myt om Oden (som ersatte eld- och ljusguden Ull) hette Svidrer (brännaren, eld, svedjare) hos folket i Sökk-Mimer (den kloke som är sänkt i vattnet) med andra ord hos balter, eftersom deras namn betyder träskfolket på ryska. Hos balterna heter Sverige Zviderija. Då Suetidi och Svitjod (svit- tjod) har varit två skilda namn för danskar, norrmän och svenskar.
6- Även namnet Sverige har egentligen nordiska ursprung i det svenska ordet svär och forskarna har inte uppmärksammat detta förutom med hjälp av en del indicier från öster. Enligt gamla grekiska och arabiska källor handlade svenskarna mest i Österled. Severige (ryska ord som betyder norrland) kunde hos svenskar uttalas som Sverige vilket i själva verket var en variant av slaviska eld- och ljusgudars namn. Ordet sever betyder ursprungligen borta landet. Vi påträffar båda de här betydelserna i keltiska -och latinska namnet till Skandinavien dvs. Ultima Thule (= yttersta norden) och det här är även betydelsen för de mytiska namnen för Skandinavien dvs. Hyperborea (övernorldliga landet) och Atlantis (out-lant-is). Namnet Thule kunde även tolkas som eld- och ljus- gudens land hos ester och finländare.
7- Om man anser att de slaviska namnen till Sverige dvs. Severige, Svaroge, Svarogiche, och Switen använts informellt till omkring 1000-talet behöver man inte acceptera den nästan omöjliga härledningen av Sweden ur Jordanes Suetidi (sjöfolket). Närmare bestämt härstammar Sveriges internationella namn dvs. Sweden (Szwecja, Zviedrija) från svenska ordet svit (sven, ynglingar), fastän i detta förhållande kan man finna även slaviska ordet ´Swit (´Swieca) som betyder ljus och därför trodde de gamla grekerna att Hyperborea (Sverige, Norden) var ljusguden Apollons eget land.
8- Om man tolkar Bures namn till skapare blir Hyperboreas betydelse den borta boende eldgudens land betyder i så fall namnet Thule ursprungligen det stora Atlantis´ land, med andra ord eldguden Bures (Ull- Heimdalls) land.
9- Ordet svär (sver-) och vär är synonyma och de har betytt löftelägga hos de forntida svenska vuxna krigare och handelsmän som deras stund ägnades till åskguden Tor. Däremot var svenner (sviter, ynglingar, svenskar) de icke vuxna krigarnas stund som tillhörde Uppsalaguden Frej.
10- Den från de flesta historikers och etymologers håll accepterade teorin, som härleder Svethjod ur sve- (eget) och thjod (folk), är inte godtagbar eftersom man har inte använt partikeln sve- (roten till svär och sven) isär och fristående, då är Svethjods grundform Svit-thjod dvs. svenskar.
11- I den nordiska mytiska Egil skottes familj nämns även Tjalve (Volund, kurernas eld- smedgud), Hvitastjärna (letterna), Havse (polacker), Röskva (ryssar), Gute (géter, litauer), Grajp (lever, ester), Gunnfjaun (finländare). Claudios Ptolemaios nämner deras nordiska grannar vid namnen favonai (Frejdyrkande, svenskar), chaloi (själlandare), chaideinoi (hedmarkborna), firaisoi, dvs., färjaöfolket (skåningar; egentligen skenaö folket), goutai (gotar), daukiones (smålänningar), finnoi (samer).
12- Frej (ursprungligen Tyr) och Freja (Siv) var egentligen motsvarigheter till slavernas Svantovit (Svarog, Volos) och Siva (den ljusa, vita) och indoiraniernas Yima –och Yami som i tur och ordning var Solens (och jordbrukets) –och månens (vinets) gud och gudinna. Då är grekernas Paris (elden) och Helen (den ljuse månen) ursprungligen Nordens Loke (vulkaniska elden)och Nanna (månen). Min förra åsikt som jämställdes Paris med Frej var vilse ledande: De eniga gudarna Frej och Yime (Ymir) och Volos dyrkades tillsammans med sina tvillingsystrar Freja, Yami och Volla (Fulla) och de var även boskapens gudar. Frejs berömda släkts namn dvs., Van (=Aus, lysande) innehåller betydelsen till avestas Yima Khashaeta (lysande tvillingparet) och slavernas Volos (nordiska Bele) som också betyder lysande paret. I den gamla germanska skriften Merseburg –besvärjelserna nämns både Frej och Tyr under gemensamma namnet Sunna (solen). Och i en nordisk guldbrakteats bildframställning visas hur solguden Tyr (Frej), här synnerligen hårfager hjälte, har i sina händer solens (Svidurs) och eldens (Svidrers, Ulls, Heimdalls) emblem. Enligt slaviska gudars myter om solen och eldguden är solguden Svarogs (Svantovits, Sverigs) söner.










































De nordiska gudasagorna är grunden

till

de flesta berömda grekiska myterna





























Odysseus och Achilleus familjer är hela nordiska


Rubriken verkar vara häpnadsväckande, men sannerligen är det en mytologisk sanning: Även nordiska gamla historietraditioner anknöt den nordiska mytologiska historian med Trojakriget, fastän de var bara rena gissningar på grund av tidens bristande kunskaper. Men nu är tiden mogen att utforska saken noggrant. Ett mysterium dykt upp hos mig nyligen när jag hittade det babyloniska Gilgamesh och iraniernas Keresaspa under det grekiska namnet Memnon, som grekiska myter beskriver som mörkhyad, aktiv Trojaförsvarare från öst. Då blev jag alvarligt intresserad av att utforska de grekiska myterna genom de germanska och isynnerhet ur de nordiska myternas synvinkel. Jag visste redan att de forntida grekerna hade direkta kontakter med nordiska handelsmän på de handelsplatser som låg norr om Svarta havet. På så sätt var det mycket naturligt och rimligt för mig att några av de nordiska gudamyters personligheter existerat i de berömda grekiska myterna i Iliaden och Odysséen, men aldrig kunde jag tänka mig att upptäcka att hela Odysséen kunde vara byggd på nordiska gudamyters grunder.
Jag framlägger mina bevis om den grundliggande karaktäriska gemenskap som finns mellan de nordiska gudamyterna och Odysséen i sju paragrafer:

1- Det är mycket naturligt att jämställa Odysseus´ namn med Od (Oden), och Ulysses´ namn med Ull, eftersom Odysséeus- och Ulysses namn ursprungligen inte är sak samma och de har olika betydelser på grekiska och latin. Och det orsakar ingen paradox om man jämställer de med de två olika berömda nordiska gudarna Od (Oden) och Ull, som ersatt varandra. Då kan man ur etymologiskt synvinkel säga att Odysseus namn härleds av Ods namn med dubbelsuffixen ”is” och ”os” och Ulysses namn härleds av Ull, med dubbelsuffixen ”is” och ”es”. Men för att klart bevisa denna teori måste deras betydelser och omgivande omständigheter också stämma vilket det också gör.
2- Odysseus namn betyder rasande och arg, och samma betydelse har det nordiska namnet Od (Oden). Språksläktskapet mellan germanska och grekiska har spelat väsentlig roll för att översätta Od till Odysseus. Säkerligen visste grekerna att Od (Oden) föreställdes enögd, men grekerna gav detta attribut till hans i sin grotta sittande jätte, hans motståndare, dvs. Polyfemos (”den mycket berömde”), som denna också ursprungligen är själva Guden Od (Oden). Även var enögde Od berömd hos kelterna och de nämnde honom Balor (”den blinde”). Enligt myter dödades han av sitt barnbarn, Lugh (sol-ljusguden). Enligt myter var både Oden och Odysseus mycket listiga. I keltiska myter uppträder Od (Oden) även under sitt berömda binamn dvs. Bran (Brune, ”kråka”, ”korp”, egentligen ”den nattdunkle”). Enligt myter ägde han en väldig gryta (ursprungligen en väldig grotta), i vilken döda kämpar kunde återfå livet. Säkerligen har man från de mytiska Polyfemos getter och även från de under get/ får bundna Odysseus män (ursprungligen de fallna krigarna i Valhall) menats goter, juter, götar, som deras största helige gud varit Oden. Observera det engelska ordet goat (get), som kan betraktas både som en variant av get, och de nordgermanska folken got, jut och göt. De grisförvandlade krigarna i Odysséen är ett klart tecken på att de forntida grekerna hade hört myten om Odens säregna svin Särimner (den säregne), den som slaktades på Valhall (fallna krigarnas underjordiska grotta) varje dag, och hans fläsk förtärdes av de fallna krigarna. Märklig nog var galten helt återställd på kvällen och färdig att återslaktas. Med Polyfemos kannibalism menades naturligtvis Odens människoofferkult, som nordliga germaner utförde. Vi vet att nordiska myter talar om Odens frivilliga ögdoffer till den kloke jätten Mimer (mycket kloke) som kan jämstallas med den andra sidan av Odysseus.
3- Även har romarnas Ulysses namn sin ursprungliga nordiska form och betydelse kvar. Ull betyder glans och han var nordens ljus- eld- och jaktgud. Ulysses latinska betydelse, dvs. han som skadad i låret går till ingenmansland., vilket visar att det ursprungliga namnet är Nordens Ull (Olerus). Denna nordiska gud var även känd långt bort i forntida Mesopotamien. Där nämnde man honom Alaros och det troddes att han var världens första konung. Vi vet att han och hans fader (Tyr), under namnet Ask (guds gro= Frej, eller glödande kol= Ull) räknades som världens första man i de nordiska gamla gudamyterna.
4- Myten om Frejas tioåriga långa väntan på Od (den tid som ersattes av Frej och Ull) och Penelopes 10år plus 10års väntan på Odysseus är ursprungligen gemensamma: Enligt nordiska myter ”gråter Freja avsaknad efter Od så att hennes tårar faller som rött guld” Freja (”härskarinnan”) fick även namnen Frigg (”den älskade”), Fjorgyn (”hon som mildrar raseriet”), Fulla (”glänsande” eldens gudinna), Sarakka (Saga, ”eldlappens gudinna”), Hel- Nerthus (”underjordiska eldens gudinna”).Tacitus berättar att ”Gudinnan Nerthus´ avbild (som dyrkades i Norge) var helt täckt i en helig vagn”. Och Penelopes namn betyder ”hon med täckt ansikte”.
5- Frejas boning kallades Folkvang (vandrandefolkets land) och från vandrande folk menades naturligtvis samerna (lappar) som har både de här namnen från sin eld-och underjordsgudinna dvs. Sarakka (Saraamma, ”eldmoder”). Deras tredje gamla namn var finnar som betyder fotjägare. Då hade Friggs boning, dvs. Fensalar, betydelsen finnarnas boning. De här två boningarnas namn har organisk anknytning med Penelopes hemort, dvs. Ithaka, eftersom Ithaka betyder ”de vandrarnas land” på grekiska och latin. Man kan säga att grekerna hittat Ithaka i Grekland som en motsvarighet till Nordens Folkvang.
6- Då blir det lätt att hitta den rätta tolkningen till den långlivade Laertes (Odysseus faders) namn. Detta namn kan på grekiska översättas till ”myra” och denna betydelse vägleder oss till den nordgermanska kärleksgudinnan Friggs boning, dvs. Fensalar, som egentligen betyder myrmarkens salar eller fotjägarnas salar.
7- En av Ods (Odens) berömda son är krigsguden Tyr, som även nämnts Häner (”han som gör långa färder”) och denna är även betydelsen till namnet på Odysseus son, dvs. Telemakhos, som betyder bortresande krigaren. Odysseus andra son, dvs. Telegonos (den borta varande sonen), är också nordiska guden Häner (Tyr, Bore). Grekernas hellener (achaer, ”de ljusa”) och trojaner (”fränderna”) är i tur och ordning nordiska asar (ljusgudar) och vaner (”fränderna”).
Även grundorsaken till Trojakriget i Iliaden har ett klart baltiskt och nordiskt drag, eftersom Paris´ namn (vulkaniska elden =Panu; Loke) sammanfaller sidan med pargudarna Loke (vulkaniska elden =Panu) och Höder (grekernas Hades, finländarens Perisokea =den helblinde), som tillsammans sammanfaller med balternas Thule (liviska eldguden) och Chernobog (den mörka guden) . och de är identiska med Norden Loke (underjordiska eldens gudom) och Tjälvar: Nordiska gudar Höder (mörkrets gud) och Loke (nordiska och baltiska eldgud- djävulen) som tillsammans dödar den djärva och osårbara Balder (=Achilleus, ”sorgens son”) är balternas och livernas gamla gudar, dvs. Chernobog (den svarta guden) och Tjälvar (den underjordiska elden, Thule): Myterna har hållit deras namn vid sidan av deras specialvapen dvs. svärd och pilbåge. Som vi sagt är Paris å ena sidan i gengäld Loke och å andra sidan är han den blinde guden Höder (Perisokea), eftersom Paris namn kunde tolkas och härstammas från grekiska ordet pyr (elden) . Paris´ medhjälpare har varit Apollon dvs., Nordens jaktgud, Ull (balternas Panu, Loke). Paris´ fader Priamos (”pant”) är ursprungligen nordiska vanaguden Frej som enligt myter pantsattes av vanerna hos götiska asagudar.

Achilleus familj är ursprungligen Balders familj:
Achilleus dödsmyt härleds väsentligen ur Balders tragedi. Balder betyder ”den djärva krigaren” och Achilleus (sorgens son) framställs som tappraste krigare bland grekerna. Hans faders namn, dvs. Peleus (den dunkle), säkerställer denna teori, eftersom detta namn betecknar en av Odens (Balders faders) berömda binamn dvs. Brune (den nattdunkle). Achilleus´ son heter Neoptolemaos (den nya krigaren) som påminner om Balders son, dvs., Forsete (företrädande krigaren).Även Achilleus hustrus namn, dvs., Deidamia (krigsbytetagare), sammanfaller med Nordens Nanna (den djärva förmånstagaren) som är Balders maka. Balders banemän dvs., Höder (underväreldens gud) och Loke (elddemonen) är egentligen tillsammans den gamla nordiska guden Ull (Apollon).
Om man jämställer Balder med kelternas Beltene (lysande elden, Apollon) har Balder i så fall varit ett annat namn på slavernas Byelobog (den vite guden) och Nordens Ull (Thule), som enligt myter dödas av daner (”det underjordiska folket”)
Denna nordiska- grekiska myt visar även oss det forntida långa krig som pågått mellan Tyr och Ull dyrkande svenskar och Oden och Balder dyrkande götar (goter).
En enkel statistisk beräkning gör denna teori helt säker eftersom man inte kan hitta så många undantag på måfå, både i mytologi och etymologi, gällande två världsberömda gudomliga familjer, under en och samma tidsperiod.

Man möter en del av de nodiska myternas rötter även långt bort i Mellanöstern:

Nodiska myternas rötter i Mellanöstern

Nordiska myter har även djupa rötter långt bort i Mellanöstern och Kaukasus. De bästa exempel är myterna om eld- och ljusguden och demonen Ull och Loke och myten om fruktbarhetsguden Frej som deltar i ett välkänt krig i Ragnarök: Frej (jordens fruktbarhets gud) dödar Bele (boskapsguden, slavernas Volos, veles) och Frej själv blir dödad av Surt (den mörke eldguden). Hos iranierna dödas boskapsgud och kungen Yima (Ymer) av babyloniernas ormgestaltade gud Marduk (Namru, Namrud) och själva Marduk dödas av iraniernas mörka eldhjälte Sam (bibelns Sem, babyloniernas Gilgamesh) som gav sitt namn till de semitiska folken. Samma rot har den bibliska myten boskapskötaren Habils dräpandes av jordbrukaren Kain. Även så myten om ljus- och eldgudens Ulls moder, dvs. rakandet av Sivs (Ulls moders) gyllene hår i Georgien, samt myten om den fjättrade elddemonen Loke/Prometheus i Kaukasus är välkänd i myternas värld. Det är mycket intressant att nordiska myternas Muspelheim (eldarnas land) är Mellanöstern, i synnerhet Azerbajdzjan som betyder eldarnas Land.

Nordiska myter i västra delen av Europa

Man kan spåra även nordiska myter i den västra delen av Europa hos de keltiska stammarna eftersom keltiska myter innehåller många av de viktiga nordiska gestalterna. Mils (krigaren) är nordiska Tyr (Bure) och hans söner, dvs. Emer (den upphöjde, mörke), Eremon (den väldige, den ljusröda) och Donn (den brune, herren) är i tur och ordning gudar triaden Oden, Tor, Vana guden (dvs. den mörkbrune guden) Frej (härskaren, herren). Bures namn som betyder skaparen, kommer i keltiska myter i varianten Bres (jökel). Hans son heter Ruadan (Ruad, nordiska Hrjod, ”skövlaren”) dvs. Oden. Och hans folk heter fomorier (det underjordiska folket dvs. vikingarna). Enligt en annan keltisk myt är Ruad (Oden) en son till Rigdonn (den mörke konungen, Nordens Frej). Ruads namnlösa som har nio havs jättinna mödrar, får huvudet avskuret av dem, är Nordens Heimdall. Bres hustru heter Brigit (den höge). Hennes namn bevisar att de nordiska myternas Bestla (Odens moder) egentligen betyder den grova och stora damen, inte den lille bastkvinna som mytologer har uppfattat henne i senare tider.



Grekernas Bellerefon är nordiska Oden

De forntida grekerna tog sina hjältemyter mest från iranier i öst och från germanerna i nordväst. Till exempel grekernas Theseus, Perseus, Jason, Herakles, är ursprungligen mediernas och persernas historiska krigshjältar Teusa (Tushpa), Cyrus, Avakhshatar, och Sam, som från andra sidan är knuten till bibelns Sem (babyloniernas Gilgamesh) som har samma betydelse som Herakles dvs., ”den berömda hjälten”. Men bland de andra germanska och grekiska mytiska hjältarna som står utanför Iliaden och Odyssén är Bellerefon, som också han har sin bakgrund i nordbornas och goternas Oden: I de grekiska myterna uppträder Oden även vid namnet Bellerefon (”den jättestora fiendens dödare”). Han har en snabb och bevingad häst vid namn Pegasus (han från väl ras) som fäller till sist sin ryttare dvs., Bellerefon från sin rygg i himmelsfärden. Inom den parallella nordiska myten hittar vi honom som Odens åttafotade snabba häst dvs., Sleipner (”den halkige”) som är väl jämförbar med Pegasus. Men huvudbeviset i detta förhållande är att Bellerefons största fiende varit Kimeria (man-get) som ursprungligen är de nordiska myternas Ymer och Hymer (”den mörke jätten”): Enligt grammatiska regler inom de indoeuropeiska språken är Kimeria en variant av Hymer. Det är klart att de här två nordiska dubbla jättarnas namn, dvs., Ymer och Hymer, ursprungligen tillhört samma östindoeuropeiska högsta gud. Vi vet att Ymer var högste himmelsgud hos indoiranska stammar och han har ursprungligen varit deras kungliga ljus- och solgud, men han ansågs vara dödlig och därför var han även deras underjordsgudom. Han ägde, liksom nordens Hymer (Tyr), en stor gryta och han hade även en stor underjordisk grotta i vilken de döda fick återfinna sina eviga liv. Här förenas de forntida indoeuropeiska ljus- och himmels gudar dvs., Hymer, Ymer (vedaböckernas Yama, avestas Yima), Zeus, Tyr och Oden . Även känner sumeriska och kassitiska kilskrifter denna guds namn i varianten Immeria som både betyder ”ljusgud och den mycket kloke guden”. De kassitiska kilskrifterna från Babylon visar honom som kungafamiljens gud. Och den här guden blev under namnet Ahura Mazda (”den mycket kloke guden”) Zoroastriens högsta gudom. Kimeria (Hymer- Ymer) har i sin drake/getskepnad även anknytning till babyloniernas ko/drak- skepnade Marduk (den ormformige).
Kompletterande bevis i förhållandet mellan Oden och Bellerefon är att Oden själv benämns i keltiska myter med namnet Balor (”den blinde”). Visserligen är han en variant av Bellere-fon (dödaren av den svullnade och utvidgade) dvs., östindoeuropéernas Ymer (Immeria, Imero, Yama): Balor dödas av Lugh (”den ljuse guden”) som själv är kelternas sol-, ljus- och krigsgud. Lugh har å andra sidan mycket gemensamt med grekernas Odysseus, som vi sagt är den grekiska aspekten av Nordens Oden.
Till sist man måste tillägga att Nordens Tor (egentligen skythernas Tur), som betyder hjälte, döljer i grekiska myter sig under namnet Herakles (”den berömda hjälten”). Då har Tor under namnet Herakles förenats med babyloniernas Gilgamesh som betyder världsberömda hjälten.
Det verkar som den nordiska berömda gudartriaden Oden (”rasande”), Tor (”den starke åskguden”) och Frej (Ve, ”heliga härskaren”) härstammar från Sigynnernas (zigenarnas) gudar triaden Brahma (”den kloke skaparen”), Vishnu (”den mångskepnad havande” åskguden Indra) och Shiva (”den helige”).















































En presentation
av
de forntida östliga europeiska stammarna


Goter, aspalier, neurer, amazoner, sauromater, masageter

och

Hunner, traspier och turkar



























Asiatiska och europeiska Goternas namn

Hur östens- och västens kultur kompletterar varandra i Götalands namn?

Ett typiskt exempel på kulturintegrationen är betydelsen av götars och goters namn. Vi vet att namnen göt och got kombinerats rättvist med varandra. Om härledningen av dessa namn råder fortfarande olika åsikter, fastän man har hittat den röda tråden ”avlaren” och ”folk”. Vad är sanningen?
En kinesisk forntidskälla känner igen namnet got hos de östliga indoeuropéerna i Kinas Sinkiang, och de tokhariska och germanska språken visar tillsammans att tvillingnamnen göt och got betyder helt enkelt avlaren och folk. Här ska vi se först vad Harry Ståhl hävdar beträffande namnet göt i sin bok ”Ortnamn och ortnamns forskning” (1970):

” Liksom svea-namnet har också götarnas namn varit föremål för livlig diskussion. Man har menat, att namnet skulle betyda »de djärva». Åsikten har inte vunnit någon anslutning. Av andra har folknamnet sammanställts med verbet gjuta (avla, …) men meningarna om vad som är den reella bakgrunden till namnet och själva namnets bildning går starkt isär. Enligt den äldsta och bäst underbyggda tesen skulle namnet på götarnas stamområde, det nyss nämnda västnordiska Gautland, vara sammansatt med folknamnet i stamform och betyda »götarnas land». Själva folknamnet vore då primärt.
Andra forskare anser att folknamnet är sekundärt och bildat till Gautland, vilket tolkas som »landet kring Gaut», ett enligt åsiktens företrädare ursprungligt namn på Göta älv, västnord. Gautelƒr. Gaut- skulle betyda ΄utflöde΄ resp. ΄fors΄ det senare med syfte på Trollhättefallen. Att vattendragsnamn kan bildas till verbet gjuta är naturligt. Sådana bildningar anses bl. a. föreligga i det engelska Guiting, ursprungligen flodnamn i Gloucestershire, samt norska älvnamn som t. Ex. Gautaaen på Dovre och Gautabæk i Eidskogen. Ett ånamn Gaut e. d. är en rymlig bildning, men en mycket viktig språklig invändning mot denna teori är att ett till Gautland eller Gautelƒr bildat, sekundärt, inbyggarnamn inte borde vara a-stam, som fallet är med götar, utan en i- eller ia-stam.
Enligt en annan teori är folknamnet det primära och har betydelsen »männen». Namn av sådan typ finns hos många olika folk. Med denna teori kan man lättast förklara sambandet mellan götar och de troligen ej enbart språkligt närbesläktade stammarna goter och gutar. Utom de här nämnda teorierna finns en rad andra av Zeuss, Lottner, Wrede, Säve m. fl…”

Här tillägger vi att de asiatiska goter (tokharer), som varit granne till indoeuropeiska hunner (vita hunner), har haft ett centraleuropeiskt språk. Även har deras hunniska grannars namn betytt avlare och folk i iranska och altaiska språk. Då är götarnas och goternas namn urgamla och de betyder avlare, man och folk. Asiatiska goternas senare namn dvs., skytiska namnet tokhar (takhar) betyder ”majoritet” på kurdiska, som är ett blandat språk av två arianska språk, skytiska och mediska (avestaiska). Det är märkvärdigt att tokharernas minoritetsgrupp har burit grekiska och persiska namnet Arsin som är synonym med germanska namnet got (männen).






Ryssarnas namn

Enligt etymologerna kommer ryssarnas namn från det finska namnet Ruotsi (av svenska ordet rutscha) eller med mer sannolikhet kommer från fornslaviska rod (rodu, frände, svensk). I så fall härstammar ryssarnas namn från de svenska kolonisternas namn i Ryssland (Gårdarike). De mytiska slaviska och svenska namnen Rusalki (de tröstande valkyriorna) och Rusla (sköldmör, som deltog i Ruslagen) säkerställer dessa teorier.
De forntida skandinaverna kallade Ryssland för Gårdarike (gårdarnas land), så man kan tänka sig att namnet ryss även betytt lundarnas land dvs. roshia i ryssarnas eget språk. Det finns ett mytiskt och historiskt bevis på denna betydelse: I Avesta (iransk äldre religiousskrift) kan man läsa om ett stort område norr om Svarta havet som heter Vourobareshti vilket betyder de stora lundarnas land, motsatsen är landet Vourodjareshti, som betyder de stora ängarnas land vilket naturligtvis är de ryska och kazakiska stäpperna. Indiernas Rigveda nämner också det här landet och kallar det för Ariavärta (Arianernas äng). Koranens bevis på det här förhållandet är avgörande därför att Koranen nämner Ryssland under namnet Ayke som betyder lundarnas land. Det här landets mytiska konung hette Shoeib (bibelns Peleg), vilket betyder han som delar landet, och enligt skytiska myter vet vi att den här landutdelaren ursprungligen var skyternas Kolaksais (familjens konung) som delade Ryssland och Ukraina mellan sina tre söner. Då kan man tänka sig att namnet skyth (skyt) i varianten skoz har hos germanerna betytt lundlandet dvs. vikingarnas Gårda rike. Koranen nämner även ett annat namn för de här skyternas land i form av Madain som betyder den skytiska berömda konungen Madias land. Madias grekiska namn var Gnoros (”den kloke”= Madia).

I Vandidad (den yngre delen av Avesta) går Ryssland och Ukraina under namnet Chakhra (vagnslandet) och det här landet skildras som gårdarnas land, samt det berättas att de bränner sina döda. Naturligtvis tyder det här namnet på ryssarna eftersom deras namn också betyder vagnens folk på svenska. I gamla iranska myter går ryssarnas land även under namnet ratha (latinska rote) som betyder vagn. Namnet har behållits kvar i det persiska mytiska namnet Tahmoratha som betyder vagnslandets hjälte: Tahmoratha räknades som konung till ryssar, ruténer (av det latinska ordet rote, taurer), partier, serbokroater (sarmater) och bulgarer (wousouner).

Jag föreslår även en fjärde hypotes som har två historiska och ett mytologiskt bevis för sin bakgrund: De här historiska bevisen är att enligt forntida skytiska myter har forntida ryssar haft det skytiska namnet traspier som betyder hästskötarna, eller de som använder tre hästar för sina vagnar. Ryssarnas gamla skytiska namn har även varit aspalier som också betyder hästskötare. Under goternas folkvandringstid besegrades det här folket av goterna på sin väg till Ukraina. Då uppkommer frågan vad ryssarna har kallats av de forntida germanska stammarna? Naturligtvis är svaret russ som betyder ”häst[tämjare]” på de germanska språken. Herodotos berättar att det finns vilda och vita hästar i nuvarande Vitryssland och Ryssland.
Det mytologiska bevis, som stödjer de ovannämnda teorierna är en myt, som liknar de skytiska stamfadersmyterna. Denna mytiska saga säger att tre ryska bröder, som vaktade ryska tsarens ängar försökte tämja en hjord av havshästar. Hjorden leddes av tre hästar, en hade solens bild och den andra månens bild och den tredje stjärnans bild i pannan. Bland bröderna kunde bara den yngste brodern tämja de tre ledande hästarna, sedan tämjdes resten av hjorden automatisk.

Det verkar som att alla fyra ovannämnda rötter har hittat varandra i namnet ryss (rus).


Sauromater är serbokroaternas förfäder


Milan Hustič bevisar med hjälp av hundratals arianska ord som ingår i kroatiska språk att kroater härstammar från aryanska (indo –iranska) stammar. Man kan tolka hans bevis på så sätt att sauromater, vilket också Tadeusz Sulimirski (författaren till ”Sarmaternas bok”) säger, är serbokroternas förfäder. Sauromaternas andra språk har varit skytiska vilket har varit ett indo –iranskt språk. Vi vet att sauromater bott mellan två aryanska stammar en i öst och en i väst, och att deras språk och kultur naturligtvis har påverkats av dem: Herodotos bevisar att sauromaternas forntida hemort låg mellan floderna Don och Volga. Väster om de bodde skyter (skoloter). De styrdes av en indo –iransk stam. Deras mytiska konung hette Kolaxais, som den första delen av hans namn, det vill säga, kola (kula) är ett indoaryanskt ord, och det betyder familj. Och den andra delen, det vill säga xais är ett iranskt ord som betyder konung. Själva skyternas (skoloternas) namn betyder skål på germanska och ursprungligen är ordet skolo (=skål, skora) skytiskt och persiskt. Deras underkuvade folk var slaviska stammar, vars namn kommer från kungliga skyternas eget namn, det vill säga skolot (skolo-t): ”t” är pluralformtecken i skytiska och namnet skyth är grekisk och betyder skål.
Öster om sauromaterna bodde en slavisk stam som hade jämlika fruar och hustrur; de hette issedoner (amazoner, ”de djärva och styrande damernas folk”, serber). De ändrade skallens form hos sina barn och den här traditionen genomfördes även av alanerna och sauromaterna. Dessutom hade sauromater ett matriarkaliskt samhälle i likhet med issedonerna. På så vis vet vi varför Plinius den äldre räknade serberna som en alanisk stam, som var deras grannar i öst.
Ett stort misstag i historieskrivningen drabbade sauromaterna, som var ett slaviskt folk, när de felaktigt räknades som nära besläktad med iranier. Problemet dök upp när de forntida iranierna räknade sig som nära besläktade med sauromaterna. Avesta (iraniernas gamla religionsbok) hyllar sauromaterna under namnet Sairima (”de stora styrande”) och de romerska författarna Plinius och Diodrus har skrivit att ” iranier säger att sauromater är besläktade med oss”. Siraker (”de små styrande sarmater”) hade också kungliga höga gravar enligt arkeologerna. Den ursprungliga betydelsen till sauromat och sarmat är matriarkat.
Enligt Herodotos ”var sauromaternas modersmål amazonska”, och det skiljde sig stort från skytiska så mycket att de inte kunde förstå varandra, men sauromater hade sitt andra och internationella språk skitiska, fastän deras uttal passade illa för detta, eftersom deras amazonska mödrar inte kunde lära ut skytiska språk på ett bra sätt”.
Vi vet att sauromater flyttade till Balkanhalvön och Polen underperioden 300- 150år före Kristus. Här kallades de för sarmater och ixamater ( ”de med metalliska fjällpansar”).
De nedanstående etymologiska bevisen visar oss att serbokroater är sauromaternas ättlingar:
1- Ordet sauromat (i varianten sau –rom- ati) betyder på slaviska språk ”folk som har gula hår”: den sista delen i sin andra variant dvs., ”mati” betyder ringbrynja och fjällpansar på sanskrit och skytiska. Namnet Sauromat har ursprungligen tillhört kroaterna.
2- Deras iranska namn det vill säga Sairima betyder på kurdiska (mediska –skytiska) ”folk som lever gemensamma tillsammans” och ”den stora behärskande stammen”.
3- Det mytiska namnet Amazon betyder även ”folk som är helt klädda i ringbrynja och fjällpansar”. Då har namnet Amazon varit gemensamt för sauromater och issedoner.
4- Serbernas namn i varianten Sarb (= sarva) betyder på skytiska och sanskrit ”alla, hela och folk” och skyter nämnde serbokroaterna även för katiarer som har samma betydelse som serb och kroat på gamla iranska språk: Skytiska språk tillhörde iranska grupper fastän deras ordförråd närmade sig sanskrit. Naturligtvis kunde namnet Sarmat (Salm) härstamma av de skytiska -och iranska indicierna Sar och mat vilka betyder de som har svarta hår (mytiska Syamaks folk). Mer rimlig betydelse till detta namn är ”folk som har ett matriarkat samhälle”.
5- Kroaternas namn, som betyder anarkistiskt folk i de gamla iranska språken har även varit Jazyger (”de främre”) som har varit namn på den ledande grupp av sauromaterna: Ordet Jazyg, som betyder främre på iranska språken är motsägande till antaiska sarmaternas namn, vilket betyder de vid sidan boende sarmaterna. Vi vet att sauromater med sina långa svärd och fjällpansar har varit forntidens chevalierer (katafrakter). Det är anmärkningsvärt att namnet khorovat i avesta är synonymt med serb i sanskrit, som betyder det tillsammansboende folket.




Wousouner är bulgarernas bortglömda förfäder.


Nyligen har jag märkt att wousouner, som kinesiska antika källor presenterat i Mellan Asien, utgör majoriteten av bulgarerna.


1- Enligt kinesiska gamla källor hade wousounerna (samma som somliga eller majoritet av bulgarerna) rött hår och blåa ögon.
2- De var så starka och talrika att både hunner och kineser skickade sina prinsessor som hustrur till deras ledare. De hade alltid trettiotusen bågskyttar beredda till krig.
3- De var västra grannar till hunnerna, det vill säga de var på hunnernas väg till Europa, och de försvann från Mellan Asien efter det att hunnerna flyttade till slaviska stammars land i Östeuropa.
4- De var hästskötare liksom bulgarerna och de flesta av deras rika män hade var och en omkring 4000 hästar.
5- Enligt historiska indikationer var de i majoritet bland utiguriska och kutriguriska hunner när de byggde det bulgariska förbundet. Det hunniska och turkiska ordet bulgar (dulolar) betyder just ”en samling av olika folkslag”. Det här namnet är motsägande till sabiriska hunnernas namn, som betyder de förgrenade hunnerna. Själva namnet hunn betyder folk och armé på skytiska.
6- Enligt kinesiska källor ”liknade deras nomadiska livsstil hunnernas liv” och därför blev de lättare dragna till det bulgariska förbundet.
7- Deras språk var enligt turfanska skrifter från de indoeuropeiska språken. Detta språk var mera besläktad med europeiska språk än indoiranska (vilket tokharer hade talat) till exempel wousounerska ledarnas namn med kinesiska uttal är Kwenmo, Talo och Youtsi, vilka är inte uralaltaiska

Själva wousounernas namn är skytiskt (indoiranskt), vilket betyder de som har fina hundar: Enligt kinesiska källor de [under namnet Khishko (”de, som har fina hundar”)], trodde att de var ättlingar av en brun hund och de själva hade brunt hår och blåa ögon. I Avesta (iraniers gamla religionsbok) kallas den här alanska mytiska stamfadern/ hunden för Takhmoropa (Tyr, eller Tor), som även betyder den hundgestaltade hjälten. Dessutom känner de gamla iranska myterna i Sandbad nameh en stor och stark hund som heter Uzin (Uzun), vilken är en variant av Wousoun. I de skytiska myterna, som berättas av Herodotos, uppkallas han under namnet Arpoksais (”vagn landets konung”) kung till traspier (”hästskötarna”, ryssar och wousouner) och katiarer (sauromater, serbokroater). Det är en felaktig teori att hunner blandats med neurer och byggt magyariska förbundet. Ungrare (magyarer) är bara de magiskberömda och de som vargylande (varggestalt varande) neurerna (”magikerna på skytiska”) eftersom deras tredje namn, det vill säga, hongri (öngör), just betyder magikernas folkslag på turkiska (inte hunnernas folkstam, som man möjligen har tänkt på). För att bevisa wousouner har varit probulgarernas majoritetsförfäder räcker det med att bevisa de fornbulgariska skrifter, som man tror att det är blandat med makedoniska, har varit skrivna på wousounskslaviska. Det verkar som de vita hunnerna (hoatunerna, ”det ärade folket”), som bott i mellan Asien, inte har varit ytterligare en stor grupp av wousounerna, eftersom deras språk har varit skytiska, man kan säga en blandning av iranska språk och sanskrit. Själva Hunnernas namn betyder onda folket på kinesiska, även på avestaiska språk.
Om katiarer måste vi tillägga att de var delade i fyra stora grupper när de levde mellan floderna Don och Volga och områden runt omkring dem.

1- Jazygernas namn betyder ”de främre” på persiska och ”språk” på slaviska. Deras namn kommer i iranska myter under mytiska namnet Fravak som betyder ”den språkande”.
2- Amazoner, som betyder ”de starka damernas folk”, har varit serbernas förfäder.
3- Antaiska sauromater som deras namn betyder vid sidan boende sarmater.
4- Siraker som deras namn betyder den små styrande stammen.



Turkarnas namn

Skythernas myter nämner ett folk vid namn fader Gorgod (vilda djurens beskyddare), vilkas namn lever kvar i själva turkarnas namn vilket har samma betydelse som Gorgod. De har varit från altaiska stammar. Deras senare gemensamma namn har varit Turk, som är ett skythiskt namn; de ursprungliga turkarna, som deras namn betyder ”folk med gud -och totemdjuret varg” hos de indoiranska skytherna, har varit en blandning av de indoeuropeiska masageterna (alaner) och de altaiska stammarna, eftersom deras andra gamla namn dvs. Asina (örnfolket) även är skytiskt och detta har ursprungligen varit ett namn på de blonda alanerna (asier). En stor stam av dessa halvblonda turkar heter Kirkiz, vars namn betyder ”folk med blonda hår” på skythiska.
Om turkarnas totemdjur som är varg måste vi tillägga att deras myter nämner detta med två olika namn dvs. Gökburi och Bozkurt, som betyder den himmelska och gråa vargen. Och de kallade sig även Turkesh (bundsförvant med vargen) och Gökturk (den himmelska- eller gråa vargen) och Turuk (vargens folk) och Turkut (heliga vargens folk). I persiska använder man numera ordet tur-e (”liten tur”) om sjakal och man har glömt den gamla betydelsen till turernas (skythernas)- och turkarnas (asinaernas) namn dvs. vargen, men den forntida skythiska berömd konungen vid namn Partatuva har haft öknamnen Tur respektive Likus hos iranier och greker som båda två betyder varg.
Nordiska myter nämner turkarna vid namnet Angeyia (”de varglika”) tillsammans med Imd (”de vänliga”, bashgirerna), Atla (”de utsidan boende hunnerna”, tatarer), Ulvrun (”de som varg ylande ungrare”), Iarnsaxa (”fäktare”, sarmater, kroater), Eistla (”estländare”), Greip (”gripar”, ”liver”) och Gjalp (”de nykomlingarna till Baltikum”, litauer).

Enligt en gökturkarnas myt bodde de först vid norr om Kaspiska havet och de flyttades därifrån från till öst av tatarer (hunner).