etymologin till namnet Linköping

Linköpings betyder egentligen den stad som ligger vid Stångån
Man har trott att namnet Linköping härstammat av växten ljungs namn eller från svenka folknamnet ljungarna och de har inte lagt märke att staden Linköping sannerligen består i sin flesta delar av backar/sluttningar. Helt enkelt vill jag säga att namnet Linköping är en förkortade variant av ”Li[de]n-köping”, dvs., namnet är grundad av samma rot som namnen till Lidingö eller Lidköping (den sakta gående åns stad) . Det vilse ledande namnet på historiker är historiska namnet Ljunga kauping från Florens handskriften hör som egentligen hör till Jönköping (=staden vid beständiga ån); Eftersom enligt Elof Hellquists svensk etymologisk ordbok, sidan 416, orden ljunga och juni har varit synonyma och de härstammar från samma rot. Då betyder själva namnet Stångån egentligen ”den sakta gående ån = stånd-gå-ån) och det har inte haft någon anknytning med ordet stång som Elof Hellquist trott.

Här lägger jag en artikel om växten Ljung (som felaktigt trots vara roten till namnet Linköping) vilken visar dess viktiga urhem inte varit Linköping och Östergötland utan Västergötland och södra Sverige.
Ljung (växt)
Från Wikipedia
Ljung (Calluna vulgaris) är den enda arten i släktet Calluna, och är en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden. Den är vanlig i skogar (utom på de skuggigaste ställena) men växer allra mest på öppen mark, särskilt mager jord, än på torr mark (hedar), än i kärrens närhet, och i mängd anträffas den på de kala skären vid kusterna.



Närbild av ljungblommor
I fjälltrakterna delar den utrymmet med kråkriset (Empetrum nigrum) och några för fjällen artegna ljungväxter och finns något högre än trädgränsen. Först i det allra nordligaste Norge blir den något mindre vanlig. Rent av förhärskande är denna art på de s.k. ryorna eller ljunghedarna i södra Sverige, till exempel i nordvästra Skåne och de beryktade Svältorna i Västergötland. Genom sin förnöjsamhet med jordmånen och sin hårda, sega beskaffenhet i förening med ytterst tät förgrening förmår denna växt uttränga övriga småbuskar, örter och gräs. En stor del av ljungryorna har i historisk tid uppkommit genom att människorna utrotat skogen. På ljungbackar och hedar kan träd gro, i synnerhet tall och björk, och om ljungbestånden nedtrampas av får eller annan boskap, och om marken gödslas och beskuggas genom trädplantering, ger ljungen slutligen vika och platsen kan återföras till en gräs- eller örtbacke med eller utan skog.
En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden, nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår dessa rötter på flera punkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigt tryckt mot marken eller klippan. Veden är hård och tät. Ljungplantan kan bli upp till omkring 25 år gammal och man har iakttagit mer än 50-årig ljung. I de täta bestånden på en hed uppstår därför luckor efter avdöende individer. Men de fylls av snabbt växande fröplantor och på detta sätt tar ljungen även nya områden i besittning. Fröna är mycket små, fint gropiga och glänsande.
Bladen är mycket små, av barrlik form och tätt tegellagda i 4 rader. I blomman är 4-talet rådande, och ståndarna är åtta. Hos Calluna är blomfodret större än blomkronan och av kronans rödvioletta färg. Både foder och krona är djupt kluvna. Blommorna är märkliga genom hyllets fasta och styva byggnad. Det sitter kvar efter att blomningen torkat, men nästan oförändrat till form och färg. Ljungen kan därför anses som ett slags eternell. Blomningen infaller i augusti. Då blir den ödsliga heden mycket vacker. Så långt blicken når är den höljd av sin rosenvioletta blomstermatta i klar och mild färgglans.
Utanför Norden finns ljungen i hela Europa (utom de sydligaste medelhavsländerna), på Island och (sällsynt) i Nordamerika. I Sveriges landsbygder kallades den förut även lyng, ling, rossling ("hästljung"), gröne, graun, moris o.s.v.
Ljungens bark innehåller garvämne; dess rötter är ett starkt korgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till färgning av brunt, gult och rött. Blommorna är genom sin talrikhet en viktig näringskälla för biet, som ur dem bereder en mörkgul honung. Dessutom är ljungen användbar som bränsle och på flygsandfält nedgräves avskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden på ställen där sandgräs sedan ska planteras.
Ljung är Västergötlands landskapsblomma, och är en av Skottlands nationalblommor.