Religions myterna (2)

Sauromater är serbokroaternas förfäder


Milan Hustič bevisar med hjälp av hundratals arianska ord som ingår i kroatiska språk att kroater härstammar från aryanska (indo –iranska) stammar. Man kan tolka hans bevis på så sätt att sauromater, vilket också Tadeusz Sulimirski (författaren till ”Sarmaternas bok”) säger, är serbokroternas förfäder. Sauromaternas andra språk har varit skytiska vilket har varit ett indo –iranskt språk. Vi vet att sauromater bott mellan två aryanska stammar en i öst och en i väst, och att deras språk och kultur naturligtvis har påverkats av dem: Herodotos bevisar att sauromaternas forntida hemort låg mellan floderna Don och Volga. Väster om de bodde skyter (skoloter). De styrdes av en indo –iransk stam. Deras mytiska konung hette Kolaxais, som den första delen av hans namn, det vill säga, kola (kula) är ett indoaryanskt ord, och det betyder familj. Och den andra delen, det vill säga xais är ett iranskt ord som betyder konung. Själva skyternas (skoloternas) namn betyder skål på germanska och ursprungligen är ordet skolo (=skål, skora) skytiskt och persiskt. Deras underkuvade folk var slaviska stammar, vars namn kommer från kungliga skyternas eget namn, det vill säga skolot (skolo-t): ”t” är pluralformtecken i skytiska och namnet skyth är grekisk och betyder skål.
Öster om sauromaterna bodde en slavisk stam som hade jämlika fruar och hustrur; de hette issedoner (amazoner, ”de djärva och styrande damernas folk”, serber). De ändrade skallens form hos sina barn och den här traditionen genomfördes även av alanerna och sauromaterna. Dessutom hade sauromater ett matriarkaliskt samhälle i likhet med issedonerna. På så vis vet vi varför Plinius den äldre räknade serberna som en alanisk stam, som var deras grannar i öst.
Ett stort misstag i historieskrivningen drabbade sauromaterna, som var ett slaviskt folk, när de felaktigt räknades som nära besläktad med iranier. Problemet dök upp när de forntida iranierna räknade sig som nära besläktade med sauromaterna. Avesta (iraniernas gamla religionsbok) hyllar sauromaterna under namnet Sairima (”de stora styrande”) och de romerska författarna Plinius och Diodrus har skrivit att ” iranier säger att sauromater är besläktade med oss”. Siraker (”de små styrande sarmater”) hade också kungliga höga gravar enligt arkeologerna. Den ursprungliga betydelsen till sauromat och sarmat är matriarkat.
Enligt Herodotos ”var sauromaternas modersmål amazonska”, och det skiljde sig stort från skytiska så mycket att de inte kunde förstå varandra, men sauromater hade sitt andra och internationella språk skitiska, fastän deras uttal passade illa för detta, eftersom deras amazonska mödrar inte kunde lära ut skytiska språk på ett bra sätt”.
Vi vet att sauromater flyttade till Balkanhalvön och Polen underperioden 300- 150år före Kristus. Här kallades de för sarmater och ixamater ( ”de med metalliska fjällpansar”).
De nedanstående etymologiska bevisen visar oss att serbokroater är sauromaternas ättlingar:
1- Ordet sauromat (i varianten sau –rom- ati) betyder på slaviska språk ”folk som har gula hår”: den sista delen i sin andra variant dvs., ”mati” betyder ringbrynja och fjällpansar på sanskrit och skytiska. Namnet Sauromat har ursprungligen tillhört kroaterna.
2- Deras iranska namn det vill säga Sairima betyder på kurdiska (mediska –skytiska) ”folk som lever gemensamma tillsammans” och ”den stora behärskande stammen”.
3- Det mytiska namnet Amazon betyder även ”folk som är helt klädda i ringbrynja och fjällpansar”. Då har namnet Amazon varit gemensamt för sauromater och issedoner.
4- Serbernas namn i varianten Sarb (= sarva) betyder på skytiska och sanskrit ”alla, hela och folk” och skyter nämnde serbokroaterna även för katiarer som har samma betydelse som serb och kroat på gamla iranska språk: Skytiska språk tillhörde iranska grupper fastän deras ordförråd närmade sig sanskrit. Naturligtvis kunde namnet Sarmat (Salm) härstamma av de skytiska -och iranska indicierna Sar och mat vilka betyder de som har svarta hår (mytiska Syamaks folk). Mer rimlig betydelse till detta namn är ”folk som har ett matriarkat samhälle”.
5- Kroaternas namn, som betyder anarkistiskt folk i de gamla iranska språken har även varit Jazyger (”de främre”) som har varit namn på den ledande grupp av sauromaterna: Ordet Jazyg, som betyder främre på iranska språken är motsägande till antaiska sarmaternas namn, vilket betyder de vid sidan boende sarmaterna. Vi vet att sauromater med sina långa svärd och fjällpansar har varit forntidens chevalierer (katafrakter). Det är anmärkningsvärt att namnet khorovat i avesta är synonymt med serb i sanskrit, som betyder det tillsammansboend folket.




Wousouner är bulgarernas bortglömda förfäder.


Nyligen har jag märkt att wousouner, som kinesiska antika källor presenterat i Mellan Asien, utgör majoriteten av bulgarerna.


1 Enligt kinesiska gamla källor hade wousounerna (samma som somliga eller majoritet av bulgarerna) rött hår och blåa ögon.
2 De var så starka och talrika att både hunner och kineser skickade sina prinsessor som hustrur till deras ledare. De hade alltid trettiotusen bågskyttar beredda till krig.
3 De var västra grannar till hunnerna, det vill säga de var på hunnernas väg till Europa, och de försvann från Mellan Asien efter det att hunnerna flyttade till slaviska stammars land i Östeuropa.
4 De var hästskötare liksom bulgarerna och de flesta av deras rika män hade var och en omkring 4000 hästar.
5 Enligt historiska indikationer var de i majoritet bland utiguriska och kutriguriska hunner när de byggde det bulgariska förbundet. Det hunniska och turkiska ordet bulgar (dulolar) betyder just ”en samling av olika folkslag”. Det här namnet är motsägande till sabiriska hunnernas namn, som betyder de förgrenade hunnerna. Själva namnet hunn betyder folk och armé på skytiska.
6 Enligt kinesiska källor ”liknade deras nomadiska livsstil hunnernas liv” och därför blev de lättare dragna till det bulgariska förbundet.
7 Deras språk var enligt turfanska skrifter från de indoeuropeiska språken. Detta språk var mera besläktad med europeiska språk än indoiranska (vilket tokharer hade talat) till exempel wousounerska ledarnas namn med kinesiska uttal är Kwenmo, Talo och Youtsi, vilka är inte uralaltaiska

Själva wousounernas namn är skytiskt (indoiranskt), vilket betyder de som har fina hundar: Enligt kinesiska källor de [under namnet Khishko (”de, som har fina hundar”)], trodde att de var ättlingar av en brun hund och de själva hade brunt hår och blåa ögon. I Avesta (iraniers gamla religionsbok) kallas den här alanska mytiska stamfadern/ hunden för Takhmoropa (Tyr, eller Tor), som även betyder den hundgestaltade hjälten. Dessutom känner de gamla iranska myterna i Sandbad nameh en stor och stark hund som heter Uzin (Uzun), vilken är en variant av Wousoun. I de skytiska myterna, som berättas av Herodotos, uppkallas han under namnet Arpoksais (”vagn landets konung”) kung till traspier (”hästskötarna”, ryssar och wousouner) och katiarer (sauromater, serbokroater). Det är en felaktig teori att hunner blandats med neurer och byggt magyariska förbundet. Ungrare (magyarer) är bara de magiskberömda och de som vargylande (varggestalt varande) neurerna (”magikerna på skytiska”) eftersom deras tredje namn, det vill säga, hongri (öngör), just betyder magikernas folkslag på turkiska (inte hunnernas folkstam, som man möjligen har tänkt på). För att bevisa wousouner har varit probulgarernas majoritetsförfäder räcker det med att bevisa de fornbulgariska skrifter, som man tror att det är blandat med makedoniska, har varit skrivna på wousounskslaviska. Det verkar som de vita hunnerna (hoatunerna, ”det ärade folket”), som bott i mellan Asien, inte har varit ytterligare en stor grupp av wousounerna, eftersom deras språk har varit skytiska, man kan säga en blandning av iranska språk och sanskrit. Själva Hunnernas namn betyder onda folket på kinesiska, även på avestaiska språk.
Om katiarer måste vi tillägga att de var delade i fyra stora grupper när de levde mellan floderna Don och Volga och områden runt omkring dem.

1- Jazygernas namn betyder ”de främre” på persiska och ”språk” på slaviska. Deras namn kommer i iranska myter under mytiska namnet Fravak som betyder ”den språkande”.
2- Amazoner, som betyder ”de starka damernas folk”, har varit serbernas förfäder.
3- Antaiska sauromater som deras namn betyder vid sidan boende sarmater.
4- Siraker som deras namn betyder den små styrande stammen.



Turkarnas namn

Skythernas myter nämner ett folk vid namn fader Gorgod (vilda djurens beskyddare), vilkas namn lever kvar i själva turkarnas namn vilket har samma betydelse som Gorgod. De har varit från altaiska stammar. Deras senare gemensamma namn har varit Turk, som är ett skythiskt namn; de ursprungliga turkarna, som deras namn betyder ”folk med gud -och totemdjuret varg” hos de indoiranska skytherna, har varit en blandning av de indoeuropeiska masageterna (alaner) och de altaiska stammarna, eftersom deras andra gamla namn dvs. Asina (örnfolket) även är skytiskt och detta har ursprungligen varit ett namn på de blonda alanerna (asier). En stor stam av dessa halvblonda turkar heter Kirkiz, vars namn betyder ”folk med blonda hår” på skythiska.
Om turkarnas totemdjur som är varg måste vi tillägga att deras myter nämner detta med två olika namn dvs. Gökburi och Bozkurt, som betyder den himmelska och gråa vargen. Och de kallade sig även Turkesh (bundsförvant med vargen) och Gökturk (den himmelska- eller gråa vargen) och Turuk (vargens folk) och Turkut (heliga vargens folk). I persiska använder man numera ordet tur-e (”liten tur”) om sjakal och man har glömt den gamla betydelsen till turernas (skythernas)- och turkarnas (asinaernas) namn dvs. vargen, men den forntida skythiska berömd konungen vid namn Partatuva har haft öknamnen Tur respektive Likus hos iranier och greker som båda två betyder varg.
Nordiska myter nämner de Heimdalls dyrkande folk vid namn vid namnet Angeyia (”de i kant boende”) tillsammans med Imd (amt, slaver, tyskar), Atla (”de Edsvurna svear, daner och norrmän), Ulvrun (”de som varg ylande samer”),Iarnsaxa (”fäktare”, Sachsare), Eistla (”estländare”), Greip (”gripar”, ”liver”) och Gjalp (”bönder”; polacker, tyskar). Här antyder inga namn till turkarna, som jag sökte förut anknytning mellan de och turkiska stammar.

Enligt en gökturkarnas myt bodde de först vid norr om Kaspiska havet och de flyttades därifrån från till öst av tatarer (hunner).



























Den bibliska historien

och

Filosofin
























Vem är vem i bibeln?

1- bibelns patriarker

Avesta och bibeln har mycket gemensamt:

Adam och Eva är babyloniernas Adapa och Ea men de härstammar inte direkt från den bevarade Adapa och Ea-myten: Adapa och Eas myt liknar i sin grund Adam och Evas myt i Gamla testamentet men den här härstammar från den variant av Adapa och Eas myt som Ea (jordens ormskepnade gudom) lurar Adapa och hans hustru. Arkeologerna har hittat en klar bild av dem på en arkeologisk sten. Adapa betyder ödets anfader vilket passar även beträffande Adams myt. Snarare är Adam en semitisk variant av det sumeriska namnet Adapa. å andra sidan är Adam (den levande kroppen) den förste mediska konungen Diaokos (domare) som iranier benämnde honom den förste Keyan (domarkonung). Ordet Keyan i semitiska språk är synonymt med Adam, dvs. den levande kroppen. Diaokos skickades i exil av assyriska Konungen Sargon den andre till Syrien (vilken var jämförbar med Adams utvisning från Edens gård).
Habil och Kains myt härleder säkerligen från babyloniska namnet Habil-kin-um som betyder ”så synd om från den originella missade sonen”; man namngav detta till det andra nyfödda sonen när den första sonen redan var avliden. Det här var bland annat ett namn på två kutiska konungar i Babylon. Kain betyder på persiska-mediska domarkonungens son, då är han Diaokos´ son Opite som betyder han med ärade fadern. Myten om Kains exil till landet Nod (vandrande folkets land) säkerställer detta, eftersom Opite kom tillbaka från Urartu till vandrade medierna (de starka medierna) efter sin fars exil. Enligt assyriska källor gjorde han uppror i Medien (nordvästra Iran). Kain (Kaenus) på grekiska betyder den nya (sonen).
Set (”ersättare”, ”kvarlevande”) är egypternas Seth (egyptisk Kain) som dödar sin populära broder Osiris.
Anos (”den dödlige”) är både iraniernas första människor det vill säga Gaya- meretan och hans son Mashya som både betyder den dödlige i avesta.
Sedan dess börjar de historiska mediska konungarnas namn:

Hanok (”den lysande” på mediska och persiska) är mediska konungen Avakastar den förste som gjorde upprör mot Assyrier. Man kan översätta detta namn till Källans konung, då är han ursprungligen mediska konungen Kheshtheriti (den starka konungen).
Kenan (”källans konung” på mediska) eller Irad (”flytig” på hebreiska) är mediska konungen Kheshtheriti (”den starke konungen”). Han var kung i området kring Partuka (Barnaka, som betyder källans land). Partuka ligger söder om Tehran. Den här konungen besegrade assyriska konungen Ashurbanipals styrkor i norra Iran.
Mahalalel (”guds lov”), Mehujael (”slagen av gud”) och Jered (”nedstigande”) är den olycklige mediska konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skytiska konungen Madia son av Partatuva i söder om Kaukasus.
Metusael (”guds man”) och Hanok (2) är den mediska berömda konungen Avakastar (”den gode konungen”, Kiakasaro, avestas hjälte) som förstörde det grymma assyriska riket för evighet. Hans andra bibliska namn är Josua som betyder frälsaren. I Koranen kommer hans namn i varianter Al-yasa, Yosha (frälsaren) och Edris (”han med gott ryckte”) och Ilyas (den gudomlige).
Metusala (”spjutets man”) eller Lemek (”den rike och maktige”) är den sista mediska konungen Ishtuvigu (”den rike”, eller ”spjut kastare”). Bibeln och avesta är eniga att han hade två fina och berömda husfruar. Hans barnbarn från en av sina döttrar var Tubalkain (”världs ägare”) som är iraniers berömda konung Cyrus (Fridon). Lemeks andra barnbarn från sin dotter Ada är Jabal (”han som glider bort”) och av det här namnet menas säkerligen kurderna (koranens Ad folket), eftersom kurdernas namn betyder vandrarna på de iranska språken.
Lemeks son, det vill säga, Noa (”han som överlevde”) är babyloniernas Utanapishtim (”han som fått evigt liv”). Hans namn är ett semitiskt mellanspel mellan mediska historiska och mytiska konungar.


2- Tydligen är Noas ättlingar de mytiska skytiska och iranska stamfäderna

Sem, Ham (”varm”) och Jafet är i tur och ordning iraniers samak (”borta boende”, ”mörkt”, babyloniernas Gilgamesh), stamfader till folket i Kharazm (”solens land”) eller Afrika (landet som har ingen kyla) och grekernas Iapet, som betyder fader till jordens befolkning på skytiska och grekiska, men bibeln har sin egen uppfattning av de här namnen och de räknas som förfäder till Mellan Österns befolkning och grekerna.
Arpaksad och Sela (”beväpnade” eller predikant) är skyternas Arpoksais (”vagnlandets konung” grekernas Hermes): Arpaksads namn kommer i avesta i form Takhmoropa (”Arapas =vagnlandets hjälte”). Namnet Sela är ett binamn till Takhmoropa, och i andra betydelsen är han avestas Fravak, även har azerbadjaniernas mytiska stamfader, Gorgod samma betydelse (predikant).
Eber (”vid sidan boende”) är skyternas Lipoksais (”vid sidan boende folkets konung”), det vill säga iraniernas Samak (Vigard).
Peleg (”han som delade landet” koranens Shoeib) är skyternas Kolaksais, som enligt Herodotos delade sitt land (Ryssland och Ukraina) bland sina tre söner.
Regu (”upphöjd”) är roksolaner (”de upphöjda alanerna”, masageterna) som bodde vida omkring Aral sjön.
Serug (”gren, klänge”) är den skytiska -och persiska stammen drupikier (darbiker, ”de som använder gren och klänge”): De hade en berömd dryck av en växt som kallades ”haoma”.
Nahor (”varm”) är tecken på Kharazm (”solens land”)
Tera är skyternas Targitai (”fader till jordens befolkning”; eller ”den upphöjda fadern”).
Abram (”den upphöjda fadern”, ”hebréernas ledare”) eller Abraham (”fader till många folk”) från ena sidan är Targitai (”den upphöjda fadern”) och från andra sidan är hans son, Kolaksais (”familjens konung”) som räknades konung till många folk mellan Kina och Balkans halvö. Hans bröder Nahor (”varm”) och Haran (”Väg”) är i tur ordning stamfadern till folket i Kharazm (”solens land”, västra Uzbakstan) och stamfadern till parterna (”väglandets befolkning”) sydost om Kaspiska havet. Då har mytiska Abraham inte varit ursprungligen från Mesopotamiska urtida staden Ur (”den ljusa staden”) utan från Ur menas Ursprungligen de mytiska glödande redskapen från guld som enligt Herodotos ägdes av Kolaksais, och de var egentligen namn på de talrika folk som bodde under skyternas styrelse.

3- Abrahams ättlingar är de historiska skytiska, kimeriska, och mediska konungarna

En viktig och gammal arameisk källa talar om att Isak och hans son Jakob angrep det assyriska väldet, och vi vet vem de har varit i historien.
De var de skytiska konungarna Ishpakai (”gudagåva”) och hans son Partatuva (”den mycken starke”). På grund av deras namn och bragd är det klart att de är bibelns Isak och hans brottande son Jakob.
Isaus är kimeriska befälhavaren Teushpai (”han med starka fötter”) som i sin tur angrep Assyriska väldet. Hans namn kommer i avesta i varianten Teusa.
Ismael (”gud bönhör”), som felaktig räknas Arabernas stam konung är egentligen konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skytiska konungen Madia son av Partatuva. Som vi sagt var Fraoret från landet Barnaka (”källans land”), söder om Tehran, och han styrde den mediska stammen aribier (”arianska stam”) som felaktigt jämställts med araber.
Till sist är Madia (”den vise”) bibelns Josef (”ökning”) eftersom Madias namn på semitiska språk betyder just ökning. Dessutom får Madia samma som Josef dyrbara gåvor från Egyptens Farao. Det är märkbart att en stor grupp av Madias trupp stannade kvar i Bet-Sean (Skytopol) i Israel. Liksom Josef blir Madia gripen i sitt underjordiska palats.

4 Moses är en kombination av Guden Mithra (Mose) och Hyksos´ konungen Kamose

Vem är bibelns och koranens Moses? Historiker gissar att det är en guds namn, men vilken gud? De vet inte mer. Det är en indoiransk gud i veda och avesta som hettit Mithe och Mithra. Han är solens och löftets gud och hans namn kommit till Egypten genom mitanier som varit en indoiransk stam. Koranen har givit Moses efternamnet Kalimolah som betyder ”interlokutör med gud” och det har givit honom solgud- och löftegudskaraktär. Från andra sidan vet vi att den sista hyksosiska konungen som utvisades från Egypten (och förföljdes av egypterna omkring 1567 före Kristus), heter Kamose som betyder just ”interlokutör med guden Mose” och en egyptisk konung som besegrade och för följde hyksoser, hette Ahmose, som betyder ”guden Moses broder”. Själva mitaniers namn kommer av deras sakralsolguds namn, det vill säga från Mithe (Mithra) som betyder ”sol och löftegud”. Egyptens hebreiska och arabiska namn dvs., Mesr härstammar från den här mitaniers sol- och löfteguds namn. Mitanier var hyksosernas (”utländska kungarnas”) militära arm.

5 David och Salomon är de forntida persernas befälhavare

Även den historiske David och hans son Salomo hör till perserna och de är ursprungligen den andra Kambudjia (”lycklige”)- den krigiske Cyrus2 och den fredlige Cyrus3. Själva judarnas Salomo är en mytisk figur som trotts vara bebyggaren av Jerusalem och dess tempel.

Vem har varit den historiske och mytiske Jesus Kristus?
Svaret är:
Zeloten Judas son av Zipporai och den heliga unga guden Adonis

Enligt Josefus Flavius (judisk historiker i första århundradet) kan Jesus Kristus bara vara ett smeknamn, eftersom Josefus berättar om alla de viktiga händelserna och alla de kända personerna i Judéen i första århundradet, men han känner ingen som egentligen heter Jesus Kristus.* Då blir det aktuellt att söka Jesus Kristus riktiga historiska namn. Detta är ett viktigt världsmysterium. En grupp historieforskare tror inte alls att det har funnit en man vid namn eller med epitetet Jesus Kristus med liknade karaktär. Till exempel påstår Albert Schweitzer: ”Den Jesus av Nasaret, som uppträde som Messias, förkunnade gudsrikets sedlighet, grundade himmelriket på jorden och dog för att ge sitt verk dess slutliga helgd, har aldrig existerat.” En andra grupp som är djupt troende på nya testamentet hyser inga tvivel att Jesus Kristus har varit en halvgud/halvmänniska i början av vår tideräkning med samma karaktärsegenskaper som Nya Testamentet visar. Jag hör till den tredje grupp som tror att det finns en historisk kärna om Jesus Kristus i Nya Testamentet på det sättet att det funnit en revolutionär judisk religionell ledare i Palestina med de stora delarna av de kännetecken som Jesus Kristus haft. Man kan bevisa att denna revolutionära präst ursprungligen har varit Judas son av Zipporai som är Zelotpartiets grundare. Då har han levt dubbel så länge som man trott och han har haft familj och barn.

*Om man lägger undan de falska bilagor om Jesus Kristus och Johannes döparen, som finns i Josefus Flavius´ ena verk ”Judarnas gamla historia”.




Judas son av Zipporai är den historiske Jesus Kristus

Judas av Galiléen, som gjorde politiskt- och kulturellt upprör i Jerusalem 5 år före Kristus samt mellan år 6 till 30 efter Kristus, var inte samma Judas av Galiléen, som stred mot romarna från år 4 före Kristus till år 6 efter Kristus. Detta stora misstag att jämställa dessa med varandra har åsamkat stora problem för religionhistorien eftersom den första och okända Judas av Galiléen är den historiske Jesus Kristus, den andra Judas av Galiléen var ursprungligen från staden Gamala i öster om Kinneretsjön (Galileiska sjön). Hans fader hette Hezekiah som var rövare och dödades av Herodes den store. Enligt Josefus Flavious och Apostlagärningarna öppnade denna Judas av Galiléen konungens tyghus i staden Sepforis i Galiléen och beväpnade sitt folk, men han besegrades och dödades av Kvintilius Varus som var romersk ståthållare över Syrien från 4 före Kristus Till år 6 efter Kristus.
Den förste Judas av Galiléen, som vi jämställer med Judas son av Zipporai, var en berömd präst/ filosof och hans kamp mot romarna var i högsta grad ideologisk. Josefus Flavious, som levde mellan år 37 till 100 efter Kristus berättar följande om honom:

V111
Judas från Galiléen och de tre judiska religionspartierna

Arkelai-området förvandlades till en provins, och en romersk riddare vid namn Koponius sändes dit såsom ståthållare, vilken erhöll av kejsaren oinskränkt makt. Under hans tid (6- 9 e. Kr.) förledde en viss Galilé vid namn Judas sina landsmän till avfall, i det han påstod, att det var en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Han stiftade en egen sekt, som icke hade något gemensamt med de andra sekterna.***

***Detta är ett av de ställen, på vilka Josefus avsiktligt döljer det verkliga sakförhållandet.

Om denna Judas av Galiléen och hans son Manaim talar Josefus med dessa ord:

Emellertid hade en viss Manaim (Menahem), en son av den namnkunnige sofisten (skriftlärde) Judas, med tillnamnet Galiléern, vilken hade en gång under det Kvirinius var ståthållare, förebrått judarna, att de lydde både gud och romarna. Han begav sig med sina lärjungar till Massada, öppnade konung Herodes´ tyghus och beväpnade utom sina egna landsmän även utländska rövare och återvände i spetsen för denna skara, som utgjorde hans livvakt, såsom hade han varit en konung, till Jerusalem…

Den här skriftlärde Judas som byggde Zelotpartiet (ivrarna) måste vara Judas son av Zipporai, vilken hans elever fällde ner den gyllne örnen (Romarrikets symbol) från över porten av det berömda templet i Jerusalem och slog sönder den i bitar.
I Judaica uppslagsbok läser vi följande om Judas och hans elever:

JUDAH, SON OF ZIPPORAI (first century), patriot.

According to Josephus, Judah was a sophist of highest reputation among the jews, an unrivalled interpreter of their ancestral laws, and educator of the youth. Taking advantage of Herod’s illness (4 B.C.E) he, together with his friend and fellow scholar Matthias son of Margalot, persuaded their disciples to pull down the gold eagle, the symbol of Rome, which Herod had erected over the great gate of the Temple, since it was contrary to Jewish law. The two scholars together with their disciples were burnt alive on the command of Herod shortly before his death.

Josefus berättar i ”Judarnas krig mot romarna” indirekt, att Judas och hans vän Matthias och några av deras elever brändes av Herodes den store:

Mycket ogärna lämnade konungen sitt bifall härtill; han lät levande bränna dem, som hissat sig upp på taket ävensom de omförmälde skriftlärde; de andra, som fängslats överlämnade han åt bödeln till att avrättas.*

* Platsen, där denna dom gick i fullbordan, var Jeriko i nordväst om Jerusalem.

Men när han berättar mer om den här hädelsen i ”Judarnas gamla historia” säger han bara att:
Matthias och några elever brändes till död och många elever avrättades. De var minst 40 till antalet.

Då finner vi att Judas son av Zipporai och några av hans elever räddade sig från hädelsen, och de rymde söderut till Egypten, mycket möjligt till Sinaiöknen, hos de självständiga halvarameiska och halvarabiska nabatéerna. Hur som helst kom säkerligen Judas och hans elever till Judéen efter år 6 efter Kristus, då Arkelaos son av Herodes den store, blev avsatt.
De nedanstående anledningarna försäkrar att Judas son av Zipporai har varit den historiske Jesus Kristus.

1 Judas var liksom Jesus bördig från Gallileen.
2 Han hade lärjungar som vandrade med honom på långa turer i olika städer i Palestina.
3 Hans anhängare kände honom som en religiös politisk ledare för hela Judeen.
4 I Matteus Evangelium,14 står denna rapport: ”Sedan kom Johannes döparens lärjungar (egentligen Matthias´ elever) för att hämta Johannes lik och begrava det, och de gick till Jesus för att berätta vad som hänt. När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv”. Däremot lyckades Judas son av Zipporai fly från Herodes den stores vrede, men hans vän Matthias och 40 personer av deras lärjungar brändes till död eller avrättades.
5 Som vi sagt befallde Herodes att döda omkring 40 personer av Judas och Matthias unga elever vid Jesu födelsetid. Däremot, enligt Matteus Evangelium, flydde Josef och Maria och det nyfödda Jesus till Egypten, men de andra nyfödda pojkarna i Betlehem dödades av Herodes soldater.
6 I sin tid var Judas en mycket lärd och berömd person bland judar, och han försökte reformera judarnas kultur och samhälle, och göra det fritt från romanisering.
7 Enligt Judas undervisning var det en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Denna fras är jämförbar med Apostlagärningarna 29/5 som säger att Petrus och apostlarna svarar ”Det är viktigare att lyda gud än att lyda människor”.
8 Markus Evangelium, 1 informerar oss: en dag kom Jesus från Nasaret i Galiléen och blev döpt av Johannes i Jordanfloden. I det ögonblick då Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen öppna sig, och den helige Ande sänkte sig ner som en duva över honom, och en röst från himlen sa: ”du är min älskade son.Du är min utvalde.” Vi vet att Judas faders namn dvs. ”Zipporai” är en sort fågels namn, och ”Judas” betyder utlovad.
9 Två av Judas söner som styrde Zelotpartiet, och korsfästes av romarna omkring år 47 efter Kristus, hette Simon och Jacob (James). Vi vet att de här två räknades bröder till Jesus Kristus i Nya Testamentet. Det är intressant att de även har en broder som heter Judas.
10 Som vi sagt fällde Judas och Matthias elever den gyllene örnen ovanför porten till det berömda templet i Jerusalem och förstörde den i bitar. Däremot i Matteus evangelium 12/21 berättas det: ”Sedan gick Jesus in i templet i Jerusalem och drev ut köpmännen och välte omkull myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor.” Enligt historieforskarna har man inte sålt någonting inom templet i Jerusalem. Då utgör den historiska händelsen den gyllene örnens förintelse av Judas och Matthias elever.
11 Judas namn som betyder prisad och utlovad kunde räknas som synonym till Jesus, som betyder frälsaren.
12- Enligt Matteus evangelium har endast Jesus nämnts Nasaré (Galilé) efter hans
tillbakakomst från Egypten. Därför har Judas son av Zipporai (den historiske Jesus
Kristus) inte nämnts som Galiléern redan tidigare.

Med en noggrann utredning av Adonis´ myter och evangeliska berättelser kan man hitta kombinationen bland Adonis- kulten och den preliminära kristendomen:
Enligt den kända fenekiska och grekiska Adonismyten hade Syrien en konung vid namn Téias (gud), Afrodite (kärleksgudinnan) tvingade hans dotter Mira, att vara samlagspartner med Téias i tolv mörka nätter. Efter tolv nätter förstod Téias att damen var hans egen dotter ”Mira”. Då bestämde han att skulle döda henne, men hon hann fly. Hon tog sin tillflykt till gudarna. De förvandlade henne till Myrrhe- trädet. Efter tio månader födde hon ”Adonis” (herren). Afrodite, som blev mycket förvånad över barnets skönhet överlät honom till Persefone (underjordens gudinna) för att vårda honom. Persefone Tyckte mycket om det här sköna barnet, därför tänkte
hon inte lämna honom tillbaka till Afrodite. Så blev det en konflikt mellan de här gudinnorna, men poesigudinnan ”Kalliope”- enligt en annan berättelse själva Zeus- löste den här konflikten på så sätt att Adonis bor en tredjedel av året hos ”himmelska Afrodite” och en tredjedel av året tillbringar han hos underjordsgudinnan Persefone och den tredjedel av året som blir kvar får han välja själv. Han valde att vara med Afrodite under den här frivilliga tiden.
På basis av fenikiernas kult dog Adonis på en särskild dag, men uppstod dagen efter sin död. Fenikierna sörjde och firade de här två dagarna: En dag som han dog sörjde de honom, damerna grät medan männen anordnade begravningsceremonier. De använde en bild av honom. Dagen efter firade de Adonis´ uppståndelse, medan de lyfte Adonis- bilden.*

* Sir. James George Frazer: Adonis. Attis. Osiris. London 1907.

Man kan tro att ordet Adonis (herren), som var ett annat namn på fenikiernas Baal (herren) och ett naturligt smeknamn på Judas son av Zipporai, sammanfogade guden Adonis med filosofen Judas, och de här två gudomliga och prästerliga dimensionerna formade tillsammans Jesus Kristus gudomliga och mänskliga sidor. Naturligtvis döpte kristendomen den här Adonismyten och Adoniskulten. I denna Adonis myt kan man jämföra Téias, Mira, Myrrhe* och Persefone med Nya Testamentets Gud- Herodes, Maria, Misraim (Egypten) och ”Josef” (Jesus Kristus´ ”uppfostrare”). Den här sammanbindningen och blandningen gjordes säkerligen i evangelisten Markus tid, eftersom Markus egen mor hette Maria och hans älskade morbror hette Josef, som enligt apostlagärningarna fick smeknamnet Predikanten Barnabas. De här tre personerna (Markus som egentligen hette Johannes, Maria, Josef) tillsammans med Paulus och Petrus spelade stor roll i kristendomens ideologiska ordning, existens och utveckling.

*Enligt Matteus´ Evangelium 11/2 medförde de vise männen från österns länder bland annat myrrhe (myrra) som gåva till Jesusbarnet. Maria (Mariam) betyder heliga moder på syrianska. Hon är egentligen grekernas Demeter (”heliga moder”) som uppfostrar ett grekiskt kungabarn med motsatta namnet till Jesus dvs., Demofon (folkdödaren). Hans egen moder heter Metarina (den borta planterade).


Sammanfattning

Om man tar bort Adonis´ myter från evangelierna handlar resten om Judas son av Zipporai. Judas av Galiléen, som dödades av Kvintilius Varus år 5 efter Jesus Kristus, var inte samma Judas av Galiléen, som uppträdde år 6 efter Jesus Kristus och var Zelotpartiets grundare: Denne Judas av Galiléen visade sig samtidigt som Kvirinius var ståthållare över Syrien i stället för just den ovannämnda Kvintilius Varus. Den här Judas av Galiléen, som vi jämställer honom med Judas son av Zipporai, är den historiske Jesus Kristus.






Själva namnet Gud är anknuten med Nordens Tor

och

Europas namn har anknytning med germanska gudarna Tuesko (Vidar) och Balder

Beträffande vad Gudens namn betyder har europeiska etymologer hittat den rätta roten till detta i det indoeuropeiska ordet ghuto, av roten ghu (ropa), men vilken sort ropning? I förklaringen har de gått långt bort i Indien och tolkat detta namn felaktigt till ”den åkallade” i sanskrit, fastän på närmare håll, hos iranierna och de indoeuropeiska skyter som bodde i Ryssland och Ukraina har det här namnet betytt ”dunder”. Och vi vet att den även här är betydelsen till den gamla germanska åskgudens två andra berömda namn dvs. Donar och Vile. Men nordiska åskgudens berömdaste namn dvs., Tor har en annan rot och betydelse: Enligt iranska gamla myter tillhörde namnet Tor (Tur) ursprungligen skyternas (turernas) stamfaders gud och åskgud (Tor, Tagimasades). Hos de betydde Tors namn ”den starke guden”, som passar väl med Nordens Tors karaktär. Namnet Tor har även hos germanska stammar roten tva (tu) som betyder stark. Roten finns kvar i det svenska ordet tvinga.
Själva det iranska ordet för gud, dvs. khoda, har samma rot som germanska namnet gud (dundraren). I koranen har man nämnt kurdernas gud vid namn Hud, som betyder dundraren och roparen. Namnet Hud har sin rot djupt i Mesopotamiens fornhistoria eftersom en stor grupp av kurder som kallas lorer fordom kallats kassiter. De styrde Babyloniska riket i andra årtusenden före Kristus för omkring 450 år. Deras kilskrifter noterar deras åska- och regn- gudens namn i varianter Hutha (hutaren, tjutaren) och Bureash (nederbörden). Man kan hitta de här forntida namnen i nordiska myternas Höders (Hades) och Bures (”skaparen”, guden) namn. Då är mysteriet löst och Gud och Hudha (Khoda) har haft gemensamma rötter och betydelser.
Det gamla grekiska namnet på Skandinavien dvs., Hyperborea (helt enkelt den bort boende gudens land) visar att Tyrs andra inhemska namn varit Bure (skaparen, guden).
Åke Ohlmarks jämställer Bures namn med Tyskarnas Tuesco eller Tuisco (egentligen guden med stora och starka sko), som varit tyskarnas himmelsgud. Han har gått vilse när han accepterat översättningen tvekönade till detta namn, eftersom Tuisco motsvarar exakt nordiska guden Vidar (han med ”utbredda” järnskor).
Den här forntida guden har varit mycket berömd i Nordeuropa och främre Asien, så att bibeln och avesta väl känner honom vid respektive namnen Jafeth (utbredda) och Takhmoropa (hjälten med utbredda fötter, nordbornas Vidar, Tyr). Denne gud kallades av skyterna till Lipoxais (Ripoxsais, hyperboreernas konung) som räknades konung till auchater (hyperboreer; skandinaver) och var motsatts till Arpoxais (harpyornas konung) som räknades stamfaderns konung till katiarer (ryssar), traspier (vitryssar). Då har Europas namn fått sina två inhemska ursprung av Baltikums (=Europas) namn dvs., germanska Hropa (=Svantovits land)och skythiska namnet, Aropa (Harpia =Livia).
De stora sulabilder som man ser i nordiska arkeologiska hällristningar tillhör den nordiska himmelsguden Vidar (Tvisco), som även nämns under namnet Hymer (”världsjätten”, sol- krigsguden Tyrs fader). Nordiska myter berättar även om hans jättekittel. Enligt grekiska gamla källor sade de halvgermanska och halvkeltiska bastarner till Alexander den store, när han frågade vad de är rädda för: ”Ingenting utom att sulan kan brista och himmelskitteln falla ner.”
Balder har epiteten den sköna guden och den här är en betydelse till Europas namn(den gode guden) och Svantovit (den heliga uppenbarelsen=Hropa) och Byelobog(den vite guden).


Allah och Jahves namn

Tillslut måste vi tillägga att de semitiska namnen Allah och Jahve, som båda två egentligen betyder ”är han som är”, är semitiska tolkningar av sumeriska och ackadiska guden, Enlils (en- la-il) namn, som har den ursprungliga sumeriska betydelsen ”vindens- och himlens härskare”: den före islamiska attributiva egenskapen till Allah har varit ”an- la- elaha- ella – allah” (”rätteligen finns det inte någon annan gud än Allah”), som är en klar beskrivning av babyloniska guden, Enlils namn på arabiska. Och Jahve (ja- hova) betyder på arabiska ”utropning efter han som verkligen finns”. Namnet Jahve är ursprungligen en översättning från indoiranska stammen mitaniers Asura och Jahve Sabaoth är mitaniers stamfaders gud Asura Mithra, som egyptier nämndes Mose(Moses).




De nordiska Ymer och Mimer
är
ursprungligen från Österled


De här mytiska jättarna har sina ursprung i kasitiska och indoiranska gudarna ”Immiria” -och ”Yima” och persernas ”Ahura Mazda”.
Först och främst ska vi berätta vad de nordiska myterna säger om Ymer och Mimer: Åke Ohlmarks hävdar i sin bok, ”Fornnordiska lexikon”, att Ymer är den urjätte ur vars kropp Burrs söner Odin, Vile och Vée skapade kosmos. Om hur detta gick till kan man läsa i Gylfaginning: ”Ginnungagapet självt var lika lästilla som vindlös luft: när nu hettans pust mötte rimfrostmassan, så smalt denna och dröp – och av dessa levande droppar väcktes liv av dens kraft som sände hettan, och det vart till en människoliknelse.Varelse, vart kallad Ymer (”tjutaren” eller ”dödens gudom”) men rimtursarna kallar honom Aurgelmer (”den i dyn råmande”)… Han var ond och alla hans avkomlingar, kallar vi därför rimtursar (rimfrosttrollar). Men det är sagt att när han sov, då föll han i svettning och då framväxte under hans vänstra arm en man och en kvinna, medan hans ena fot med den andra avlade en son… Det som därnäst skedde när rimfrosten dröp var att de blev till en ko som kallats Audumla (den vördnadsvärda). Ur hennes spenar flöt det fyra älvar med mjölk, och så livnärde hon Ymer… Burrs söner dräpte jätten Ymer. Men när hon föll, då rann det så mycket blod ur hans sår att de i detta kunde dränka rimtursarnas hela släkte utom en/Bergelmer (”roddare”)/som låg på en kista och kom undan med barn och blomma”.Därefter skapade de tre urgudarna av Ymers blod havet och floderna, av hans kött jorden, av benknotorna bergen, av hans tänder sten och grus, av hans ögonbrynsbågar Midgårds ringmur, av hans hjärna molnen under himmelen. Dvärgarna kom till på så vis att de formades av likmaskar ”som väcktes till liv… och kvicknat i Ymers kött”. Om Mimer berättar Ohlmarks att Mimer (”den porlande”) är en i det äldsta Asgård upptagen jätte, bror till Böltrons dotter Bestla (Odins mor) och alltså asafaderns vise morbror. Enligt Ynglingasagan utlämnades Mimer av asarna som gisslan till vanerna efter vanakrigets slut. Han halshöggs emellertid av vanerna av den underliga anledningen att de tagit guden Häner till hövding, och Häner kunde ingenting utan Mimers råd. ”De sände huvudet till Odin, och han tog huvudet och smorde det med örter, så att det inte skulle ruttna, och kvad galdrar över det och laddade det med sådan kraft att det kunde tala med honom och säga honom många fördolda ting. ” Huvudet lades i Mimersbrunnen under världsträdets östra rot. Men under den rot som vänder mot rimtursarna, där är Mimersbrunnen, i vilken visdom och mannavett är dolda, och han som är i brunnen heter Mimer. Han är full av visdomar emedan han dricker av brunnen ur hornet Gjallarhorn.Dit kom Allfader och bad om en dryck ur brunnen, men han fick den inte förrän han lade i brunnen sitt öga som pant” (Snorre Sturlusons Edda). I Runatal i Havamal sägs Odin vid sitt självoffer som hängd och spjutgenomborrad i världsträdet ha fått nio maktgaldrar av Mimer, som därtill gett honom en dryck ”av det dyra mjöd som östs ur Odrörer Upp”. ”Mjöd dricker Mimer morgon varje ur Valfaders pant”, heter det i Voluspa. Den jordiska Mimersbrunnen (Minnes brunn) låg vid helgedomen vid Gamla Uppsala, i blotlunden, som på grund av hovets rika skatter kallades Hodd-Mimers lund (”hodd”=”skatt”). Det var i den lunden som Liv och Livtraser överlevde Fimbulvintern. Kanske är Mimer en äldsta ktonisk gudomlighet vid Uppsalaviet …”
Kasiterna (de halvpersiska och halvkurdiska lorernas förfäder) som styrde babyloniska riket för mer än fyra hundra år (från omkring 1600 före Kristus) hade en kungafamiljgud som hette Immiria. Hans namn betyder på avestaiska ”den kloke ledaren”. Det här namnet är översatt i det gamla persiska språket till Ahura Mazda, som har samma betydelse som kasitiska Immeria. Vi vet att Ahura Mazda har varit persernas högsta gud. Indoiranska myter anknyter även Yimas (Imros) namn med Ymer och Mimer, eftersom han också är den förste dödlige gud/ konung som dödats av Adzidahaka (”jordens ormliknande gud- konung”). Han och hans tvillingsyster avlar tillsammans de människoliknande varelserna. Yima (som betyder tvilling och skål) har för sitt binamn avestaiska namnet Khashaeta (”lysande konung”). Naturligtvis ger den här egenskapen honom solkaraktär. Som vi sagt är Yima Khashaeta (skyternas Skolo) samma som Mimer knuten till sol och skål och dryck. Vi vet även att de nordiska myternas Ymers –och Mimers avhuggna huvud har anknytning med himlen och solen. Ymers skalle blir himlens tak och den kloke Mymer byter mot Odins solöga till sig en klokhetsbrygd. Dessutom är Mimer samma som Immiria (ljusguden på sumeriska) och Aura Mazda (”den kloke ledaren”) den klokaste bland jättarna och gudarna. De avestaiska betydelserna till namnen Ymer och Mimer det vill säga ”tvilling och skål” och ”den kloke ledaren” säkerställer att de här nordiska jättarna har iranska och skytiska ursprung, och deras myter kommit till Norden genom de arianska skyterna som styrde det forntida Östeuropa.
Det är märkbart att kasiterna även hade två andra gudar vid namn ”Buri-ash” (åska och regngud) och Gidar (krigsgud) som är jämförbara med Nordens Burr (”sonen”, Tor) och Nordens krigsgud dvs. Vidar (Tyr). En feminina Mimer var känd hos kelter vid namn Mm som räknades som kunskapens gudinna.