Religions myterna (3)

Den nordiska eldguden

Den berömda nordiska eld- och ljusguden var Ull, som även var känd vid namn Alaros hos antika greker och mesopotamier. Nordiska eddasången (grimnismal) visar honom klart som eld-ljus-jaktgud:

Ulls gunst äger och alla gudars
Den först mig frälsar ur flamman
Ty öppna ligga världar för asasonen
Om kitteln från takhåles tas

Atlakvida berättar mer om gudarna Atle (Ull) och Gunnar (Tyr):

Så gånge dig, Atle, som Gunnar du gav
Ord och eder, ofta svurna:
Vid solen i söder, vid Seger-Tyrs berg
Vid hyendets häst och Ulls ring.

Eldguden fick tre olika aspekter i de nordiska myter: Loke är det baltiska namnet på eldgud-jätten och Ull, som har varit både ljus och eldgud och jaktgud, Frej och Ull nämns även under namnen Ask (glödande kol, guds gro), Atle (lille fader, han, som läggs eds på), Agnar (elden) och Tjalve (den lille och helige eldgud- smedguden Kalvaiti). Myterna och arkeologiska bilder visar att eldguden fått särskilt förhållande till vargen kanske därför att Ulls namn räknats som en variant av Ulla (vargarnas härskare hos engelsmännen); i så fall är Fenrisulven (den rysliga fångade vargen) ett attribut till eld-ljus-jaktguden Ull själv. En mytologisk bild visar att sol-krigsguden Tyr i en hand har dubbelkorset (solgudens symbol) och den andra bits han av Fenrisulven. I motsvarande slaviska myter är Sol krigsguden Svarog fader till Dazhbog (solguden) och Svarogich (eldguden).


Asken Yggdrasils etymologi

Mytologer och etymologer har delat Yggdrasils namn till ygg (skräckinjagande) och drasil (häst), egentligen Ods/Frejs Blodughofi (hästen med blodig hov) utan några rimlig mytologiska bevis som bakgrund. Sannerligen kan jag som mytolog inte dela denna åsikt, eftersom det inte uppträder någon mytisk häst vid Asken Yggdrasil, till exempel samma som de två mytiska djuren som äter från Asken Yggdrasils lövar och knoppar, dvs. den mytiska geten Heidrun (hon med klar ström, egentligen kelternas getbehornade gudinna Herne) eller hjorten Eiktyrner (ektörne, egentligen samernas himmelsgud åskgud Jubmel, som är ekträdets gud). Därför föreslår jag istället en annan etymologi till Asen Yggdrasil som mer rimlig och realistisk: Yggdra (fruktansvärda, kolossala) plus ordet ”sil” (s‎l, dvs., anglosaxiska varianten av sul, stolpe). Mitt originella bevis är de forntida och medeltida sachsarnas motsvarighet, kultisk stolpe, dvs. Irminsul som betyder den väldiga stolpen (motsvarig till koloss, åt solguden helgade jättebildstod i Rhodos), och den ägnades sachsarnas krigsgud/solgud Saxnot (svärdets gud), som var deras motsvarighet till de både nordiska sol- och elds gudarna Tyr och Heimdall. De här gudarnas emblem var örn- tuppen och det blomstrande världsträdet (ett attribut till Tyr/Frej), och de täcker hela det mytiska trädets Asken Yggdrasils struktur. Namnet Ask (glödande kol) är ett klart tecken på den nordiska eld/ljusguden Ull (Ask), som troddes vara den nordiska sol- krigsgudens son. Enligt arkeologer låg detta område vid hedna Uppsala templet; Asken Yggdrasil och Ulleråker bredvid varandra, och Asken Yggdrasil var en gammal och stor idegran. Då tillhörde Asken Yggdrasils kult bronsålderns sol- och elddyrkan. Ask som första gud/människa och som solens attributiva träd är ursprungligen de nordiska sol- och elds gudarna Tyr (Bure) och Heimdall. Hos Sydliga germaner hette de Tvisco eller Tvisto (gud med starka skor) och hans son hette Mannus (mannen) som var ett annat namn till åskguden Tor (Burr, ”sonen”) vilket i sin tur var kassiternas och grekernas åska och regngud dvs. Boriash och Borea.








En filosofisk teori om världens uppkomst

Albert Einsteins relativitetsteori om fotonernas hastighet ger en förklaring till världens uppkomst:
Enligt kommentarer, som man har gjort till Einsteins relativitetsteori om världens struktur och funktioner, har man uppgivit: ”Om vi förflyttar ett ting med fysisk existens, med ljusets hastighet, blir detta tings massa (motstånd) oändlig stor, och tidsdimension utvidgar sig, så att detta tings tid inte åldras utan den blir stabil och föränderlig.Tinget blir hopdraget i rörelsens sträckning, med andra ord ligger detta ting i ett hopdraget utrymme. Man kan helt enkelt säga att detta ting i sådant läge förändrar sig till en foton.”
Einstein har dragit denna slutsats av sin relativitetsteori att det behövs oändlig stor kraft för att denna process skall kunna ske i världen (både i mikrokosmos och, makrokosmos), varvid denna process blir omöjlig. Men vad kan man säga om de själva fotoner som rör sig med den här ofantliga hastigheten? är de ingenting annat än flygande pressade rymdbitar. Här finns en paradox som kan lösas på detta sätt:

I begynnelsen skedde en revolution i universums tomhet. En oändlig drivkraft från varje håll skapade de partiklar vi idag kan skönja som skapelsens minsta byggstenar vilka reveleras i experiment företagna i gigantiska partikelacceleratorer, till exempel i CERN. Dessa rörde sig från början med ljusets hastighet och en oändlig mängd fotonspartiklar bildades som byggde det universum vi ser idag.

Enligt bibeln: ”Och Gud sade: »varde Ljus»; och det vart ljus.”
och
Enligt koranen: är Gud [själv] »himlarnas och jordens ljus».
och
Enligt avesta: »är ljuset i ett evigt krig med mörkret».
















Zarathustra är världens mest berömde profet

Zarathustra under sina olika namn är världens enda internationella profet, eftersom buddisternas och hinduernas Gaotema Buddha, bibels Job och koranens Hud är avestas Gaotama Zarathustra.


Buddismen har egentligen börjat från Baktria (Balkh) i Afghanistan, inte från Nepal, som man tänkt. Och buddismen har börjat i exakt samma tidpunkt som Zarathustra styrt Baktria omkring år 550 före Jesus Kristus. En egendomligt azerbadjansk myt talar om att Zarathustra styrt Baktria och stora delar av nuvarande Afghanistan och Tadzjikistan och östera Iran i 16 år. Då är Buddha (”den upplyste”) Zarathustra (”den gyllene”):

1 Deras andra namn dvs., Gaotema och Gaomata har båda samma rötter och är synonyma i betydelsen ”religionshymns vetande”.
2 Deras tre berömda filosofiska paroller dvs., rätt tanke, rätt tal, och rätt beteende är gemensamma.
3 Deras moder Maia (”den kloke”) och Amitida (”Den klokaste i huset”) har gemensam betydelse.
4 Både har styrt eller tillhört sakiafolket i Tadzjikistan (inte i Nepal). Sakia (Sak) har varit ett annat namn på darierna (tadzjiker) dvs., persisktalande skythiska invånarna i Afghanistan och Tadzjikistan: Namnet sak har varit synonym med grekernas skyth, som både varit allmänna namn till de indoiranska öknvandrande nomader som bott mellan Rumänien och centrall Asien. Sak (Skyth, ”den gyllene cuppen”) har egentligen varit solgudens symbol hos dessa nomader.

Enligt den gamla afghanska boken Baktrias dygder har Zarathustra (”den gyllene”) hetat Job hos Baktrias judar (tater). Islamiska myter jämställer denne Job (”han som sattes till svåra prov”) med bibelns Job. Själva koranen nämner Zarathustra mest vid namnet Hud (”hymn vetande”) kallar hans folk aad (församling), som är synonym med Zarathustras ursprungliga folk dvs., magus. Hans födelseort har varit staden Ragha (nuvarande Maraghe i iranska Azerbajdzjan) och hans gravgrotta ligger vid staden Nahavand (forna Nisaye) med hans stora bild på grottans vägg.

Zarathustra (”den gyllene”) har fått många epitet hos forntida iranier bland annat Vivan (”lysande”), Patizit (”hymn vetande”) och Bardiye (”den storvunna”). Hans ursprungliga namn har varit Spitak (”den vite”) och enligt avesta hans fader spitama (Haoma) har haft lysande öga och vitt ansikte. Då har familjen Spitama Zarathustra haft ljus och slaviska ras, eftersom gamla persiska och armeniska historiska och mytiska böcker knyter Zarathustras släkt med de borta och norr om Kaukasus boende slaviska stammen sauromater, vilka som andra språk haft de skytiska, dvs. indoiranska. Iranier räknade sauromater (kroaternas förfäder) under namn sairima (”stora härskare”) nära besläktade med sig själva. Själva namnet sauromat betyder de gulhåriga i slaviska språken. Samma som Herodotos sagt var sauromater en stor grupp av slaver som var blandade med mörkhåriga Skyther.

Zarathustra, som Cyros´ styvson, hade styrt achaemenidernas stora rike i fyra år. Enligt Herodotos sörjde hela Asiens befolkning (förutom styrande perser) honom och hans rättvisa styrande direkt efter det att han blev mördad av Darios den store, som fick stora uppror från många håll av imperiet fram för sig. Som Diokheri Custum har sagt, har Zarathustra varit kär i vetenskapen och rättvisan.

En nyhet om bosniakernas ursprung

Om bosniak är ett antikt namn (och jag tror det är det, eftersom detta har okänd betydelse i de levande språken) kan man härleda detta namn från skythiska sammansatta ordet ”bo- us- n (i)- ak”, som betyder ”de som bor ovanför (utanför) [från de andra serbokroater]”, i så fall är bosniaker de antaiska sauromater (sarmater). Sauromater var en slavisk stam, som bodde mellan floderna Don och Volga. Namnet Sauromat (Sarmat) betyder både på en gång ”de gulhåriga” och ”de svarthåriga” på skythiska språk. Anta betyder ”de som bor i utsidan av landet” och det påminner väl om bosniaks namn, som också är ett skythiskt namn. Enligt mellanöstiska gamla källor var den gulhåriga och storvuxna Zarathustra (”han med gyllene kropp, Buddha”) ursprungligen en bortaboende servo (serbo)- sauromat (kroat), dvs., en antaisk sauromat, som föddes i iranska Azerbajdzjan, i staden Ragha (nuvarande Maragheh). Och han styrde området Bakhteria (i nordvästra Afghanistan) för 16 år, och hela akamenidernas imperium om fyra år (från 526 till 522 före Kristus). Han blev berömd senare i Indien och Öst Asien vid namn Gaotema Buddha (”den upplyste religion hymns vetande”) och i Iran blev han känd under namnet Gaomate Zarathustra (”den gyllene religions hymn vetande”), Enligt en gammal och viktig afghansk bok vid namn ”Bakhtrias dygder” är Zarathustra (Buddha) bibelns Job (”asket”) och det stämmer med många bevis; bland annat var Job från staden eller stammen ”us” (över, bred). Jag uppfattar detta som ett klart bevis om att ”Bo- Us- ni- ak” (bochna på bosniska) har varit ett urgammalt namn på de antaiska sauromaterna, som var kända med sina rika antal bland de sauromatiska (sarmatiska) stammarna. Om skytherna måste tilläggas att de ursprungligen var en indo- iransk (ariansk) stam, men de var blandade med slaviska stammar och som sitt andra språk hade de slaviska, som blev deras modersmål efter det att de tvingades av sauromaterna att tar flytta till väst under tredje århundradet före Kristus. Skyter (skolover) har varit slovenernas förfäder och både namnen skyth och skolov (sclav, Slav) betyder kopp, som var deras solguds symbol. Skyternas indo- iranska språk var andra språk för de kungliga sauromaterna (kroater). Den kroatiske forskaren Milan Hustich har bevisat detta faktum genom språkforskning inom kroaternas kultur och lingvistik. Själva sauromaternas modersmål var enligt Herodotos amazonska (issedonska), och amazoner (issedonner, ”de starka damernas stam”) har varit serbernas förfäder. Som vi sagt har Zarathustras folk (de antaiska sarmaterna) nämnts i iranska gamla källor vid namnet ”de borta boende serberna”. Serbernas andra gamla namn dvs., vender betyder bönder och slavar på sarmaternas andra språk dvs., på skythiska.
I koranen nämns Zarathustras (Huds) folk vid namnet Aad, som har dubbla betydelser, ”samlingarnas folk” och ”det borta varande folket”. Och både namnen serb (serv) och kroat (hrovat) betyder ”samlingarnas folk” på skythiska språk, men den andra betydelsen som koranen syftar på, dvs. ”borta varande folket”, passar mycket väl med antaiska sarmaternas namn, som betyder borta varande folket, eller bort gående [sarmater]. Som vi sagt var de antaiska sarmaterna sarmatiska handelsmäns stam. Man vet inte riktig hur Zarathustras förfäder vandrade från norr om Kaukasus till staden Ragha (Maragheh) i iranska Azerbajdzjan, men islamiska gamla källor berömmer Hud (Zarathustra) och hans folk Aad med deras kropps storlek. Och detta hänvisar oss att det skett en folkvandring av antaiska sauromater under ledningen av Zarathustras förfäder, då har de inte haft en vanlig handelsmans långa färd. Enligt den berömda armeniska medeltida historikern Moses Khornasi var även den assyriska berömda drottningen Samoramet (sauromat, sarmat) från Zarathustras folkstam dvs., från antaiska sarmater (bosniaker). Och hon flydde från Zarathustra (egentligen Zarathustras förfäder) till det Assyriska riket och där blev hon en berömd drottning och hon styrde med enastående kvinnofullmakt den forntida supermakten dvs., det assyriska riket från och med år 810 till 805 före Jesus Kristus. Bosna (bochna) betyder i alla fall ”vid sidan av [mynningen Volga] boende folket”.

































Nordiska myternas världsbild

Man har inte forskat ordentlig i nordiska myternas världsbild. Även Åke Ohlmarks böcker är det första steget i denna väg. Jag vill påstå att jag bidragit till de andras jobb i detta ämne. Ett försök i denna väg gjorde jag 1998 och artikeln publicerades i Athanor, nr 19. Nu har jag gjort mitt andra försök och kompletterat den forna artikeln med några viktiga ändringar.

Geografen Claudios Ptolemaios och några andra grekiska och romerska mytologi författare nämner svenskar under namnet Favoner: Detta namn härstammar av ordet faunus som betyder gynnsam och vänlig, med andra ord detta ord är synonymt med Frej och Van (som är familjnamn till Frej). Myter om honom och hans familj talar om att fauner (satyrer) har varit ett skogsfolk och de har varit ättlingar till en havs/bergsnymf och en hjort. De parallella mytiska källorna visar att med detta havs/bergsnymf menas ursprungligen situner (”havsfolket”, norrmän), som haft som sin största gudom kvinnlige Nerthus (Frigg) och för sina huvudstyresmän kvinnliga hövdingar. Och den mytiska hjorten är nordiska myternas Eiktyrner (ekträdets gud), dvs. samernas och finländarens högste himmelsgudom Jumbla. Själva samernas namn i nordiska myter är rimtursar (”rimfrosttrollar”). Även tyskarna har ett nordmytiskt namn och det är vita alfer, som egentligen betyder vid floden Elbe boende folket. Floden Elbe låg i de nordiska handelsmännens väg till Romarriket.
De forntida och medeltida nordiska handelsmännen har även varit skickliga geografer: Thule (i betydelsen eld gudens land) kommer i nordiska myter i form Tjalve (den heliga eld- smed guden Kalvaiti och hans land) och det är Baltikums Kurland (”bärnstens eldens eller vaktarnas land”), men Ultima Thule (Hyperboréa dvs., den bortre norden) är Norden, i synnerhet Norrland och Norge.
Asken (Thule i betydelsen nordisk eldgud) är nordiske eld/ljus -och jaktguden Ull (glänsande). Asken Yggdrasil (den väldiga stolpen i eld/sol gudens land eller den fruktansvärda hästens ask) har varit ett emblem för sol- och havs och himmels gudar Tyr-Frej.
Himmelsfågeln, örnen, respektive Tuppen är i tur ordning symbol för den samiska havsguden Tjas olmai (”havsguden”) och nordiska sol- och elds gudarna Tyr och Heimdall.
Ekorren Ratatosk (”den bedrivande guden” eller ”vandrande tösen”) är finländarens gudom Nyyrikki som troddes giva ekorrar ur skogen, eller det är Iriska ekorre och kärleksgudinnan Medb, som är identisk med Nordens Nerthus (Frigg). Norska Tysnesön (tösens ö) har förut burit namnet Njartharlog (Nerthus´ bad).
Draken Nidhögg (”nedhuggande”) är balternas Kalvaitis (” gnagande svart smedsguden”).
Geten Heidrun (”hon med klar ström [av mjölk]) är hiberernas (irernas) motsvarande gudinna till Herne (Cernunnos, ”guden som är behornad med gethorn”).
Den vänligt sinnade jätten Aurvandil (”den djärve sjöfarare”) är skythernas havs –och åskgud Thagimasadas (”den djärve fiskskaparen”) som också heter Takhmoropa, Arpoxais och Tur.
Hrungner (”dundraren”) är en annan personifikation av havs- och åskgudjätten Aurvandil- Tor.
Jätten Trivalde (”den trefalt mäktige”) som dräpts av Tor är persiska berömda konungen Thraeteone (Cyrus) som dödats av turanier (masagetiska skyther). Namnen Trivalde och Thraeteona är synonyma.
Valhall (”den underjordiska fallna krigarens hall”) som ligger under Hel, dvs., Helvetia (Schweiz, suetidernas land) har varit Romarrike, som Åke Ohlmarks märkt ”man har tänkt sig att en legendmässigt förstorad minnesbild av Colosseum i Rom ligger bakom”.
Nornornas land (ödets gudinnorsplats) är Grekland (gracers och moirers land). Alla de tre har varit tre till antal. Moirerna har varit de ursprungliga ödesgudinnorna.
Trudheim (egentligen Trådheim), som räknas som Tors boning är Trakien (Sydöstra delen av Balkans halvö), som ungefär har samma betydelse.
Brieda Blick (” Europa”), som räknas Balders land är Baltikum och Dakien (”slavernas land”). Europa betyder egentligen inte bredda blick utan ”den heliga uppenbarelsens land”.
Valaskjalf (”de ursprungliga kelternas tron”) har varit Frankrike (vikingarnas Valland). Hlidskjalf (”de vid sidan boende kelternas tron”) har varit Iberiska halvön och Hibernia (Irland), som båda betyder vid sidan boende folkets land. Här påminner själva ordet tron om Britanien (”det höga landet”). Om namnen Keltien Och Gallien måste vi tillägga att de här två namnen betyder de Källige och ursprunglige folkets land.
Nifel Hel (den dimhöljda Hel) är Helvetia (Schweiz, egentligen Suetidia).
Idavallen (”flitens slätt”) är Polen (”de under kuvade slaviska böndernas land”). Deras Styrande stam var slovaker och checkar (chauker), som både deras namn betyder de upphöjda. Checkar var ursprungligen en germansk folkstam.
Asgård (asarnas gård) är Ryssland (Gårdarike).
Ysäter (”de stora gärdarnas huvudstad”) eller Glansheim (Glitner [”glänsande”], guden Forsetes boning) är staden Gelon (nuvarande Kazan).
Ginunga gap slätten (egentligen ”kungliga skythernas land”) är området som ligger norr om Kaukasus -och Asouiska sjön.
Järnskogen är norra delar av Ryssland.
Nastrand (dödsriken) är nordkustområdet i Ryssland och Sibirien (Tartaria).
Ydalir (”de yviga idegrandalarna”), som är eld- ljus- och jaktguden Ulls boning, är de nordliga Euroasiatiska barrskogarna. Ulls motsvarige gud hos balter och finländare är Panu (”den nordliga eld- jakt- och skogsguden”).
Jotunheim (”jättarnas land”) är Mongoliet (”de orädda människors land”).
Utgård är skythernas Tartaria (”mörkrets sida”) och kinesernas Tataria (”utlandet”).
Vigrid (”de snabba ridarnas land”) är Aralsjöns område. Bron Bifröst (”den darrande vägen” mellan Asgård och Midgård) är passagen mellan Uralbergen och Kaspiska havet.
Midgårds med dess stora murar och draksymboler, som räknades som centralort för Asgård (Asien) är naturligtvis Kina, som kineser själv trodde vara världens centrum. Midgårdsormen är å ena sidan kinesernas azurdrake, ”Long”, som var kinesiska kejsardömens symbol, och å andra sidan det kinesiska hornlösa havsdjupdraken Li.
Nagelfarheim (”elefantben importerande landet”) är Indien. Dess mytiska befälhavare är Hrym (”den åldersskröplige”), som motsvarar Indra Purvaya (”den galande fiendededödaren”).
Muspelheim (”de sönderbrutna stolparnas land”, eller ”eldens land”) har varit muslimernas rike (Azerbajdzjan, Persian, arabiska länder). Deras stamfader Surt (”den svarte”) är babyloniernas mytologiska mörke hjälte Gilgamesh, persernas Sam (”den svarte”).
Svarta alfheim (Okolner, ”landet som har ingen kyla”) är Afrika (”landet som ingen Kyla”). Svarta alfernas mytiska konung, Ivalde (”han som har makten”) har varit romerska imperier. Hans söner Brook (”den lagförbundna”), Sindre (”den kloke”) och Eitre (”den yttersta”) är i tur och ordning italienare, fransmän och spanjorer.
Nidavallarna (”den underjordiska väggliknande fjällkedjan”) är Uralberget (”örnens berg”).
Nidafjället (”underjordiska bergskedjan”) är Alperna.
Himinbjörg (”himmelsbergen”), som man tänkt vara smedseld guden Heimdalls boning, är Tien-shan som har samma betydelse som Himinbjörg.
Urdarbrunnen (”ödets källa”) är naturligtvis Adriatiska havet som låg på de nordiska handelsmännens väg till Rom och Aten.
Havet Bergelmer (”den brusande kitteln”) med sitt varma vatten är Medelhavet.
Havet Vergelmer (”den bärgade jättens hav”) är Kaspiska havet (babyloniernas Utanapishtim hav). Enligt myter lever Utanapishtim (”han som fått evigt liv”) i denna väldiga sjö.
Gandvik (”trollfolkets vik”) är samernas Vita havet.
Floden Gjöll (”den viktige floden”) är Donau (”utbredda Vatten”)
Elivågor (Raun, Etil) är Volga (Rha). Alla fyra namn betyder den stora floden.
Floden Danp är Denjpr (”den övre floden”).
Floden Vymur är Vym (Dvina).
Iving (”den stora och krångliga varma floden”) som barnet Vaftrunder (”den lindade barnet”) lämnades i är naturligtvis Moses och Egyptens stora flod, Nilen.
Om trädet Yggdrasil uttalar sig Völvan (”stavbärerskan”) I Voluspa (”Völvans spådom”) på följande sätt:
En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den,
Den höga stammen är stänk med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalarna faller,
grön står den asken vid Urds brunn alltid.
Här jag visar en karta, enligt de ingredienser som nordiska myterna inspirerar vårt minne och händer:





















Atlantis har varit Irland? Eller, Sverige?

Olof Rodbecks modiga teori om Atlantis (utland, eller edläggarnas land= Sverige) vägledde mig till Norden och Nordeuropa i synnerhet, men nu då denna artikelsamling ligger hos tryckeriet, ändrar jag min åsikt genom att hålla med honom till hundra procent om att Atlantis ursprungligen varit Sverige eller hela Norden. Istället jämställer detta mystiska land med Irland och ön ”Isle of Man” (mytiska Manheim), som ligger mellan Irland och England. Atlantis (utland) har sin ursprungliga rot i Irlands nuvarande namn, samt dess antika namn, dvs. Hibernia, eftersom dessa ord har sina rötter i de latinska orden ebairo och ebrios vilka betyder i tur och ordning ”vid sidan [stående]” och ”det drunknade [landet]” och de här betydelserna passar väl med berättelserna om Atlantis` läge. Dessutom syftar dess guldglänsande Poseidontempel med den iriska havsguden Manannans säregna ö dvs., Isle of man: de forntida irländarna dyrkade särskilt denne havsgud Manannan Maclir (Manannan Lirs son) och de trodde att han utspisar sina gäster där i sin ös tempel med stor lyx, liksom sin nordiska motsvarighet ägir (öägaren), som faktiskt är en främmande gudafigur i de nordiska myterna.
Rättare sagt är nordiska ägir ursprungligen denne iriske havsguden Manannan Maclir, eftersom Manannas ö ännu idag går under hans namn Isle of Man (Manannan) ute på irländska sjön. Om man tolkar Manannan Maclirs namn som ett dubbelnamn till irernas beskyddande stamfadersgud och havsgud, kan man härleda irländarens namn ur deras förfäders namn, dvs., hibern, som betyder ut ur fastlandet boende folket. Då kan Irlands och irers namn härstamma ifrån germanska ordet ur (yr, ir), och sammantaget betyder detta namn ”ut ur fastlandet (här menas naturligtvis Britanien) boende folket”. Den mytiska Avalon (äppleön, eller den avfallne ön) är i så fall Irland och Isle of Man, som vi sagt har en av hibernias oformella betydelser på latin, varit det drunknade landet. Det är rimligt att säga att Lirs (le- yrs) namn, som Manannans inhemska iriska namn innehåller irernas namn. I så fall är detta, keltiska motsvarigheten till germanska Manannan (en ifrån annan ort), som vi sagt kan man hitta roten ”ur” till Irlands och irernas namn. På keltiska har Manannas namn betydelsen ”han med trädgård ort” och denna betydelse förknippar den mytiska ön Avalon (äpplegård), Atlantis (utlandet) och Isle of Man, och Irland (landet som ligger utsidan av fastlandet) med varandra.

Tillsist måste jag tillägga att Camelot (”den utskjutande stenkammaren”), som Sol och krigsguden Arthurs tempel (palats), är Englands berömda Stonehenge: Kanske syftar ordet Camelot (tidningsförsäljare) på franska för solkalender eller en berömd forntida handelsplats vid detta tempel.













Samernas namn i myter och historien



Med de nordiska myternas tursar (rimfrost tursar) menas egentligen samer. Åke Ohlmarks översätter rimtursar till ”rimfrost trollar”. Denna betydelse sammanfaller med nuitoner (”det kloke schamanernas folk”) nämnt av Tacitus som bland de sju Nerthus´ dyrkande nordliga stammarna, men namnet turs har även betytt bål och stam vilket också sammanfaller med samernas berömda gudanamn, som jag kommer till senare...

Det senare historiska namnet till samerna är finnar (fotjagarna). Detta namn har ingen anknytning till Finlands och finländares namn vilka egentligen betyder sumpmarkets land och sumpmarkens folk, eftersom deras inhemska namn Suomi betyder sumpmarkens folk viket säker ställer denna teori.

Beträffande de nuvarande samernas namn, det vill säga same och lapp verkar dessa härstamma från deras mest berömda och populära forna gudinnans namn, eldgudinnan Sarakka,vilket betyder gudinnan till fläka sönder senor till trådämnen. Detta är naturligtvis betydelsen till namnet lapp. Senare har man visserligen ersatt det samiska ordet akka (gumma, gudinna) med det svenska ordet amma (stammoder), och detta sammansatta namn Sarra- amma har förenklats till same, samer. Om gudinnan Sarraka vet vi att hon var den mest dyrkade bland de under eldstaden boende. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning. Hennes skål dracks som ett slags altarets sakrament, och efter förlossningen åts Sarrakkagröt till hennes ära. Så upptäcker man lätt, skälen till varför man benämnt samer, som lappar, och kallat den nordiska eldguden för Ull. Enligt grimnismal: ”Ulls gunst äger och alla gudars den först frälsar ur flamman”. Sarrakka uppträder i nordiska myter under namnet Saga. Sarrakkas föräldrar var Matar-aija (stamfader) och Matar-akka (stammoder). De spelar också stor roll i nordiska myter eftersom de utgör ursprung till de nordiska myternas första människor Ask (aijsk, den gudomlige, eller guds gro) och Embla (samernas himmels gud- eller gudinna), vilka ursprungligen troddes vara människoformade trädstammar. Som vi sagt betyder ordet turs i de västeuropeiska språken ”bål” (stam) och denna syftar också på samernas Matar-aija (aijask, bål) och Matar –akka (Embla, Jumbla; bal). Det nedsättande nordiska uttrycket ”Lapp” har visserligen sin rot i dessa samiska gudomligheters namn och det är roten till namnen Sarakka (eldgudinnan med tråd ämne) som tursars (trollar) gudinna.
Även är de nordiska myternas Bestla (den lilla bastkvinnan) samernas Sarrakka. Hon troddes vara moder till nordiska Gudstriaden Oden, Ville (Tor) och Ve (Frej). Vi möter även Sarrakkas syster Uks-akka / Juks-akka (båggudinna) i nordiska myter. I det gällande myter är hennes namn bågskytten Skade.

Beträffande svenskarnas egna olika namn måste vi lägga till att de egentligen har betytt de unga Frej dyrkande krigarens stund och folk. Sverige (svär -rike), Sweden (sve –ed -en) Ruotsi (slaviska guden Rods land, ”den frändlige guden Frejs land”) och Väringars land : väringar (variner, varjager) betyder egentligen ”den frändlige guden Frejs edsvurna folk ”), Detta eftersom svenskar (guden ”sven.-s” [yngling, Frej] folk) avlade ed vid fruktbarhets guden- solguden Frejs/ Tyrs ring enligt de gamla och berömda nordiska myterna.

Vad betyder namnen Sverige och svensk?


Nu kan jag säga Eureka, Eureka, efter två decenniers ständig bevakning och utveckling av mina etymologiska och mytologiska teorier.


För 20 år sedan, då jag var nykomling i Sverige, upptäckte jag att problemen kring namnen Sverige och svensk inte var klart lösta. Frågan låg i mitt intresse som historie- och mytologiforskare. Jag försökte lösa dessa gåtor på samma sätt som i matematiska ekvationer där man hittar gemensamma, dolda rötter. Resultaten av mina första fem års forskning var enbart försök och till viss del med vilseledande resultat. Jag vände mig därför till Riksantikvarieämbetet i Stockholm som skickade mig svenska etymologiforskares idéer om namnen Sverige, Sweden, svear och svensk. Min ambition var från början att hitta anknytning till och gemensamma rötter bland dessa namnvarianter och orden rus och väring (de edsvurna) och partikeln sve (de själva, den egne). Detta hade redan blivit löst av svenska etymologer och spelar en nyckelroll beträffande Sveriges och svensks namnvarianter. Problemet låg också i responsen på frågan vad man menar med rötterna till ”sve” dvs. de själva och den egne. Jag anser att ansvaret ligger på historikerna och etymologerna att hitta förklaringen. Jag har själv länge varit mytolog och forntidshistoriker varför denna fråga engagerar mig.

Mina mytologiska teorier bygger på Frejs (forntidssvenskarnas särskilt helgade gud) olika namn och epiteten hos nordborna och deras indoeuropeiska grannar och deras speciella samhällsstånd, dvs. svener (av roten sve, de unga krigarnas stånd dvs. de mytiska och historiska ynglingarna). Naturligtvis härstammar namnet svensk från detta namn. Under de tre senaste åren har jag kommit fram till att krig- och himmelsguden Tyr, engelsmännens Kung Arthur (”den ärade Tyr”) och Frej (den vänlige unge härskaren) ursprungligen har varit identiska. Denna har i början varit himlen/solen/krigets gud. Slaverna och balterna har kallat honom vid namnet Svarog (den klara och heta himlens krigare) och Svantovit (den heliga uppenbarelsen.Han har även varit dyrkad av indoiranierna vid namn Airyman (den ärade). Aryanernas stam (indoiranier) har fått sitt namn från denna helgade gud. Väster om Skandinavien, i England, har denne gud med namnet Kung Arthur ägt palatsen Kamelot (den utskjutande stenkammaren) och ön Avalon (den avfallna ön) vilka i tur och ordning är Stonehenge och Irland dvs. forna Hibernia, som på latin kan tolkas som det drunknade landet. Vi upptäcker alltså att vi från det mytiska, drunknade landet Atlantis (”utlandet”) har man menat ön Irland. På grund av denne Tyr/Arthur/Frej/Svarog/Svantovits dyrkan i Skandinavien och landområden runtomkring, benämndes Norden av forntidens greker för Apollons Hyperborea (ljusgudens land i den över nordliga fjärran land). Tack vare dessa mytologiska fakta kunde jag tolka Sveriges olika namnformer på följande sätt:

1 Sverige (svär-ie; eller svär-rike) tolkas som väringarnas land (den edsvurna folkstammens land) och har anknytning till Svarog/Svantovit/Frej/Tyr; krigare avlade ed vid hans staty eller hans solringar. Naturligtvis kan namnet Svarog härstamma från ordet svär. Frej hade även namnet ve (den helige) som knyter honom till Svantovit (den heliga Uppenbarelsen).
2 Sålunda betyder svear ”de egna edsvurna vid Tyrs ringar”. Denne sol/krigsgudens ringar kan skönjas än idag i midsommaraftonens solringar.
3 Sweden är inte något annat än sve-de-en, dvs. ”de själva edsvurna” (vid guden Tyr/Frejs ringar).
4 Ultima Thule (det nordliga landet, som ligger fjärran), kunde av svenskarna kopplas till Tule (= sven, yngling) dvs. Frejs unga krigarstånd. Möjligen har det slaviska ordet severna (bort, norden) spelat någon roll i detta förhållande.
5 Gudanamnet Rod (Rus= frände) är hos ryssarna väringarnas (svenskarnas) Frej, eftersom namnet Frej (Fra) hos islänningar ännu idag betyder frände.
6 Svehans, dvs. Sveriges och svenskarnas hos Jordanes, betyder egentligen det unga krigar skara/ståndet, och deras land som hörde till guden Frej/Arthur (ärade Tyr).

Enhänt Frej, som motsvarar guden Tyr

Vid första ögonkastet möter man en sittande gudastaty med stor fallos. Adam av Bremen har berättat att svenskarnas mest helgade gudom varit Frej, som visats i skepnad av en man med stor fallos. Jag har lagt märke till ett annat objekt hos denna staty; mannen har en hand vilket är en egenskap hos guden Tyr, som egentligen betyder gud. Åke Ohlmarks säger: ”Frej är guden (=Tyr) själv.”







Kung Arthur (Tyr/Frej/Ve/ Saxenot), som anglosaxarnas helgade gud.

Vargen är Mordred, Arthurs son, tillika hans baneman, och dubbelkorset är handtaget till sol/krigsguden Arthurs/Saxenots dolda eller korta svärd. Vi vet att saxarnas (sachsarnas) helige gud, dvs. Saxnot, betyder ”guden med korta svärd”.















Om majstångens tolkning

I den fria encyklopedin wikipedia läser vi att Midsommarstång (eller majstång) kallas en stång som kläs med löv och blommor, som sedan reses för att dansas runt. Detta sker enligt framför allt svensk tradition vid midsommar varje år.
Midsommarstången var ursprungligen en symbol för fruktsamhet, vilket också förklarar dess likhet med en fallos det vill säga ett manligt könsorgan. Det är ursprungligen inte någon svensk sed, utan har förekommit i Tyskland, Frankrike och England. Troligen kom traditionen till Sverige från Tyskland på 1300-talet eller 1400-talet, dock var det inte någon utbredd sed förrän på 1900-talet.
Ordet majstång kommer av att midsommarafton ursprungligen firades genom att man lövade (majade) sina hem. En annan förklaring till ordet majstång är att den äldre tyska traditionen var att man reste majstången kring första maj, efter att man bränt upp vinterns häxerier i valborgsmässobålet. Att Sverige, som nästan enda land i världen, har majstång i juni skulle bero på att de tyskar som bosatte sig i Sverige inte fann de blommor de ville ha i maj, och därför sköt upp maj-firandet till juni. I Finland, Norge och Danmark är det tradition med midsommareld i stället för midsommarstång (Kokko, Sankt Hansbål).
Stångtraditionen finns också i de svenskspråkiga områdena i den finska skärgården. Midsommarstången är en fallossymbol, innebörden är att jorden befruktas.

Jag (Javad Mofrad) som en mytolog tror att Midsommarstång är från början nordiskt och jag tolkar helt enkelt majstången på så sätt att de två cirklarna i majstången är guden Tyr- Frejs ögon eller testiklar. Men Sol och fruktbarhetsguden Frej (ärade Tyr, Arthur), som Midsommarstångens sakralgudomlighet hade två friska ögon men istället en avskuren hand eller kort och dold svärd, istället tolkade götarna sin sol- himmels gud Odens ögon i en bättre tolkning med ett frisk öga (solen) och en blind öga (månen).
























Om Storbritanniens och Irlands mytiska historia



Stonehenge har varit kung Arthurs Kamelot





Frej (den frände guden) benämnd av angler som Arthur (den ärade guden). Tyr och Frej hade sannerligen varit samma nordiska himmels- och solgudar. Då hade Frejs Alfheim (de kloka människornas värld) varit kelternas Kamelot (de utskjutande astronomiska stolparna) dvs., nuvarande Stonehenge. Det kan ursprungligen uppfattas att det är ur Kamelot, som keltiska skapar guden Dagdas (den gode gudens) tempel, som man skulle tänka sig att hans plats ersättes av Kung Arthur efter anglosaxarnas ankomst, eftersom Dagda var bland annat krigets, klokhetens och magikens gudom, och han hade varit de forntida keltiska krigarprästernas (druidernas) speciella gudomlighet. Druidernas namn (i jämförelse med dess nordiska motsvarighet) dvs., valkyrjer, (”de korar dem ska falla i kampen”) betyder nedskjutande på keltiska, inte trädet ek, som man tänkt sig. Det verkar att man har översatt det keltiska ordet Dagda till spik- stockar eller dag- stockar dvs., Kamelot (utskjutande kalender stockar).


Atlantis har varit Irland eller Sverige(landet till guden Athla)

Olof Rodbecks modiga teori om Atlantis (utland) vägledde mig till Norden och Nordeuropa i synnerhet, men nu då denna artikelsamling ligger hos tryckeriet, ändrar jag min åsikt genom att hålla med honom till hundra procent om att Atlantis ursprungligen varit Sverige eller hela Norden. Istället jämställer detta mystiska land med Irland och ön Isle of man, som ligger mellan Irland och England. Atlantis (utland) har sin ursprungliga rot i Irlands nuvarande namn, samt dess antika namn, dvs. Hibernia, eftersom dessa ord har sina rötter i de latinska orden ebairo och ebrios vilka betyder i tur och ordning ”vid sidan [stående]” och ”det drunknade [landet]” och de här betydelserna passar väl med berättelserna om Atlantis` läge. Dessutom syftar dess guldglänsande Poseidontempel med den iriska havsguden Manannans säregna ö dvs., Isle of man: de forntida irländarna dyrkade särskilt denne havsgud Manannan Maclir (Manannan Lirs son) och de trodde att han utspisar sina gäster där i sin ös tempel med stor lyx, liksom sin nordiska motsvarighet ägir (öägaren), som faktiskt är en främmande gudafigur i de nordiska myterna.
Rättare sagt är nordiska ägir ursprungligen denne iriske havsguden Manannan Maclir, eftersom Manannas ö ännu idag går under hans namn Isle of Man (Manannan) ute på irländska sjön. Om man tolkar Manannan Maclirs namn som ett dubbelnamn till irernas beskyddande stamfadersgud och havsgud, kan man härleda irländarens namn ur deras förfäders namn, dvs., hibern, som betyder ut ur fastlandet boende folket. Då kan Irlands och irers namn härstamma ifrån germanska ordet ur (yr, ir), och sammantaget betyder detta namn ”ut ur fastlandet (här menas naturligtvis Britanien) boende folket”. Den mytiska Avalon (äppleön, eller den avfallne ön) är i så fall Irland och Isle of Man, som vi sagt har en av hibernias oformella betydelser på latin, varit det drunknade landet. Det är rimligt att säga att Lirs (le- yrs?) namn, som Manannans inhemska iriska namn kan innehålla irernas namn. I så fall är detta, keltiska motsvarigheten till germanska Manannan (en ifrån annan ort), som vi sagt kan man hitta roten ”ur” till Irlands och irernas namn. På keltiska har Manannas namn betydelsen ”han med trädgård ort” och denna betydelse förknippar den mytiska ön Avalon (äpplegård), Atlantis (utlandet) och Isle of Man (mytiska Manheim), och Irland (landet som ligger utsidan av fastlandet) med varandra.

Tillsist måste jag tillägga att Kamelot (”den utskjutande stenkammaren”), som Sol och krigsguden Arthurs tempel (palats), är Englands berömda Stonehenge: Kanske syftar ordet Kamelot (tidningsförsäljare) på franska för solkalender eller en berömd forntida handelsplats vid detta tempel.



Kung Arthur (Tyr- frej- Ve) som anglernas helgade solgud


Vargen är Mordred, Kung Arthurs son och hans vargklädda baneman dvs., nordmytiska ulven Skoll (”svek”) eller Fenrisulven (”den ryslige bitaren”), som förföljer solen (Tyr, Saxnot, Oden), och tillsist slukar honom. Och dobbel korset i hans höger hand är handtaget till solgudens korta eller bladgömda svärd .




Enhänt Frej, som motsvarar guden Tyr


I det första ögonkastet möter man en sittande gudstaty med en stor fallos: Adam av Bremen har berättat att svenskarnas mest helgade gudom varit Frej, som visats i skepnad i skepnad av en man med stor fallos. Jag har märkt ett annat objekt hos denna staty: mannen är enhänt och denna är egenskapen till sol- krigsguden Tyr, som egentligen betyder Tyr. Och mytologen Åke Ohlmarks säger: ”Frej är guden [Tyr, ärtyr, Arthur] själv”. Kung Arthurs Kamelot (de utskjutande stolparna) /Frejs Alfheim (de kloka människornas land) och Avalon (den avfallne ön) är i tur och ordning de invandrande anglosaxarnas Stonehenge och Keltiska stammarnas Irland (Hibernia). Kung Arthur (den ärade sol/ krigsguden) eller Saxnot (guden med korta svärd) har varit anglosaxiska stammars största gudom.











































Europa är ett germanskt eller ett skythiskt namn?


Europas mytologi enligt wikpedia, den fria encyklopedin:

Etymologin beträffande namnet Europa är omdiskuterad. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa (grekiska Ευρώπη) var en fenicisk prinsessa, känd för sin skönhet, som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till Kreta där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp på Greklands fastland och runt 500 f.Kr. hade betydelsen vidgats till att inkludera även länderna norr om Grekland. Mytologins beskrivning av hur den europeiska högkulturens födelse var av västasiatiskt ursprung är korrekt eftersom Grekland ej skulle ha växt fram utan sjöfolket, det vill säga feniciernas kulturella påverkan. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitetet för jorden själv i urindoeuropeiska religioner. Andra hävdar emellertid att ordet fätt en överförd betydelse i grekiskan och ursprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu som betyder ”solnedgång”. Ur ett perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder ”soluppgång”, eftersom solen gåt upp i öst ur ett asiatiskt perspektiv men dessa uppgifter är mycket osäkra.



Europas etymologi enligt, min uppfattning (av mytologen Javad Mofrad):

Enligt etymologer och historiker är namnen på alla de stora floderna Donau, Denister (Dnister), Denepr (Dnepr) och Don i norr om Svarta havet skytiska, eftersom detta hör till de indoiranska språken, och de betyder i tur och ordning: de utbredda vattnen, den nedersta floden, den översta floden och den utbredda floden. Europa i varianten Euro- apa är skytiska (vilket hörde till de indo-iranska språken) betyder utbredda vatten vilket är exakt synonymt med Donau. Enligt Herodotos relaterade skyter dessa floder till sina berömda gudinnor. Grekiska och nordiska myter tyder på att Europa även har varit ett andra namn på den skytiska jord –och- vattengudinnan Api (”vatten”). Enligt grekiska myter kommer Zeus (skytiska pappai) i skepnad av en tjur till Fenicien och prinsessan/gudinnan Europa sitter på hans rigg för att pröva på ritt, då Zeus med hjälp av havs -och flodernas gud Poseidon kidnappade henne till Europa. Den tjur som gestaltar Zeus och Poseidon i denna myt har anknytning till Vedaböckernas Dayaus (den ljusa himmelsguden) och hans maka Paritavi (jordgudinnan) som troddes vara en kogestalt. I det antika Grekland var denna gudinna känd mest under namnen Demeter (moder jord) och Semele (jordgudinnan, på slaviska språk).
Agenor (”mycket manlig”) som det mytiska Europas fader har anknytning till den skythiska-slaviska himmels/solgud Svarog (”mycket het”). Europas moder är drottningen Telephassa (bort glänsande) eller Argiope (hon med vitt ansikte). Här betyder själva Feniciens namn solens rödaktiga land som betecknar Svarog (den mycken hetta) och Svantovit (heliga uppenbarelsen från de fyra väderstrecken) eller Biylobog (ljusets gud). Myten till den populära skandinaviska guden Balder, som egentligen betyder bältesguden = Trakiens gud, har också anknytning till Europas namn: Namnet på Balders hustru Nanna (moder på skytiska) i varianten Nuna, betyder ansikte på svenska (vardagligt). Denne variant har anknytning till Balders säregna land, det vill säga Breidabilk (breda blick), som ungefär har samma betydelse som grekernas Europa, vilket betyder vidögda eller den med brett ansikte. Med andra ord, Balder (trakiernas Salmoxis; slavernas Svanovit) och hans hustru (Shiva = vit, Api, Euro-apa) har varit Balkans (Trakiens) säregna gudomligheter. Till detta måste vi lägga att Balders maka Nannas binamn; det vill säga, Sväva (gående i vågor) har en klar anknytning med Balkans största flod, Donau. Det verkar som att även namnen Balkan (Biyolobogan) och Baltikum har härletts ur trakiska geters (litauers, letters förfäders´) och dasiers (slavernas) kultur, liksom Nordens åskgud Tor (”den starke” på skytiska) och som har vandrat från skytiska kulturtraditionen till Norden. Hans andra officiella skytiska namn har varit Tagimassades, som betyder den mycket starke havs- och åskguden. Tors vilda getter (stenbockar) som bär hans vagn är skyternas totemdjur =Saka, Skyth, vilket betyder stenbock och de har varit det officiella folknamnet på skyterna. Men iranska myter känner dem bara under deras åskguds namn, d.v.s. Tur (Tor).
Europa är även en synonym till skythiska namnet till slaviska och germanska folken det vill säga aukhatier som betyder de sköna nationer. I så fall har Europa varit ett annat namn till den nordiska sköne guden Balder(den vite guden) dvs., slavernas Byelobog (den vite guden). Ett germanskt rot till namnet Europa är isländska ordet hropa vilket betyder uppenbarelsen, och denna betydelse är en anvisning till balternas gud Svantovit (den heliga uppenbarelsen) eller själva Balder (Byelobog): Forntida greker nämner balterna under de mytiska namnen griper och harpier (tjuvar), vilka har härstammad i tur och ordning från tolkningar av Europas och livernas namn i slaviska och skythiska språk. Detta säkerställer att ursprungliga Europa och dess folk har varit Baltikum och balter.


























Ursprungligen har Europa varit ett skytiskt namn på Baltikum

Med hjälp av forntida historiska och mytologiska berättelser och de arkeologiska innovationerna kan man bevisa att det ursprungliga Europa har varit Baltikum.
Som stöd och grund för detta påstående ligger de forna baltiska myter som lever kvar i nordiska, finska, slaviska och grekiska mytologier. Geografiska och historiska center för dessa myter är bortglömda baltiska och liviska legender, eftersom alla de föreliggande gudasagorna ansluter till Baltikum, där hårda konflikter mellan balter och estyier/livier (ester) ägt rum.

En berömd nordisk myt berättar om en fager och icke germansk gud som heter Balder. Hans boning och tillhörande land är Breidablick, synonymt med Europa (vidögda) i grekiska språket. Balders namn härstammar säkerligen från det litauiska ordet baltas (vit); balternas och Baltikums namn kan härledas ur detta, och har ursprungligen varit namn på deras största gudom, Svantovit (helig uppenbarelse) och Byelobog (den vite guden =Balder). Byelobog är även det himmelska och underjordiska paradisets gudom och därför trodde man att han dödats av onda gudar (Chernobog/Perisokea/Höder och Panu/Loke). Sedan dess har han farit till det underjordiska Paradiset (Bunyan). Därför skriver Snorre Sturlason sålunda om Balders härliga boning: ”fagrare ställe finns inte”.

Hropa betyder ”[heliga] uppenbarelse” på isländska vilket tyder på att detta varit ett germanskt namn på Baltikum (landet tillhörande den vite och heliga uppenbarelsen, dvs. guden Svantovit/Byelobog). Namnet Hropa kommer in i gersiska myter i två varianter: Europa (=Bridablick) och Harpya, landet tillhörande mytiska Harpyor (rövare, i form av halvkvinnor och halvgamar) eller Gripea (halvörnens/halvlejonens land). Livernas namn på ryska betyder både örn och lejon (=avestas oropi). Ett forntida inhemskt liviskt namn till finsk/estniska stammars Baltikum har varit Thule (=Kurland, elddemonens land, Panus/Lokes/Kalvaitis land), eftersom grekerna och romarna importerade bärnsten därifrån. Herodotos nämner detta land som guld (bärnsten) vaktande griparnas land (Gripea= Avestas Oropea).

Herodotos berättar om en berömd skytisk myt som inrymmer Europas ursprungliga namnform och samtidigt talar han om det skytiska namnet på Skandinavien. Enligt skyternas eget påstående är de det yngsta folket på jorden. Deras ursprung skall ha varit följande. Den förste man, som föddes i landet då det ännu var öde, hette Targitaos (världens anfader). Denne Targitaos` föräldrar skall enligt deras berättelse- som inte synes mig trovärdig, men de berättar verkligen så - ha varit Zeus (Pappai) och en dotter till floden Borystenes (Dnjepr). Dylik härkomst skall således denne Targitaos ha haft. Han själv skall ha haft tre söner; Lipoxais (vid randen stående landets konung), Arpoxais (harpyornas= oropiernas konung) och den yngste Kolaxais (folkstammars konung). Under deras regering föll från himlen i skytiska landet en plog (tecken på polacker), ett ok (tecken på dakier = oxefolket) en stridsyxa (tecken på taurer) och en skål (tecken på skyter =skålfolket). Den äldste, som först såg dem, gick fram och ville ta dem men då brann guldet. Då gick han därifrån. Därefter kom den andre brodern dit, men guldet brann åter. Dessa två skrämdes alltså av att guldet brann. När den tredje brodern, den yngste, kom dit var det släckt, och han bar det då hem. De äldre bröderna begrundade hädelsen och överlämnade därefter hela kungamakten åt den yngste.

Från Lipoxais (vid randen stående landets konung) skall de skyter härstamma, som kallas aukaternas stam (den bortre befolkningen = Hyperboréer, skandinaver), från mellanbrodern eller Arpoxais (harpyornas konung= avestas oropiernas konung) de, som kallas Katiarer (=slavar, ryssar), och traspier (vitryssar). Från den yngste skall kungarna härstamma, vilka kallas paralater (de första lagstiftarna). Alla tillsammans bär namnet skoloter (skålfolket, scholaver) efter konungens namn. Hellenerna kallar dem skyter, (skålfolket). Detta berättar skyterna (slovenernas förfäder) om sitt ursprung.

I de iranska gamla religionsböckerna förekommer de här tre skytiska mytiska konungarna vid namn Vigard (utomlandets hjälte), Thakhm-orope (griparnas hjälte), Hoshang (den kloke)/Bom-shah (ländernas konung). Takhm-oropa har likt sin nordiska motsvarighet Balder dödats av elddemonen (Djävulen= Höder/Loke). Skyther (slovenernas förfäder) och sarmater (serbokroaternas förfäder) har ursprungligen kommit från indoiranska stammar.

Myten om Balder (Byelobog; den vite guden) och Chernobog (den mörka guden, Höder, Loke) har blivit källa till många berömda gudars och hjältars myter, bland annat Prometheus och Epimetheus; Achileus (sorgens son) och Paris (demoniska elden), Ahura mazda (Aryaman) och Ahriman, Kung Arthur och Mordred. Achileus` häl visar elddemonen Panus (Fan; Djävulens) hovar, eftersom namnen på Balders bane man dvs., Höder kan tolkas som Hades(osynlige) kamrat med Pan (Panu; Fan, Loke). Denne gudens namn i varianten Kalvaitis (eld- och smedsgud) skulle kunna bli upphov till namnen Kurland och Thule (det antika Baltikum).
Herodotos berättar även att griparnas guld (bärnsten) rövas bort av de en ögda [gudens] folk, Arimaspier (=gepidiska goter) i Nordeuropa.
I arkeologiska bilderna nedan ser vi Gripea (Baltikum), Traspia (vitryska hästskötarnas land) och Russia (=Gårdarike):