Asken Yggdrasils plats har varit Uppsala -och Stockholmsområdet

Uppsala som gudarnas boning på trädet Yggdrasil och Stockholmsområde som ligger i dess fot.

Enligt Adam av Bremen (ca 1070) fanns vid det mytomspunna hednatemplet i Gamla Uppsala ett ständigt grönt träd (tolkat som en avbild av världsträdet Yggdrasil) och en källa. Detta träd ingick i en helig lund där djur- och människooffer hängdes upp under de stora bloten vart nionde år.

Kopplingen mellan Uppsala-templet och Yggdrasil:

Det evigt gröna trädet: Adam av Bremen beskrev ett träd med okänd art som stod vid templet och var grönt året om, vilket påminner om världsträdet Yggdrasil.

Offerlunden och källan: Vid trädet fanns en källa där människor offrades. Detta liknar Urds brunn, som i nordisk mytologi ligger under en av Yggdrasils rötter.

Kulturellt centrum: Templet i Gamla Uppsala tros ha varit en fysisk manifestation av det andliga centrum som Yggdrasil utgjorde i vikingarnas världsbild.

Offeritualer: Trädet i Uppsala användes vid blot (offerfester), där djur och människor hängdes i trädet och lunden. Det är dokumenterat att det heliga trädet smordes med blod från offer.

Historisk osäkerhet: Även om Adam av Bremen beskriver templet i detalj, är de exakta fysiska spåren av trädet eller templet inte arkeologiskt bekräftade, och beskrivningen kan ha påverkats av berättelser om Salomos tempel.

Idag finns inga spår av detta träd kvar, men platsen i Gamla Uppsala är än idag en av Sveriges viktigaste historiska platser. Stockholms område som Asken Yggdrasils fot

En forskning om Asken Yggdrasil

Det troddes att Asken Yggdrsils ort varit hedniska Uppsala templet och dess rötter hade spridit sig till sjön Mälaren i mindre skala, eftersom betydelserna om Yggdrasils rötter passar väl med detta område:

Asken Yggdrasils plats: Norr om Lidingö (ledingö, Frejasö) som det kunde tolkas på härskande gudars plats har legat ett berömt bebyggt området undernamnet Askrike. Askrikefjärden skiljer detta från Lidingö. Naturligtvis kunde Askrike benämnas Askgård, och det här namnet själv kunde lätt resultera i Asgårdens namn.

I nordvästra och väst och söder om Lidingö ligger fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan. Deras namn och läge påminner väl om nornorna särskilt Verdandi.

Ormingelandet, som ligger sydöst om Lidingö, med avståndet Halvkakssundets bredd, visar sig vara platsen (ståndet) för den mytiska orm-draken Nidhögg (nedhuggande). Brunnsviken som ligger i väster om fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan, är väl jämförbara med Vishetens källa och själva Stora värtan, Lilla värtan och Edsviken påminner väl om nornorna, Verdandi och Urðr och Skuld under Asken Yggdrasil. Asken Yggdrasil har haft minst två olika betydelser:

1- "Den skräckinjagande hästens ask träd" eftersom på bilder av Chertomlyks vas står en bevingade förskräcklig häst under världsträdet.

Man har trott att denna förskräcklige häst har varit Odens häst eftersom götarnas namn har betytt häst/hästskötare och deras högste god har varit den enögde guden Oden.

2- Hos själva svearna har Yggdrasil haft betydelsen "idegran trädet husstolpe" som syftar på sol-eld-skog guden Ull; han som haft idegran dalarna för sin boning och Asken i betydelsen glödande kol syftar på honom. Då Ask (Ull) som nordbornas stamfader har varit guden Ull; och stammoder på dem har varit Embla, som påminner väl finska- och samiska guden Jumala/Jubmel.

Ull som svearnas forntida högste gud har haft koppling med germanska Phol och grekiska Apollo (Apollon):

Enligt de grekiska gamla myterna reste Apollon med sina vita svanar om vintrarna till landet Hyperborea som sades ligga norr om Europa. Där lyste solen i [egentligen i somrarna] dygnet runt och människorna levde ett ovanligt lugnt och långt liv. Han älskade folket där och de dyrkade honom som sin främste gud.

Enligt grekerna Hyperborea var ett fantastiskt rike av evig vår beläget längst i norr bortom nordanvindens hem. Dess folk var en välsignad, långlivad ras oberörd av krig, hårt slit och ålderdomens och sjukdomens härjningar.

Hyperborea beskrevs vanligtvis som ett kontinentbundet land gränsat i norr av den stora, jordomslutande floden Okeanos (Oceanus), och i söder topparna av de legendariska Rhipaion bergen (Rhipaean, "blåsigt berg", Bergigt område i norra Skandinavien som sägs vara köldens hjärta).

Dess huvudsakliga flod var Eridanos ("tidig bränd", Göta älv) vars stränder var kantade av bärnstensgråtande poppelträd och dess vatten hem till flockar av vita svanar. Välsignad med evig vår producerade landet två skördar spannmål per år, men det mesta av landsbygden var vild och täckt av vackra skogar - den så kallade "Apollons trädgård".

I den här berättelsen påminner namnet svan väl om germanska namnet s(u)wen (sun, solen) och namnet svensk Och de här tre namnen har blivit kombinerats.

Den inhemska nordiska Apollon har varit Ull (phol, bål) som grekerna har jämställt honom med sina Apollon. Deras namn dvs., Phol (Ull) och Apollo (Apollon) låter det att de har haft samma rot.

I denna sägelse är det även intressant att hyperboréerna har dyrkat honom som sin främste gud.

Ljus och skog guden Phol (bål) i Merseburgbesvärjelserna som jämförts med Apollo är identisk även med sol och -eld -skog guden Ull-Heimdall.

Själva Hyperborea (övernordliga landet) är en korrekt översättning av Norr-avige (den aviga Norden, Norge) som av det även har menats hela Skandinavien.

Själva Stockholm betyder skärgård:

Stock:

1-stam, timmerstock, balk, stolpe, bjälke, syll

2-samling, besättning, mängd, uppsättning

holm (holme):

holme är en liten, vanligen obebodd ö. Holmar återfinns bland annat i skärgårdar. Ordet används även i en vidare betydelse för små uppstickande bergknallar ute på fält (åkerholme) eller för fast mark omgärdat av en mosse eller sankmark.

I så fall kan mytiska trädet Yggdrasill (Ygg-dra-syll) betyda "skräckinjagande träd/trädstam" och det syftar också på Stockholmsområdet.

Etymologin av Asken Yggdrasill

Jag tror att den korrekta etymologin av detta namn är:

Ygg: huge

द्रु m. dru tree

शिला f. shilA (syll) top of the pillar supporting a house

tree (n.):

"perennial plant growing from the ground with a self-supporting stem or trunk from which branches grow," Middle English tre, from Old English treo, treow "tree," also "timber, wood, beam, log, stake;" from Proto-Germanic *trewam (source also of Old Frisian tre, Old Saxon trio, Old Norse tre, Gothic triu "tree"), from PIE *drew-o-, suffixed variant form of root *deru- "be firm, solid, steadfast," with specialized senses "wood, tree" and derivatives referring to objects made of wood. sill (n.):

Middle English sille, from Old English syll "beam, threshold, large timber serving as a foundation of a wall," from Proto-Germanic *suljo (source also of Old Norse svill, Swedish syll, Danish syld "framework of a building," Middle Low German sull, Old High German swelli, German Schwelle "sill"), perhaps from PIE root *swel- (3) "post, board" (source also of Greek selma "beam").

Man har redan trott:

yggdrasil betyder "idegranpelare", som härleder yggia från *igwja (som betyder "idegran") och drasill från *dher- (som betyder "stöd").

Idegranen som blev symbol till eld-skog guden Ull (Ask). Ask (aska, egentligen glödande kol) syftar på sol-eldguden Ull: Ask (Ull) och Embla (Jumala/Jubmel) som räknades förfäder till svenskar och samer/finskare.

Brage och Idun liknar på Orfeus och Eurydike

Etymologi av Orfeus:

Fulgentius, en mytograf från slutet av 400-talet till början av 500-talet e.Kr., gav den troliga etymologin för Orfeus som betyder "han med bästa röst", "Oraia-phonos".

Orfeus var gift med Eurydike som betyder "bred urminnes sedvänja" eller "vidsträckt urminnes sedvänja" på grekiska. Enligt myter har Orfeus varit från Thrakien (Balkan).

Etymologi av Brage:

Brage (isländska: Bragi, "den med förträfflige poesi/skaldekonst") är skaldekonstens gud i nordisk mytologi. Han är son till Oden och Gunnlöd och gift med Idun "den föryngrande" eller "den som gör ung igen".

Myten om Orfeus:

Orfeus är en legendarisk grekisk musiker och poet, son till Apollon och Kalliope, känd för att med sin lyra kunna förtrolla både natur och gudar. Mest känd är myten om när han spelade för Hades för att återfå sin hustru Eurydike från dödsriket, men förlorade henne igen när han bröt löftet att inte se sig om.

Viktiga element i myten om Orfeus:

Ursprung: Han kom från Thrakien och var den främste representanten för musikkonsten i grekisk mytologi. Talang: Hans sång och spel på lyran var så vacker att djur, träd och till och med stenar rörde sig. Tragedin om Eurydike: Eurydike dör efter ett ormbett strax efter deras bröllop.

Nedstigningen i underjorden: Utom sig av sorg beger sig Orfeus till dödsriket (Hades) och lyckas med sin musik beveka Hades och Persefone att låta Eurydike följa med honom tillbaka.

Förbudet: Hades tillåter detta på ett villkor: Orfeus får inte se sig om under vandringen upp till människornas värld.

Vändningen: Alldeles innan de når ytan tvivlar Orfeus och vänder sig om, vilket gör att Eurydike försvinner tillbaka till underjorden för evigt.

Död: Orfeus dödas senare av maenader (Dionysos följeslagare) och hans huvud sägs fortsätta sjunga (som Mimers huvud). Myten om Brage:

Myten om Brage och Idun är en av de centrala berättelserna i nordisk mytologi, främst känd för att den förklarar gudarnas eviga ungdom. Idun är gudinnan för ungdom och vår, och hon vaktar de gyllene äpplen som asagudarna äter för att inte åldras. Brage är skaldekonstens och vältalighetens gud, son till Oden, och gift med Idun.

Här är huvuddragen i myten, som främst återges i Skáldskaparmál i den Prosaiska Eddan:

Iduns bortrövande (Myten om Tjasse och Loke)

Lokes svek: Loke blir tillfångatagen av jätten Tjasse och tvingas för att rädda sitt liv locka ut Idun ur Asgård med hennes äpplen. Abduktionen: Loke lurar Idun till en skog utanför gudarnas boning genom att påstå att han hittat äpplen som är bättre än hennes egna. Där väntar jätten Tjasse, förklädd till en örn, och rövar bort Idun och hennes ask (träbox) med magiska äpplen till sin boning i Jotunheim.

Gudarna åldras: Utan Iduns äpplen börjar asagudarna omedelbart att åldras, gråna och tappa sin vitalitet. De inser snart att Loke ligger bakom hennes försvinnande.

Räddningsaktionen: Under dödshot tvingas Loke att hämta tillbaka Idun. Han lånar Frejas falkhamn och flyger till Jotunheim. Där förvandlar han Idun till en nöt (eller sparv i vissa källor) och flyger med henne i klorna tillbaka mot Asgård. Tjasses död: Tjasse förvandlar sig till en örn och förföljer dem. När de når Asgård tänder gudarna en stor eld som Tjasse flyger in i, varpå han dör.

Skades hämnd: Tjasses dotter, Skade, kommer till Asgård för att kräva hämnd. Försoningen sker genom att hon får gifta sig med en asagud (Njord) och får gudarnas skratt.

Nordiska Loke ("lockande", Lodur) är identisk med slaviska Veles (Volos, "magiker"):

Veles (Volos,Vile): Detta är den gud som oftast jämförs med Loke. Veles är en formskiftare och en bedragare (trickster) som förknippas med magi, underjorden, boskap och trolldom. Precis som Loke ofta står i motsats till asarna, stod Veles ofta i konflikt med den högsta slaviska guden, åskguden Perun, och anklagades i myter för att ha stulit Peruns fru eller barn och fört ner dem till underjorden.

Herodotos har nämnt nordiska stammar under mytologiska namn

I grekisk mytologi och Herodotos historia var Abaris Hyperboréen (forntida grekiska: Ἄβαρις Ὑπερβόρειος, Ábaris Hyperbóreios, "ovanförliggande från övernordliga landet", norrman), son till Seuthes (Σεύθης, svensk, han med kremering-offer tradition), en legendarisk visman, helare och präst för Apollon, känd bland de gamla grekerna. Han förmodades ha lärt sig sina färdigheter i sitt hemland Hyperborea, dit han flydde under en pest. Han sades vara utrustad med profetians gåva, och tillsammans med sin skytiska klädsel, enkelhet och ärlighet skapade han stor sensation i Grekland och hölls högt ansedd.

En studie av namnen på de nordliga mytologiska flickorna i Herodotos historia:

Enligt Herodotos kom offergåvor från hyperboréerna till Skytien packade med halm, och de skickades från stam till stam tills de anlände till Dodona och från dem till andra grekiska folk tills de kom till Apollos tempel på Delos. Han sa att de använde denna metod eftersom gåvorna första gången fördes av två flickor, Hyperoche (den övernordliga, norrman) och Laodice (hon från diken, Ptolemaios daukin, dansk), med en eskort av fem män, men ingen av dem återvände. För att förhindra detta började hyperboréerna föra gåvorna till sina gränser och be sina grannar att leverera dem till nästa land och så vidare tills de anlände till Delos.

Herodotos beskriver också att två andra jungfrur, Arge (den argsinte gudens/Odens tjänare, göt) och Opis (fruktbarhetsguden Frejs tjänare, svensk), hade kommit från Hyperborea till Delos tidigare, som en hyllning till gudinnan Ilithyia för att underlätta barnafödandet, tillsammans med gudarna själva. Jungfrurna fick utmärkelser på Delos, där kvinnorna samlade in gåvor från dem och sjöng hymner för dem.

Det låter att Lokes och Sigyns myt kommer från österleden:

1- Myten liknar till den bundna Prometeus i Kaukasus.

2- Den bundana Lokes plats, som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel påminer den stora Skytiska kittelns (jätte stora skålens) område vid floden Don som Herodotus berättat. Själva namnet skyth har betytt skål på grekiska. 3- Namnet Sigyn liknar till Sigynner:

Sigyn, Sigynner, Zigenare

Namnet Sigyn kan komma från Sign "att förutspå genom tecken" som asiatiska Zigenare gör fortfarande.

Geografiskt läge: Herodotos placerar sigynnerna norr om Thrakien, nära floden Donau (Ister) och i närheten av Veneti vid Adriatiska havet.

Ursprung: Sigynnerna själva hävdade att de var kolonister från Medien (ett forntida rike i nuvarande Iran). Detta är dock något som moderna historiker ser med skepsis, och de förknippas snarare med järnålderskulturer i Centraleuropa, särskilt Hallstattkulturen. Klädsel och livsstil: De beskrivs som ett ryttarfolk som bar kläder liknande medernas (persiska kläder).

Hästar och vagnar: Herodotos uppmärksammar att de hade små, plattnosade hästar som var för svaga för att ridas i strid men som drog deras vagnar med stor hastighet.

Handel: De beskrivs som ett folk som levde av handel och plundring.

Sigynner vs. Gipsies: Det har ibland spekulerats om en koppling mellan namnet Sigynnai och det ungerska ordet för zigenare (cigány).

مطابقت دژ اوراش منطقهٔ گیزیل بوندا با ماه نشان (وان شان، محل بیشه)

نام منطقهٔ گیزیل بوندا (منطقهٔ رود تیز) مطابق منطقهٔ قیزیل اوزن بوده و نام دژ آن اوراش (بیشه) مطابق ماه نشان (در هیئت وان شان، محل بیشه) است.

The revolutionary teacher Judas son of Zipporah pretends to be the historical Jesus Christ

The birth of Jesus according to Matthew:

The Gospel of Matthew (chapters 1–2) focuses on Joseph and describes the birth of Jesus in Bethlehem through a virgin birth by the Holy Spirit. The story emphasizes the fulfillment of prophecy, the visit of the wise men (astrologers), the persecution by King Herod that forced the family to flee to Egypt, and the subsequent settlement in Nazareth.

Key points in Matthew's account:

Focus on Joseph: Unlike Luke, which focuses on Mary, the events are described through dreams and angelic messages to Joseph. The virgin birth: Mary becomes pregnant by the Holy Spirit before she and Joseph live together.

The name Jesus: Joseph is commanded by an angel to name the child Jesus ("savior"), as he will save his people from their sins. Fulfillment of prophecy: Matthew connects the birth to the prophet Isaiah, where the child is called Immanuel ("God with us"). The Wise Men & Herod: Eastern astrologers visit Jesus with gifts (gold, frankincense, myrrh). This leads King Herod to become afraid and order the infanticide of Bethlehem.

The Flight into Egypt: To escape Herod, the family flees to Egypt, returning only after the king's death to settle in Nazareth. Matthew's story emphasizes Jesus as the promised Messiah and the Jewish king.

Historical infanticide in Jerusalem during the time of Herod:

I believe that the important point I have come to is about Jesus Christ. I have come to this by comparing the writings of Josephus with the Gospel.

Here I have told you briefly and simply:

The meaning of the name Jesus:

Jesus means the one whom God saves (the one whom God has saved) because Yeshua in Hebrew means: "God saves":

According to the myth of the Gospels, Jesus was saved as a child by an angel of God, who guided him to flee to Egypt to escape Herod the Great's order to kill infants. The historical event that is about it is the rebellion of two teachers, Judas son of Zipporai, and Matthias, son of Margalot, and their teenage students. They threw down the imperial eagle, the symbol of the Roman Empire, from the top of the temple door in Jerusalem and smashed it to pieces. Herod the Great, who was ill, became furious and ordered the two teachers and their disciples to be executed. Judas and his disciples escaped, as did Jesus Christ and his family, but Matthias, son of Margalot, and his disciples were executed, as was John the Baptist.

According to the Gospels, both Jesus Christ and John the Baptist were teachers.

After fleeing to Egypt and living in secret, he was called Jesus.

According to the margins of the book The Ancient History of the Jews by Josephus Flavius, a follower of Judas son of Zipporai, during the reign of the Roman Empire, this escape event was concealed:

Josephus says that Herod ordered the execution of these teachers and their disciples. He mentions the murder of Matthias (the equivalent of John the Baptist) and his disciples in detail, but he is not as clear about the murder of Judas and some of his disciples.

The divine side of Jesus Christ belongs to the dying and returning to life young god Adonis (lord) son of the king-god Theias and the princess-goddess Myrrha.

According to the Gospels of Matthew and Mark, one of the sons of Joseph and Mary was called Judas, but no further information is given about him under this name.

In the Gospels, Joseph's original name is mentioned under the meaning of bird (Zipporai, dove):

In the Gospels we can read the following: one day Jesus came from Nazareth in Galilee to the Jordan River and was baptized by John. At the same moment that Jesus came up out of the water, he saw the heavens opening and the Holy Spirit descending upon him like a dove, and a voice from heaven said, “You are my beloved Son,” “you are my chosen one.” We know that Judas’ father’s name, i.e. “Zipporai,” is the name of a bird and “Judas” means praised, which later Muhammad (praised) claimed that he was this promised praised (Judas). The name Joseph in this context can be derived from the abbreviation Ju-Zipporah (divine bird). Joseph’s profession as a carpenter may refer to the name of the city of Nazareth (Arabic: نِجارة‎, Nejareth meaning carpentry). It may also refer to the name of the province. Galilee (Land of the Circle/Wheel)

That Jesus Christ overthrew the stalls of the dove sellers in the Jerusalem temple, which is mentioned in the Gospels, seems to be that the disciples of Judas, son of Zipporah, overthrew the imperial eagle, the symbol of the Roman Empire, from above the gate of the Jerusalem temple.

Den revolutionära läraren Judas son av Zipporai låter vara den historiska Jesus Kristus

Jesus födelse enligt Matteus:

Matteus-evangeliet (kapitel 1–2) fokuserar på Josef och skildrar Jesus födelse i Betlehem genom en jungfrufödsel genom helig ande. Berättelsen betonar uppfyllelsen av profetior, besöket av de vise männen (stjärntydarna), kung Herodes förföljelse som tvingade familjen att fly till Egypten, samt det efterföljande bosättandet i Nasaret.

Huvudpunkter i Matteus skildring:

Josef i fokus: Till skillnad från Lukas som fokuserar på Maria, skildras händelserna genom drömmar och änglabudskap till Josef. Jungfrufödseln: Maria blir havande genom helig ande innan hon och Josef levt tillsammans.

Namnet Jesus: Josef beordras av en ängel att ge barnet namnet Jesus ("frälsare"), då han ska frälsa sitt folk från deras synder. Profetians uppfyllelse: Matteus kopplar födelsen till profeten Jesaja, där barnet kallas Immanuel ("Gud med oss"). De vise männen & Herodes: Österländska stjärntydare besöker Jesus med gåvor (guld, rökelse, myrra). Detta leder till att kung Herodes blir rädd och beordrar barnamordet i Betlehem.

Flykten till Egypten: För att undkomma Herodes flyr familjen till Egypten, och återvänder först efter kungens död för att bosätta sig i Nasaret.

Matteus berättelse understryker Jesus som den utlovade Messias och den judiske konungen. Historiska barnmordet i Jerusalem i Herodes tid:

Jag tror att den viktiga synpunkt som jag har kommit på är om Jesus Kristus. Detta har jag kommit genom jämförelse av Josef Flavios skrifter med Evangelium.

Här har jag berättat kortfattad och enkelt:

betydelsen av Jesus namn:

Jesus betyder den som Gud frälser (den som Gud har frälst) eftersom Yeshua på hebreiska betyder: "Gud frälser": Enligt evangeliernas myt räddades Jesus som barn av en Guds ängel, som vägledde honom att fly till Egypten för att undkomma Herodes den stores order att döda spädbarn. Den historiska händelsen som, handlar om det, är upproret av två lärare, Judas son av Zipporai, och Matthias, son av Margalot, och deras tonårsstudenter. De kastade ner kungsörnen, symbolen för Romarriket, från toppen av templets dörr i Jerusalem och krossade den i bitar. Herodes den store, som var sjuk, blev rasande och beordrade att de två lärarna och deras lärjungar skulle avrättas. Judas och hans lärjungar överlevde flydde, liksom Jesus Kristus and familjen, men Matthias, Margalots son, och hans lärjungar avrättades, liksom Johannes Döparen.

Enligt evangelierna var både Jesus Kristus och Johannes Döparen lärare.

Efter att ha flytt till Egypten och levt i hemlighet kallades han Jesus.

Enligt marginalerna i boken Judarnas antika historia av Josef Flavios som anhängare till Judas son av Zipporai i Romarrikets styre har dolt denna flytt händelse:

Josefus säger att Herodes beordrade avrättningen av dessa lärare och deras lärjungar. Han nämner mordet på Matthias (motsvarigheten till Johannes Döparen) och hans lärjungar i detalj, men han är inte lika tydlig med mordet på Judas och några av hans lärjungar. Jesus Kristus gudomliga sidan hör till den döende och på live återvändande unga guden Adonis (herre) son av kung-guden Theias och prinsessan-gudinnan Myrra.

Enligt Matteus- och Markusevangelierna hette en av Josefs och Marias söner Judas, men ingen ytterligare information ges om honom under detta namn.

I evangelierna nämns Josefs ursprungliga namn under betydelsen fågel (Zipporai, duva):

I evangelierna kan vi läsa följande: en dag kom Jesus från Nasaret i Galileen till Jordanfloden och döptes av Johannes. I samma ögonblick som Jesus steg upp ur vattnet såg han himlen öppna sig och den Helige Ande sänka sig ner över honom som en duva, och en röst från himlen sade: ”Du är min älskade son", "du är min utvalde.” Vi vet att Judas fars namn, dvs. ”Zipporai”, är namnet på en fågel och ”Judas” betyder prisad, vilken senare påstod Muhammed (=prisad) att han var denna utlovade prisad (=Judas).

Namnet Josef kan i detta sammanhang härledas från förkortningen Ju-Zipporah (gudomlig fågel). Josefs yrke som snickare kan syfta på namnet på staden Nasaret (arabiska: نِجارة‎, Nejareth som betyder snickeri). Det kan också syfta på namnet på provinsen. Galileen (Cirkelns/Hjulets land)

Att Jesus Kristus störtade duvförsäljarnas stånd i Jerusalems tempel, vilket nämns i evangelierna, verkar vara att de lärjungarna till Judas, Zipporais son, vilka störtade kungsörnen, symbolen för Romarriket från ovanför porten av Jerusalems tempel.

منشأ مصری جشن شب یلدا (تولد ایزدمهر، خورشید شکست ناپذیر) و شب میلاد مسیح

Egyptian Origin of the Yalda Night Celebration (the Birth of the God Mithra, the Invincible Sun) and the Night of Christ's Birth The Birth of Horus (Child in the Cradle): Plutarch noted that the Egyptians believed the goddess Isis gave birth to Harpocrates (Horus the Child, or "the child in his cradle") at the winter solstice, symbolizing the new, weak sun that would eventually grow stronger. The winter solstice, often associated with December 25th, was celebrated as the rebirth of the sun god Ra Horakhty (Horus), marking the time when the sun begins to rise higher in the sky again.

The Khoiak Festival (Sokar/Osiris): While often spanning a longer period, the Khoiak festival peaked in December, focusing on the death, burial, and resurrection of Osiris, which symbolized the renewal of the land, agricultural cycles, and the triumph of life over death.

Aion (Αἰών) is the Hellenistic Greek primordial deity of unbounded, cyclical time and eternity.

The Birthday of Aion: In later Roman-era Egypt, the birth of Aion (a deity of time and the sun) was celebrated at the winter solstice (around Dec 25/Jan 6) in Alexandria, often with an all-night vigil that featured an idol of a child god being brought out of an underground shrine at dawn.

På svenska:

Egyptiskt ursprung för firandet av Yalda-natten (guden Mithras, den oövervinnliga solens födelse) och natten för Kristi födelse Horus födelse (barnet i vaggan): Plutarchos noterade att egyptierna trodde att gudinnan Isis födde Harpokrates (Horus barnet, eller "barnet i hans vagga") vid vintersolståndet, vilket symboliserade den nya, svaga solen som så småningom skulle bli starkare. Vintersolståndet, ofta förknippat med den 25 december, firades som solguden Ra-Horakhty:s (Horus) återfödelse, vilket markerade den tidpunkt då solen börjar stiga högre på himlen igen.

Khoiakfestivalen (Sokar/Osiris): Även om den ofta sträckte sig över en längre period, nådde Khoiakfestivalen sin kulmen i december och fokuserade på Osiris död, begravning och uppståndelse, vilket symboliserade landets förnyelse, jordbrukscykler och livets triumf över döden.

Aion (Αἰών) är den hellenistiska grekiska urguden av obegränsad, cyklisk tid och evighet.

Aions födelsedag: I det senare romerska Egypten firades Aions födelse (en gudom av tid och sol) vid vintersolståndet (runt 25 december/6 januari) i Alexandria, ofta med en nattlig vaka där en avgud av ett barngud fördes ut ur ett underjordiskt helgedom i gryningen.

تولد هوروس (کودک در گهواره): پلوتارک خاطرنشان کرد که مصریان معتقد بودند که الهه ایزیس، هارپوکراتس (کودک هوروس یا "کودک در گهواره"/ رع هوراختی) را در انقلاب زمستانی به دنیا آورد، که نماد خورشید جدید و ضعیفی است که در نهایت قوی‌تر می‌شود.

انقلاب زمستانی، که اغلب با ۲۵ دسامبر مرتبط است، به عنوان تولد دوبارهٔ خورشید، رع هوراختی (هوروس)، جشن گرفته می‌شد و زمانی را نشان می‌داد که خورشید دوباره در آسمان بالاتر می‌آید. جشنواره خویاک (سوکار/اوزیریس): در حالی که اغلب دوره طولانی‌تری را در بر می‌گرفت، جشنواره خویاک در ماه دسامبر به اوج خود می‌رسید و بر مرگ، تدفین و رستاخیز اوزیریس تمرکز داشت که نماد تجدید زمین، چرخه‌های کشاورزی و پیروزی زندگی بر مرگ بود.

آیون (Αἰών) خدای باستانی یونانی هلنیستیِ زمان بی‌کران، چرخه‌ای و ابدیت است.

تولد آیون: در مصر در اواخر دوران روم، تولد آیون (خدای زمان و خورشید) در انقلاب زمستانی، زاد روز خورشید شکست ناپذیر رومیان (حدود ۲۵ دسامبر/۶ ژانویه) در اسکندریه جشن گرفته می‌شد، که اغلب با یک شب زنده‌داری تمام شب همراه بود که در آن بت یک خدای کودک در سپیده دم از یک معبد زیرزمینی بیرون آورده می‌شد.

Titeln Messias ("den smorde", Kristus) och högtiden Hanukkah ("invigning", arameiska Yalda) kommer från forna Egypten

De sju heliga oljorna i Ra-Horakhty/ Horus-firande har varit ursprung olje till sju-nio ljus (menora) i Hanukkah i ungefär samma dagar av året, runt om 21- 25 december (vintersolståndet) som nya året började (invigde) i Egypten och firades i 12 dagar.

Judas Mackabeus och Judas, Marias och Josefs son, med smeknamnet Jesus Kristus, har blivit i förhållande med den här festen.

Det forntida Egypten smörjdes den blivande faraon med speciella örtsalvor för att bli en jordisk Horus, son till den store guden Osiris. hebréerna använde en särskild helig smörjelseolja (hebreiska: shemen mishchat kodesh) för att inviga präster, kungar och tabernaklets föremål.

Smörjelsen av solguden Ra Horakhty i det antika Egypten var en central del av de dagliga tempelritualerna, utformad för att underhålla gudens kultstaty och säkerställa den kosmiska ordningen (Ma'at).

De sju heliga oljorna: Vid slutet av den 5:e dynastin användes en kodifierad lista med "sju heliga oljor" för tempelritualer. Dessa användes för att smörja kultbilder (gudastatyer) för att bjuda in den gudomliga närvaron.

Kröning och gudomligt kungadöme: Den blivande faraon smörjdes med speciella, aromatiska salvor under sin kröning, vilket symboliserade deras förvandling till en "jordisk Horus", Osiris son. Denna handling markerade deras gudomliga auktoritet och utnämning till rikets beskyddare.

Betydelse i senare traditioner: De egyptiska sedvänjorna påverkade direkt levantinska och hebreiska ritualer, där det användes för att inviga präster och kungar.

Termen för smörjelse (wrh) utvecklades från att helt enkelt applicera olja (i det gamla riket) till specifika, rituella gester (under Ramesside-perioden), vilket ofta involverade att hälla olja på huvudet.

Olivoljans ursprung i religiös smörjelse:

Ursprunget till olivolja i religiös smörjelse. ... Olivolja har varit djupt knuten till religiösa ritualer i över 7 000 år och symboliserar liv, renhet och gudomlig närvaro och välsignelse. Smörkelsen av tjänstemän i det forntida Egypten.

Viktiga slutsatser AI * Att smörja tjänstemän i det forntida Egypten symboliserade överlämnandet av makt att agera på kungens vägnar. * Bevis för smörjelse som en gudomligt induktion.

Egyptiskt ursprung för firandet av Yalda-natten (guden Mithras, den oövervinnliga solens födelse) och natten för Kristi födelse: Horus födelse (barnet i vaggan): Plutarchos noterade att egyptierna trodde att gudinnan Isis födde Harpokrates (Horus barnet, eller "barnet i hans vagga") vid vintersolståndet, vilket symboliserade den nya, svaga solen som så småningom skulle bli starkare. Vintersolståndet, ofta förknippat med den 25 december, firades som solguden Ra-Horakhty:s (Horus) återfödelse, vilket markerade den tidpunkt då solen börjar stiga högre på himlen igen.

Khoiakfestivalen (Sokar/Osiris): Även om den ofta sträckte sig över en längre period, nådde Khoiakfestivalen sin kulmen i december och fokuserade på Osiris död, begravning och uppståndelse, vilket symboliserade landets förnyelse, jordbrukscykler och livets triumf över döden.

Aion (Αἰών) är den hellenistiska grekiska urguden av obegränsad, cyklisk tid och evighet. Aions födelsedag: I det senare romerska Egypten firades Aions födelse (en gudom av tid och sol) vid vintersolståndet (runt 25 december/6 januari) i Alexandria, ofta med en nattlig vaka där en avgud av ett barngud fördes ut ur ett underjordiskt helgedom i gryningen.

DE MESSIANISKA TROENDENS RÖTTER:

Denna speciella relation mellan Gud Ra och Kungen manifesterade sig i de tre huvudhändelserna i den suveränes liv, helig födelse, smörjelse vid tillträdet och den slutgiltiga föreningen med gudomen vid döden.

Forskare menar att det hebreiska, och senare kristna, konceptet med smörjelse som en gudomlig invigning ("Messias" eller "Kristus", som betyder "Den Smorde") har sin rot i dessa egyptiska kröningar och rituella sedvänjor, där kungen smörjdes med heliga salvor. Att bada en forntida egyptisk kung med olja

خاستگاه عیسوی و ایرانی باور پیامبری محمد و موعودیت مهدی

اعتقاد به ظهور محمد (احمد) منجی و مهدی موعود که اسلام شیعی بر مبنای آنان بنا شده، از ایمان موعود باوری مسیحیان و سئوشیانت باوری ایرانیان اخذ شده اند:

چنانکه از مندرجات قرآن، در آيهٔ ۶ صورهٔ صف بر می آید نام منجی اُخروی سئوشیانت استوت ارتهٔ ایرانیان در معنی ستوده به پاکی در محیط عربستان به احمد (ستوده ترین) و محمد (ستوده) ترجمه میشده است و سلمان فارسی محمد را در جریان این مفهوم نامش قرار داده و او را ترغیب به ادعای نبوت و منجی گری نموده است. عنوان عبری یهودا (ستودهٔ خداوند) که نام اصلی عیسی مسیح پسر مریم و یوسف (زیپورایی)، و در این رابطه اساسی بوده است، در جا افتادن این باور به موعود سئوشیانت استوت ارته (احمد/محمد) دخیل بوده است:

ابوریحان بیرونی در «الآثارالباقیه عن القرون الخالیه» می‌نویسد: «انجیل سبعین (بلامس)» نام انجیلی است که سلام پسر عبدالله سلام از زبان سلمان فارسی نوشته ‌است. در این گفته ابوریحان بیرونی عبدالله سلام و سلمان فارسی (عبدالله) به هم رسیده اند که گواه صادقی بر این همانی بودن ایشان است: پسر (سلام) انجیل سبعین را از زبان پدر (عبدالله سلام) نوشته است. در احادیث هم آن عجمی معروف مکه و پسرش ایرانی اهل یمن و مسیحی/یهودی به شمار رفته اند. از قرار معلوم عناوین سلام و سلمان و عبدالله بین پدر و پسر مشترک بوده است به خاطر این عمر سلمان را بسیار زیاد تصور کرده اند. پسر بیشتر تحت نام عبدالله بن سبای یمنی نزد اهل سنت بنیانگذار شیعه به شمار می رود. نام انجیل سبعین بر گرفته از موطن اولیه این پدر و پسر اهل سبای یمن به نظر میرسد. به طوری که از روایات اسلامی منسوب به سلمان فارسی بر می آید “ماهو یا روزبۀ کازرونی موبد زاده زندانی سیاسی عهد انوشیروان بوده” و در شمار سپاهیانی که از زندانیان تشکیل شده بود با کشتی به یمن فرستاده شده بوده اند. در این صورت عبدالله سلام و سلام پسر و نواده او بوده اند که این هر سه جملگی لقب سلمان فارسی را بر خود گرفته و فرد واحدی به شمار رفته اند. عمر طولانی غیر عادی ۲۵۰ سالۀ سلمان فارسی نیز گواه بر این نظر است.

در احادیث کهن اسلامی از جبر (گبر، زرتشتی) نامی نام می برند که دکه داری مسیحی و عجمی در مروه در مکه بوده است و مصاحب و معلم محمد پیامبر اسلام به شمار می رفته است: در آیۀ ۱۰۳ سورهً نحل قرآن از شایعهٔ تعلیم قرآن توسط فرد عجمی (ایرانی) به محمد خبر میدهد که احادیث نام وی را جبر (گبر، مغ) و یا سلمان فارسی آورده اند. محمد پیامبر اسلام منکر این رابطه تعلیمی با آن عجمی نشده ولی صرفاً از برای توضیح افزوده است که :”ما میدانیم که آنها میگویند:«این آیات را انسانی به او تعلیم میدهد» در حالی که زبان کسی که این را به او نسبت میدهند عجمی (=غیرعربی) است، ولی این (قرآن) زبان عربی آشکار است”. مطابق تفسیر طبری اصل ماجرا از این قرار است: «از عبدلله بن مسلم حضرمی آمده که خاندان او را دو غلام بود از اهل عیرالیمن [یعنی از کاروان یمن] که هر دو کودک بودند [ترجمۀ نادرست کلمه عیر به کودک]. یکی را یسار، دیگری را جبر (گبر) مینامیدند. این دو تورات میخواندند [یعنی از ایرانیان مسیحی یمنی بودند] و پیامبر خدا(ص) گاهی کنار ایشان می نشست، کافران قریش گفتند، محمد آنجا مینشیند تا چیزی از آن دو کودک بیاموزد! در پاسخ اتهام ایشان خداوند تعالی این آیه را نازل نمود:”ما میدانیم که آنها میگویند:«این آیات را انسانی به او تعلیم میدهد» در حالی که زبان کسی که این را به او نسبت میدهند عجمی (=غیرعربی) است، ولی این (قرآن) زبان عربی آشکار است”» (تفسیر طبری، ذیل آیۀ۱۰۳، سورۀ نحل).

مآخذ تاریخی و اساطیری خرافهٔ مهدی موعود:

پنج موردی که نشان میدهد اسطورۀ مهدی موعود از داستان زندگی المهدی قائم ابوالحسن یحیی بن عمر علوی انقلابی پیش از تولد حسن عسکری، بر اساس موعود باوری ایرانیان گرفته شده است: ١- یحیی یعنی زنده می ماند (جاودانی) و عمر (آبادگر یا معمر) مطابق جاودانی و معمر بودن و آبادگر بودن مهدی موعود شیعیان اثنی عشری می باشد. بنا به ابن اثیر و مسعودی بعضی از اصحابش شکست او را نپذیرفتند و گفتند: "او کشته نشد و او است که المهدی القائم (=سئوشیانت استوت ارته زرتشتیان یعنی رهبر استوار دارنده آیین داد و عدل) می باشد و در آینده قیام خواهد کرد."

در اوستایی نام سئوشیانت را سودرسان معنی کرده اند ولی نام مهدی در معنی راه هدایت یافته ترجمهٔ نام سنسکریتی و اوستایی سو-شیانت/سئوشیانت نام موعود زرتشتیان در معنی هدایت کنندهٔ خوب است:

در سنسکریت:

su- (सु) prefix means good

स्यन्त्तृ adj. syantt[R] driving

در اوستایی:

su: to do good

shyanta (khshayanta): leadership

٢- از خاندان علوی شاخۀ زید بن علی حسین بن علی ابی طالب است که حماسۀ قیام مساوات طلبانه او در سمت کوفه در عهد حسن عسکری زنده و محبوب شیعیان علوی بوده است.

٣- کُنیۀ مهدی ابوالحسنِ (پدرِ حسن، به کسرِ "ر") او به سادگی نزد ایرانیان علوی سمت کوفه می توانست به مهدی پسرِ حسن (پدۯ حسن، به سکون "ر") تعبیر و تفسیر گردد.

٤- مهدی قائم ابوالحسن در منطقۀ شاهی کوفه به قتل رسیده است و نام شاهی را چنانکه در نامهای شاخه کارون موسوم به شاهو (شاهور) و چاهو(چاهور) شاهد هستیم صورت عربی نام ایرانی چاهی به شمار رفته است. لذا این گفته که اصرار دارد مهدی قائم در چاه قایم شده است از همین فقره تاریخی قتل موعود شدن یحیی در منطقه چاهی عاید گردیده است.

٥- مطابق تواریخ اسلامی معتبر حسن عسکری فرزندی نداشته است و نواب اربعه داستان مهدی موعود خود را بر اساس واقعه قتل حماسی مهدی ابوالحسن یحیی بن عمر علوی در منطقهٔ شاهی (چاهی) ساخته اند که در عهد ایشان هنوز داستانی معروف و محبوب بوده است. یعنی داستان مهدی موعود پایه و اساسی دیگر داشته است که توسط نواب اربعه بدین شکل در آمده و در جای خالی فرزند حسن عسکری (حسن عقیم) قرار گرفته است.

خود سه موعود زرتشتیان مظهر آتی سه پادشاه مهم کیانی (مادی) هستند:

می توان سه موعود زرتشتی (سئوشیانت ها، سودرسانها) یعنی اوخشیت ارته (پرورانندهٔ قانون مقدس، اوشیدر بامی، اوشبام) و اوخشیت نمه (پرورانندهٔ دین) و استوت ارته (استوار دارندهٔ قانون مقدس یا ستوده به پاکی) را به ترتیب اُخروی شدهٔ پادشاهان کیانی (مادی)، کیکاوس (شاه مطلوب، خشتریتی= شاه قانونمند)، فرود سیاوش (دیندار سودرسان، فرائورت) و هئوسَروه (نیکنام/ستوده، کیخسرو، کیاخسار) گرفت. مسلّم به نظر می رسد خود عنوان اوستایی سئوشیانت (سودرسان) از عنوان اوستایی سیاوَرِشَن (سودرسان، سیاوش) یعنی لقب فرائورت مادی (فرورتیش، فرود سیاوش) گرفته شده است.

نام سئوشیانتها با آب تطهیر در پیوند بوده است:

بی شک نام سئوشیانت (در معنی تطهیر شده، شسته شده) که با نام سئوشیانت (سود رسان) همخوانی داشته با آن همراه بوده است چه دریای کیانسی (حوض سلطان) مکان نگهداری سه نطفه زرتشت به شمار می رفته است که در آینده تبدیل به سه سئوشیانت موعود زرتشتی میشدند:

शोधयति{शुध्} verb caus. shodhayati[shudh] purify

مطابق تاریخ ماد دیاکونوف "در اوستا (یسنا ١٨، ١٩) حتی روایتی وجود دارد که خود زرتشت (زریادر خبر خارس میتیلنی) فرمانفرمای ری بوده است. قبیلهٔ مغان که کاهنان و روحانیان مبلغ تعلیمات زرتشت از میان ایشان انتخاب و استخدام میشدند، از ری بوده اند."

مطابق روایت یاقوت حموی در معجم البلدان نیز مسمغان (بزرگ مغان) در ناحیهٔ ری سکنی داشته است.

مطابقت دریای کیانسی با دریاچهٔ حوض سلطان قم (از بقایای دریاچهٔ ساوه):

دریای کیانسی (کیان-سی-آوه) در اصل به معنی آب گستردهٔ پادشاهان، همان دریاچهٔ حوض سلطان قم/ساوه (دارای آب گسترده) بوده و بعداً چاه سئوشیانت موعود آن همان چاه جمکران (به عربی یعنی محل چاه کنده شده= کانسویه) در قم بوده است. در بندهش جزء سی (گسترده) را با سیستان و دریاچهٔ هامون آن ربط داده اند.

In Persian, Kayan is a variant of the name Kian, which means “royal”.

si-ava: stretch water

اینکه گفته شده است با تولد محمد دریاچهٔ ساوه (کیان-سی، یعنی دریاچهٔ پادشاهان) خشکید، اشاره به زوال بخت پادشاهی ایران است.

مطابق لغت نامهٔ دهخدا: «ساوه. [وَ] (اِخ) نام شهر مشهور و معروف در عراق عجم و گویند دریاچه ای در آنجا بود که هر سال یک کس در آن غرق میکردند تا از سیلان ایمن میبودند و در شب ولادت سرور کاینات آن دریاچه خشک شد. (برهان) (آنندراج)«.

این گفته از معنی سنسکریتی کیان-سی (در مفهوم محل پایین انداختن تن) بر خاسته است:

काय m. kAya[n] body

Śī (शी).—1) To lie, lie down.

دریاچهٔ حوض سلطان که به «دریاچهٔ شاهی» نیز معروف است، با مساحت تقریبی ۲۴۰ کیلومتر مربع در جنوب رشته‌کوه البرز قرار دارد. وسعت و شکل دریاچه متناسب با ورود آب و میزان بارندگی آن در فصول مختلف سال، متفاوت است؛ بدین ترتیب، سطح آب دریاچه پیوسته نوسان می‌کند. این دریاچه از دو چالهٔ جدا از هم تشکیل شده است. چالهٔ غربی به نام «حوض سلطان» و چالهٔ شرقی به نام «حوض مره» است که به وسیله یک آبراهه به هم وصل می‌شوند. در فصول پرآب ابتدا چالهٔ مره پر می‌شود و سپس آب اضافی آن به حوض سلطان راه پیدا می‌کند. راجع به شکل اوستایی کیانسی یعنی کانس اویه (کان-سویه) گفتنی است:

مطابق کتاب خلاصة البلدان، «رايت وى [امام زمان] بر اين كوه سفيد بزنند، به نزد «دِهی كهن» كه در جنب مسجد است و «قصرى كهن» كه قصر مجوس است.

و آن را جمكران (آب انبار زیر زمینی کنده شده) خوانند از «زير» يك منارهٔ آن مسجد، بيرون آيد، نزديك آنجا كه آتشخانه گبران بوده است. »

کانس اویه (کیانسی، آب انبار مقذّس)، محل سئوشیانت، موعود زرتشتیان نیز همچون آب انبار مقدسی تصور میشده است:

खा f. khA (kan) fountain, a spring that has been dug up

खन्य adj. khanya coming from excavations or ditches

खेय n. kheya[n] ditch

सूय n. sUya libation (a drink poured out as an offering to a deity.)

دریاچهٔ هامون نیز کانس اویه (آب انبار مقدَس) دیگری بوده است که با کانس اویه سمت مغان رغه - قم (جمکران) مشتبه شده است. محل فرمانروایی زرتشت، نه سیستان بلکه رغه (ری) و بلخ بوده اند. بنابراین انتساب هامون به سئوشیانتهای نطفهٔ زرتشت روایت متأخری است. زرتشت سپیتمان (سپیتاک سپیتمان، نوادهٔ دختری آستیاگ/آخرورهٔ کیانی) خود از تبار همان کیانیانی است که مظهر سه موعود زرتشتی (سئوشیانت ها) شده اند. شهرهای کاشان و ری و همدان مراکز حکومتی مادها (کیانیان) بوده اند.

شهر رغه (ری) محل مسمغان (موبد موبدانهای جمع آوری کننده اوستا) بوده است:

استاد پورداود در جلد اول یسنا صفحۀ ٢١٢ می گوید مطابق یسنا، ها، ۱٩ بند ١۸ در هر مملکت پنج رد یا بزرگ می باشد به استثنای مملکت ری که در آن چهار رد می باشد و ریاست مادی و روحانی با یکی است. دیاکونوف نیز در تاریخ ماد فصل ششم ، صفحۀ ۳٤۷ می گوید: محتملاً سرزمین قبیلۀ مغان ناحیۀ رغه (ری) که یکی از شهرهای عمدۀ ماد به شمار می رفته، بوده است. [مطابق خارس میتیلنی ری در محل فرمانروایی حکمران محبوب ایرانیان مادی کهن به نام زریادر (دارندۀ سرودهای دینی کهن= زرتوشترا) قرار داشته است]. در اوستا، یسنا (۱٩، ٥۰) آمده است که در رغه (ری) خود زرتشت رئیس ایالت بوده است (در ترجمه پهلوی "زرتوشترا"، "زرتوشتّوم" درست ترجمه شده، یعنی از همه شبیه تر به زرتوشترا [از همه آگاهتر به سرودهای دینی کهن] یا کاهن بزرگ زرتشتیان. بدین قرار در آنجا کاهن بزرگ هم حکومت روحانی و هم قدرت جسمانی یعنی ریاست قبیلۀ مغان را عهده دار بوده است.

در وندیداد پهلوی از یک رَک (هرک، رغه، ری) دیگری در سمت آذربایجان صحبت شده است که با دژ باستانی روستای هرق مراغه در حوالی زادگاه زرتشت مطابقت دارد و وندیداد پهلوی آنرا با رغه (ری) محل فرمانروایی اولیهٔ زرتشت سپیتمان (سپیتاک سپیتمان) در هم آمیخته است. محل فرمانروایی بعدی زرتشت شهر بلخ بوده است.

منابع عمده:

١- سوشیانت، موعود مزدیسنا تألیف استاد ابراهیم پورداود.

٢- یسنا جلد اول و دوم، تألیف استاد ابراهیم پورداود.

٣- تاریخ ماد، تألیف ایگور میخائیلویچ دیاکونوف، ترجمهٔ کریم کشاورز.

۴- فرهنگ لغت سنسکریت، آنلاین.

۵- فرهنگ واژه های اوستا، ترجمه و تألیف احسان بهرامی.

۶- منابع مختلف اینترنتی که یادداشتهای کوتاهی از آنها برداشته بودم.