The root of the name Britannia

The root of the name Britannia The name Britannia (Old French Bretaigne) is a Latinisation of the native Brittonic word for Great Britain, Pretanī, which also produced the Greek form Prettanike or Brettaniai. In the 2nd century, Roman Britannia came to be personified as a goddess, armed with a spear and shield and wearing a Corinthian helmet.

The root of the name Britannia occurs in Irish in the form of Birgita in recent times: Britannia can be identical to Birgitannia: "the land of strength or high godess" in Irish:

How does Britannia's name come from the name of the goddess Brigantia (Bridget, Brit):

Brigantia (Bridget) was a goddess in Celtic mythology (Gallo-Roman culture and Romano-British culture) known during Late Antiquity. The Celtic tribe of brigands are named after Brigantia.

She is associated with the Irish goddess Brigid, the goddess of wisdom, literature, music and crafts, and thus with Saint Bridget. Brigitte from Celtic (compare Gaelic brigh, Welsh bri "power"):

Power; Virtue

Meaning:Power; Virtue. Brigitte is a feminine name of French origin that means "power" or "virtue," making it an excellent option for your awe-inspiring little one. It is a variation of the Irish Bridget derived from the word brígh. And Britt (Brit) is a short form of Birgitta.

The image of Britannia (/brɪˈtæniə/) is the national personification of Britain as a helmeted female warrior holding a trident and shield. An image first used by the Romans in classical antiquity, the Latin Britannia was the name variously applied to the British Isles, Great Britain, and the Roman province of Britain during the Roman Empire. Typically depicted reclining or seated with spear and shield since appearing thus on Roman coins of the 2nd century AD, the classical national allegory was revived in the early modern period.[3] On coins of the pound sterling issued by Charles II of England, Scotland, and Ireland, Britannia appears with her shield bearing the Union Flag. To symbolise the Royal Navy's victories, Britannia's spear became the characteristic trident in 1797, and a helmet was added to the coinage in 1825.

By the 1st century BC, Britannia replaced Albion as the prevalent Latin name for the island of Great Britain. After the Roman conquest in 43 AD, Britannia came to refer to the Roman province that encompassed the southern two-thirds of the island (see Roman Britain). The remaining third of the island, known to the Romans as Caledonia, lay north of the River Forth in modern Scotland. It was intermittently but not permanently occupied by the Roman army. The name is a Latinisation of the native Brittonic word for Great Britain, Pretanī, which also produced the Greek form Prettanike or Brettaniai.

In the 2nd century, Roman Britannia came to be personified as a goddess, armed with a spear and shield and wearing a Corinthian helmet. When Roman Britain was divided into four provinces in 197 AD, two were called Britannia Superior (lit. 'Upper Britain') in the south and Britannia Inferior (lit. 'Lower Britain') to the north. The name Britannia long survived the end of Roman rule in Britain in the 5th century and yielded the name for the island in most European and various other languages, including the English Britain and the modern Welsh Prydain. In the 9th century the associated terms Bretwalda and Brytenwealda were applied to some Anglo-Saxon kings to assert a wider hegemony in Britain and hyperbolic inscriptions on coins and titles in charters often included the equivalent title rex Britanniae. However, when England was unified the title used was rex Angulsaxonum ('king of the Anglo-Saxons').

اتیمولوژی واژه پهلوی یَل

واژهٔ اوستائی ایر به معنی نیرو و زور طبق قاعدهٔ تبدیل حرف ر به ل منشأ واژهٔ پهلوی یَل به نظر می رسد و یَلدا (یَل-دا) در زبان‌های ایرانی معنی آفریده شدن ایزد یل (خورشید شکست ناپذیر) را می داده است.

معنی محتمل اتل متل توتوله

اتل متل. [اَ ت َ م َ ت َ] (اِ مرکب) بازی باشد کودکان را با جمله هائی مسجع که گویند در آن بازی. و آن جمله ها به اتل متل توته متل، آغاز شود:

شعر باقر به مثل هست چو آیات کلام شعر یاران دگر همچو اَتَل توته مَتَل.

و آنرا اَتَتل توتَل تَل نیز گفته اند.

این مصرع می تواند مرکب از دو واژهٔ ترکی و یک واژهٔ عربی باشد: به معنی شتابنده و جنبنده در بند میشود:

اَتل/آتیل: به پر (پرنده)

مَتل: به جُنب (جنبنده) متل. [ م َ] (ع مص) جنبانیدن. (منتهی الارب) (آنندراج) (از اقرب الموارد). جنبانیدن و حرکت دادن. (ناظم الاطباء).

توتل/توتوله: دستگیر/ در بند میشود.

در آذربایجان شعار شب یلدا مشابهتی با آن دارد:

آتیل ماتیل چرشنبه (در به پر و به جنب چهارشنبه سوری) بختیم آچیل چرشنبه (بختم باز شو در چهار شنبه سوری).

مطابقت دوریلو (دژ خدای ایلام) با دهلران

در زمان تیگلات پیلیسر سوم دولت مردمان کوهستانی که مابین عیلام و آشور زندگی می‌کردند، مطیع دولت آشور شدند و پس از آن این دو دولت با یکدیگر همسایه گردیدند. در این زمان بابل تحت تسلط آشور قرار داشت. دولت عیلام قصد داشت با مردم بابل که از اشغال کشورشان ناراضی بودند، متحد شود. سارگن دوم (دوران حکمرانی ۷۲۲–۷۰۵ پ. م) امپراتور آشور، همین که از این اتحاد آگاهی یافت، فرصت به متحدین نداد و به هر دو جناح حمله کرد، اما نتوانست در داخل عیلام پیشرفتی حاصل کند و جنگ بدون نتیجه برای هر دو طرف به پایان رسید و در معنی آشوریان شکست خوردند. این جنگ به جنگ دوریلو (به انگلیسی: Durilu) موسوم است.

Lucretia (“gain,” “profit,” “wealth”) who has become Lucia

Lucia is the same as Lucretia for three reasons:

1- She is from Italy.

2- She is a martyr, saint and important social figure.

3- The name Lucretia contains the name Lucia.

According to Roman tradition, Lucretia (/luːˈkriːʃə/ loo-KREE-shə, Classical Latin: [ɫʊˈkreːtia]; died c. 510 BC), anglicized as Lucrece, was a noblewoman in ancient Rome. Sextus Tarquinius (Tarquin) raped her. Her subsequent suicide precipitated a rebellion that overthrew the Roman monarchy and led to the transition of Roman government from a kingdom to a republic. After Tarquin raped Lucretia, flames of dissatisfaction were kindled over the tyrannical methods of Tarquin's father, Lucius Tarquinius Superbus, the last king of Rome. As a result, the prominent families instituted a republic, drove the extensive royal family of Tarquin from Rome, and successfully defended the republic against attempted Etruscan and Latin intervention.

There are no contemporary sources of Lucretia and Tarquin’s rape of her. Information regarding Lucretia, how and when Tarquin raped her, her suicide, and the consequence of this being the start of the Roman Republic come from the accounts of Roman historian Livy and Greco-Roman historian Dionysius of Halicarnassus approximately 500 years later. Secondary sources on the establishment of the republic reiterate the basic events of Lucretia's story, though accounts vary slightly between historians. The evidence points to the historical existence of a woman named Lucretia and an event that played a critical part in the downfall of the monarchy. However, specific details are debatable and vary depending on the writer. According to modern sources, Lucretia's narrative is considered a part of Roman mythohistory. Much like the rape of the Sabine women, Lucretia's story provides an explanation for historical change in Rome through a recounting of violence against women by men.

Lucia (who is inappropriately compared to Lucifer) refers to Lucretia:

Who is Lucia? According to church regulations Lucia was a Christian woman who lived in Sicily between c. 283-304 AD. She was born into a rich family and was promised to be married in a match arranged by her mother. However, Lucia had made a vow of chastity she had not told anyone about. She managed to persuade her mother to break the engagement, but her ex-fiancé was not happy with this. He felt cheated and reported Lucia to the Roman emperor Diocletian, who persecuted Christians as the faith of Christ was yet forbidden. Lucia was sentenced to become a prostitute at a brothel, but when they came to get her, they were not able to move her. Then they tried to burn her at a stake, but no flames could touch her. Eventually, a soldier pierced a lance trough her neck, of which she died on the 13th of December. For her death as a martyr, she was made a saint, and remains to this day the protective saint of Syracuse. She is also said to have pierced out her own eyes to give to an admirer, after which she was given new eyes by God. She is therefore sometimes depicted holding a tray with her eyes on them.

but then see Lucia is now approaching.

She brings, the good one, the light here,

she comes with a greeting about Christmas peace,

she comes with candles in her crown.

This is the first verse in the song Lucia – så mörk är natten (Lucia – How dark is the night), one of the songs that is sung during the Swedish celebration of Lucia. She comes early in the morning, accompanied by her trail of maids and star lads, to enter buildings and churches all over Sweden on the 13th of December every year.

The celebration of Lucia (Saint Lucy) is a most beloved tradition in Sweden and, together with advent, is part of the build-up for the Christmas celebrations. Lucia is the bringer of light in the darkest of hours, and her presence on the 13th of December is a mixture of traditions from before and after the Christianization of Scandinavia.

The Lussekatt (lussi cat) is believed to depict Lucia’s eyes, especially when the buns are placed on a plate. They would also represent the watchful eyes when Lusse is out and about. Photo: Scandinavian Archaeology. Copyright 2021.

Lucia as a modern celebration takes place mainly in the mornings but can occur throughout the day as well. Before Lucia arrives, everything is peaceful and quiet, yet with a sense of anticipation in the air. The light is dimmed, and everyone at the building awaiting Lucia has gathered in their designated collection hall. During the Lucia event, people can have a morning fika (a get-together with hot beverages and sweet breads), including glögg (sweet mulled wine) and lussekatter (a type of sweet bread spiced with saffron and raisins). Then, in the quiet and dark, singing voices arise and then lights will appear: Lucia is approaching. She is dressed in a white dress, as are her maidens and star lads. On her head she wearing a candlelit crown decorated with lingonberry sprigs and sometimes red ribbons. Her maidens have wreaths in the same manner but with no lights, and the star lads have white paper cones decorated with golden stars on their heads. Everyone is holding a lit candle in their hands, and Lucia and her maidens have a red ribbon tied around their waists.

They sing Christmas songs and brighten up the mood for everyone attending. It is truly a magical moment.

Det är Lucretia som har blivit Lucia

Lucia är samma person som Lucretia av tre anledningar:

1- Hon är från Italien.

2- Hon är en martyrdöd, helgon och viktig social figur.

3- Namnet Lucretia innehåller namnet Lucia.

Lucretia (“gain,” “profit,” “wealth”), död 510 f.Kr., var enligt traditionen en förnäm romersk adelsdam gift med Lucius Tarquinius Collatinus, kusin till Roms siste kung, Tarquinius Superbus.

Lucretia var känd för sin ovanliga skönhet och sin kyskhet. Dessa egenskaper upphetsade den unge Sextus Tarquinius, kung Tarquinius Superbus yngste son, och en natt våldtog han Lucretia i hennes makes frånvaro. Hon berättade sedan vad som hänt för sin make, innan hon tog sitt liv genom att sticka en kniv i sitt hjärta.

Händelsen utlöste en revolt genom Lucius Junius Brutus, där Tarquinius Superbus störtades och kungamakten avskaffades (år 509 f.Kr.) och republiken bildades.

Berättelsen om Lucretia har givit motiv till ett stort antal konstverk och ligger bland annat till grund för William Shakespeares episka dikt Lucretias våldtäkt.

Lucia (som olämpligt jämförts med Lucifer) syftar på Lucretia:

Lucia (latin för ’den lysande’, ’ljusbärerskan’), född cirka 283 i Syrakusa, Sicilien, död 304 i Syrakusa,var jungfru och sedermera martyr och helgon. Hon vördas inom Romersk-katolska, med festdag den 13 december.

Den unga kristna jungfrun Lucia led troligen martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder gav henne dock ett par nya och ännu vackrare ögon. Som attribut har hon därutöver en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen.

Enligt kyrkliga brättelser föddes Lucia i en rik familj i Syrakusa på Sicilien, under romartiden, cirka 283 e.Kr. Hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och en romersk patricier. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor.

Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, något som var kontroversiellt eftersom kristendomen ännu inte blivit accepterad. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt "Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!" Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Hemgiften skänkte hon istället till behövande på Sicilien. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen efter ett spann oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

A new research about the meaning of Frank and Alemanni (German) according to Norse myths

Frank: Frey (god of friendship)+PIE root *ang-/*ank- "to bend": Those who are dependent on God Frey. Because Frey's abode has been Elvheim (France and Germany), and Elves/Alver (all-ver, all-man) and Alemani (all-man) and German are synonyms.

*ger- [man]

Proto-Indo-European root meaning "to gather [man]."

According to Snorre's Edda, there are light elves (ljósálfar) who live in the sky and are fairer than the sun (fair-haired Alemanni and Franks), and dark elves (døkkálfar) who live down in the earth and are blacker than pitch. Later in the same work, Svartálfaheimr and svartálfar are spoken of in a way that makes it likely that Snorri means by black elves, the black-haired Franks and Alemanni. If the name Frank have meant "the free men" they could be called Frimen not Frank.

According to historical sources, the Franks shared a special dedication to the worship of Yngvi, synonym to Frey, whose cult can still be discerned in the time of Clovis.

Etymology of Frey/Frigg

The theonyms Frigg (Old Norse), Frīja (Old High German), Frīg (Old English), Frīa (Old Frisian), and Frī (Old Saxon) are cognates (linguistic siblings from the same origin). They stem from the Proto-Germanic feminine noun *Frijjō, which emerged as a substantivized form of the adjective *frijaz ('free') via Holtzmann's law. In a clan-based societal system, the meaning 'free' arose from the meaning 'related'. The name is indeed etymologically close to the Sanskrit priyā and the Avestan fryā ('own, dear, beloved'), all ultimately descending from the Proto-Indo-European stem *priH-o-, denoting 'one's own, beloved'. The Proto-Germanic verb *frijōnan ('to love'), as well as the nouns *frijōndz ('friend') and *frijađwō ('friendship, peace'), are also related. Current opinion about the name Frank:

c. 1300, "free, liberal, generous;" 1540s, "outspoken," from Old French franc "free (not servile); without hindrance, exempt from; sincere, genuine, open, gracious, generous; worthy, noble, illustrious" (12c.), from Medieval Latin francus "free, at liberty, exempt from service," as a noun, "a freeman, a Frank" (see Frank).

Frank, literally, free; the freedom may be in regard to one's own opinions, which is the same as openness, or in regard to things belonging to others, where the freedom may go so far as to be unpleasant, or it may disregard conventional ideas as to reticence. Hence, while openness is consistent with timidity, frankness implies some degree of boldness. [Century Dictionary]

A generalization of the tribal name; the connection is that Franks, as the conquering class, alone had the status of freemen in a world that knew only free, captive, or slave. For sense connection of "being one of the nation" and "free," compare Latin liber "free," from the same root as German Leute "nation, people" (see liberal (adj.)) and Slavic "free" words (Old Church Slavonic svobodi, Polish swobodny, Serbo-Croatian slobodan) which are cognates of the first element in English sibling "brother, sister" (in Old English used more generally: "relative, kinsman"). For the later sense development, compare ingenuity.

In the name of Frej-worshipping Swedes, the name Sven has also been interpreted as young (yngve) kinsman.

Current opinion about the name Alemanni:

name of a Germanic tribe or confederation from the Elbe River region that in late Roman times settled along the upper Rhine in Alsace and part of Switzerland, from Proto-Germanic *Alamanniz, probably meaning "all-man" (see all + man (n.)) and likely denoting a coalition or alliance of tribes rather than a single group.

The world map of the Nordic myths

Jotunheim, Jotunhem or Giant Home is in Norse mythology the world of giants and other evil powers, located beyond Asgard and Middle-earth.

An interpretation of the world of giants:

Between Asgard and Jotunheim flows the river Ifinger (Vimur, Danube), which separates the worlds of Midgard (central Europe) and Jotunheim (the mighty Roman Empire). Beyond Elivågor ("the storm-whipped waves", Gulf Stream) is the castle Utgård (Vinland/Venland = side land, America). Asgard is Scandinavia itself.

Similarities between Idavallen and Gladsheim with the mountains of Ida and Greece.

In Norse mythology, Idavallen is a beautiful plain in Asgard (actually in Jotunheim):

Before Asgard was built, the gods met on Idavallen to decide the fate of people and the state of things. When Asgard was completed, Idavallen was inside the wall that surrounded the abode of the gods, and after Ragnarök, the surviving gods met on Idavallen. Some of them are Vale and Vidar who take over Odin's chores and Thor's sons Mode and Magne who have with them the hammer Mjolnir. Gladsheim (Gladsheimr, "the joyful world", Graceful Land) is, according to the Edda poem Grímnismál, the name of the area in Asgard where Valhalla (Colosseum) is located. But according to Gylfaginning ("the great elusive bay") in Snorri's Edda, Gladsheim is a court that the gods had erected on Idavallen in the middle of Asgard. This was their first work since Asgard had been built, writes Snorri Sturlasson. The court was completely as if of gold through and through. There were twelve high seats for the gods, in addition to the seat of the All-Father, which was the highest of them all. In addition to the court, a temple was also built for the goddesses.

Mount Ida, Crete, Greece:

Crete's Mount Ida is the highest peak of the island, sacred to the goddess Rhea, and there is the legendary Idaian Cave (Ἰδαίον ἅντρον), where the child Zeus was hidden from his father Cronus. It is one of a number of caves that are believed to have been the birthplace or hiding place of Zeus.

Nifelhem/Nilfheim:

Nifelhem or Nivelhem (Old Icelandic Niflheim, "the fog-shrouded world") is the name of a mythological ice kingdom in the north. Metaphorically, it is also used as the name of the underground realm of the dead (Africa), also called Niflhel. (in the map is misspelled Nilfheim, which is not entirely wrong in this case).

Den nordiska myternas världskarta

Jotunheim, Jotunhem eller Jättehem är i nordisk mytologi jättarnas och de andra onda makternas värld, beläget bortom Asgård och Midgård.

En tolkning av jättarnas värld:

Mellan Asgård och Jotunheim flyter floden Ifingr (Vimur, Donau) som åtskiljer världarna Midgård (central Europa) och Jotunheim (den mäktiga Romarriket). Bortom Elivågor (“de stormpiskade vågorna”, Golfström) finns borgen Utgård (Vinland/Venland= sidland, Amerika). Asgård är själva Skandinavien.

Likheter mellan Idavallen och Gladsheim med bergen Ida och Grekland.

Idavallen är i nordisk mytologi en vacker slätt i Asgård (egentligen i Jotunheim):

Innan Asgård hade byggts möttes gudarna på Idavallen för att avgöra människornas öden och sakernas tillstånd. När Asgård var färdigställt låg Idavallen innanför muren som omgärdade gudarnas boning och efter Ragnarök möts de överlevande gudarna på Idavallen. Några av dem är Vale och Vidar som tar över Odens sysslor och Tors söner Mode och Magne som med sig har hammaren Mjölner. Gladsheim (Glaðsheimr, ”den glädjefulla världen”, Graciös land) är enligt eddadikten Grímnismál namnet på den nejd i Asgård där Valhall (Colosseum) är belägen. Men enligt Gylfaginning ("den stora gäckande viken") i Snorres Edda är Gladsheim ett hov som gudarna lät uppföra på Idavallen i Asgårds mitt. Detta var deras första verk sedan Asgård hade byggts, skriver Snorre Sturlasson. Hovet var helt och hållet som av guld alltigenom. Där fanns tolv högsäten åt gudarna, förutom Allfaders[a] eget högsäte, som var det yppersta av de alla. Vid sidan om hovet byggdes också en harg åt gudinnorna.

Berget Ida, Kreta i Grekland:

Kretas berg Ida är öns högsta topp, heligt för gudinnan Rhea, och där ligger den legendariska Idaiska-grottan (Ἰδαίον ἅντρον), där barnet Zeus gömdes för sin far Cronus. Det är en av ett antal grottor som tros ha varit Zeus födelseplats eller gömställe.

Nifelhem/Nilfheim:

Nifelhem eller Nivelhem (fornisländska Niflheim, ”den dimhöljda världen”) är i nordisk mytologi namnet på ett mytologiskt isrike i norr. Metaforiskt används det även som namn på det underjordiska dödsriket (Afrika), även kallat Niflhel. (i kartan är felstavat på Nilfheim, vilket inte är helt fel i detta fall).

De berömda europeiska floderna i nordiska myter

Floden Vadgelmer kan vara Volga:

Vadgelmer eller Vadgelme (fornvästnordiska Vaðgelmir) är en underjordisk älv i nordisk mytologi. Den ligger vid Nastrand (Nástrǫnd, “likstranden”) i den nordligaste delen av dödsriket Hel. Namnet betyder “den som ljudligt brusar fram över vadställena”, av vað, “vadställe” och gelmir, “en som larmar och ryter”. Innebörden är väl att inte ens älvens vadställen är lätta att passera. Älven nämns vid namn endast i Reginsmál 4, men är troligen samma flod som också omtalas i Vǫluspá 39 och där sägs vara en straffort för menedare, mördare och förförare.

Mytlogiska floden Vimur ("skummande, brusande") som Tor/Herakles vadar i, kan vara ett namn till Donau (brusande floden).

Gränsälven Vimur är, enligt Snorre Sturlasson, "den största av floder". Endast med yttersta nöd lyckades Tor bärga livhanken då han en gång tog sig för att vada över denna flod.

Vimur nämns också i Ulf Uggasons Húsdrápa, där den verkar vara en gränsflod mellan människornas (central européers) värld och jättarnas (romarnas).

Namnet Ifing betyder också troligen "häftigt framrusande", och ungefär samma betydelse ligger också i namnet Vimur.

Mytiska floden Slid (farlig) kan vara floden Don

दून adj. dUna distressed

दून adj. dUna burnt

Slid (Slíð eller Slíðr: "farlig") är en av underjordens floder i nordisk mytologi. Enligt Grímnismál 28 rinner floden upp i Hvergelmir (”den brusande kitteln”), flyter genom Midgård (Gårdarycket) och faller slutligen ner i Hel. Floden nämns i en stympad strof i Vǫluspá 36:

En å faller östanfrån

i etterdalar

med svärd och dolkar,

Slid heter den.

Á fellur austan

um eitrdala

söxum ok sverðum,

Slíðr heitir sú.

Gjǫll: "den gälla, larmande" kan vara det mytologiska namnen till Dnepr:

धेनी f. dheni river

पर adj. para exceeding

Mytologiska floder kerlaugar (badkar) som guden Tur badar i påminer väl om Herakles pelare.

Floden Leipt kan vara Elbe (i varianten alba, av latin aʹlbus 'vit')

Leipt (fornvästnordiska Leiptr; ”blixt, ljungeld”), även försvenskat Leipter, är en ”lysande” (ljós) älv i nordisk mytologi. Älven omtalas i Grímnismál 26–28, de så kallade ”flodtulorna”, där den sägs ha sitt upphov i Hvergelmir i Nifelheims mitt. Därefter rinner den genom Midgård för att slutligen falla ned till Hel.

Vergelmer påminer om Golfström:

Vergelmer, Gylfaginning och Elivågor är olika delar Golfström:

Vergelmer eller Hvergelmer (”den brusande kitteln”), även Hvergelme, isländska: Hvergelmir, är i nordisk mytologi en källa mitt i Nifelheim belägen under den tredje roten av världsträdet Yggdrasil. Det är den källa eller brunn som ger världsträdet vatten. Alla andra vattendrag härstammar från Vergelmer. Från hjorten Eiktyrners horn flyter en stor ström ända ned i Vergelmer och därifrån utströmmar tolv floder. I Vergelmer ligger draken Nidhögg och gnager på Yggdrasils rot. Enligt vissa uttolkare bör Vergelmer vara identisk med Urdarbrunnen.

Elivågor (fornvästnordiska: Élivágar, ”de stormpiskade vågorna”, av él, ”oväder”, och vágar, ”vågor”) är enligt Snorre Sturlasson i Gylfaginning "den stora gäckande viken" en kollektiv benämning på flera älvar som har sin upprinnelse i Hvergelmir och flyter genom Nifelheim (Niflheimr) i underjorden. Men i Skáldskaparmál 17 tycks Elivågor vara namnet på endast en flod som utgör gränsen mellan Jotunheim (Jǫtunheimr) och Asgård (Ásgarðr). Elivågor nämns också på två ställen i den poetiska Eddan, men exakt vad som här avses med begreppet är oklart.[3] I Hymiskviða sägs att jätten Hymer (Hymir) bodde ”öster om Elivågor vid himlens ände” (at himinsenda). Här syftar begreppet troligen på det nordliga ishavet, som ligger ytterst mot himlens rand.

I Poetiska Eddan, Grimnesmal räknas många vattendrag i Asgård upp...:

Sid och Vid,

Säkin och Äkin,

Sval och Gunntro,

Fjorm och Fimbultul,

Rin och Rennande,

Gipul och Gopul,

Gomul och Geirvimul,

kring gudars helgedom de gå;

Tyn och Vin,

Toll och Holl,

Grad och Gunntorin.

Vidare heter en Vina,

Vegsvinn en annan,

den tredje Tjodnuma;

Nyt och Not,

Nonn och Ronn,

Slid och Rid,

Sylg och Ylg,

Vid och Van,

Vond och Strond,

Gjoll och Leipt,

de löpa människor nära

och härifrån falla till Hel.

Kormt och Ormt

och Kerlaugar två,

över vilka Tor skall vada,

varje dag,

då att döma han går

vid Yggdrasils ask,

ty då brinner asarnes

bro i låga

och heta bli heliga vattnen.

...och andra platser: