Jul (gau-ul, ags, géola) kan betyda "festivalen av vinterns -och eldens gud Ull"

Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).

I Poetiska Eddan omnämns han sparsamt, men hans hem Ydalir beskrivs, liksom en Ulls ring som man svor eder vid.

Saxo omnämner en man kallad Ollerus, en latiniserad form av namnet Ull, som för en tid ersatte Oden som högste ledare.

Det verkar att Ulls idegran har blivit julgran.

Ulls Ydalir (Idegran dalarna) omtalas endast på ett ställe i den poetiska Eddan och nämns inte alls i Snorres Edda. Det är i Grímnismáls uppräkning av gudarnas tolv bostäder som namnet förekommer, men endast i en halvstrof. Den återstående strofhalvan ägnas åt Frejs Alvheim, som visar deras koppling till varandra:

Ydala heter det

där Ull en gång

byggde sig sina salar;

Alvheim fick Frej

av de andra gudarna

i tandgåva arla i tiden.

"Elden har en central plats i svenska julfirande, både som en symbol för värme och ljus i vintermörkret, men också som en tradition med djupa historiska rötter. Från de levande ljusen i granen till den sprakande brasan i den öppna spisen förknippar vi julen med eld. Här är en översikt över eldens betydelse under julen, dess historia och hur du hanterar den på ett säkert sätt.

Eldens tre roller i julfirandet

Tradition och mystik:

Förr i tiden trodde man att vintersolståndet var en magisk tid då övernaturliga krafter var i rörelse. Att hålla liv i en eld eller ett ljus under julnatten skyddade hemmet och djuren från onda makter.

Julbocken och julbålet:

Innan jultomten blev populär var julbocken julens symbol. Att bränna halmbockar (som den kända bocken i Gävle) eller att tända stora juleldar på landsbygden är gamla riter för att välkomna ljusets återkomst.

Stämning och gemenskap:

Idag handlar elden mest om mysfaktor. Adventsljusstakar, doftljus och brasor skapar den varma, ombonade atmosfär som vi förknippar med julfrid (julfred)." (AI)

Ulls rättskipning: Ull var också en gud som förknippades med edgång och tingsfred, och man kunde svära vid "Ulls ring".

Kult: Många svenska ortnamn som Ullevi, Ulleråker och Ultuna tyder på en stark och utbredd kult, framförallt under järnåldern.

Enligt Snorre Sturlasson firades den hedniska julen ursprungligen vid midvinter men flyttades till samma datum som den kristna julen på 900-talet.

I detta förhållande vet vi att eldguden Ull även har varit vinterns gud.

Även har midsommarblotet haft egen gud (Tyr):

Midsommarblotet i Adiabene och Kivikstenar i Skåne har gemensamma gud (svärdbärande Tyr)

Skytiska midsommarblotet (Tyr-gan) i Adiabene i södra Anatolien liksom bilder på Kivikstenar i Skåne har hört till sol och krigsguden Tyr som hans svärdbärande staty följs av anhängare i bilden av en av Kivikstenar. Både festivaler har haft människooffer.

Gudarna Tyr och Tor är gemensamma mellan skytiska och nordiska gudarna.

Segerguden Tyr (Ares) har varit midsommarstångens gud

I ena hand och hårknut har han solsymboler och i andra (avbruten hand) och hårknut har han månsymboler. Tyr som himmelsgud och krigsgud är en av de äldsta asagudarna i nordisk mytologi och betraktas som guden för krig, mod och seger. Tyrs roll för seger i strid

Avgör strider:

Enligt mytologin har Tyr stor makt över vem som vinner på slagfältet.

Åkallan för mod:

Vikingar och krigare bad till Tyr och åkallade honom innan strid för att få mod och framgång.