Betydelsen av Norges och Finlands namn

Om Norges namn:

Jag har länge undersökt Herodotus Hyperborea (övernordliga landet) som har varit Norden av Norden och detta är Norge. Jag tror att Norwagen ursprungligen inte har menat Nordens väg eftersom Nordpolen inte har varit något mål för resenärer. Men Norr-avig-en (den aviga Norden) är precis som Norden av Norden (Hyperborea). Två andra namn för forntida norrmän dvs., avioner (i form av avig-oner) stödjer denna åsikt. Viking i betydelsen utsidans folk säkerställer också dem:

Namnet viking betyder också utsidans folk: Enligt svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist betyder ordet vik egentligen "som böjer sig (undan)", "buktar sig", "till vika".

Reudigni kan vara forna vikingar i Jutland (kantlandet):

Reudigni var en germansk stam som omnämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania (år 98 e.Kr.). Namnets tolkning: Språk- och historieforskare (bland annat den danske historikern Gudmund Schütte) har föreslagit att namnet ursprungligen kan ha varit Randingi (de som bor i kanten) eller Rendingi. Det kopplas i så fall till Rondings som nämns i det anglosaxiska kvädet Widsith. Avioner (som också har nämnt av Tacitus) har varit Norges invånare (norrmän):

Ave (ävja) betyder avig utsträckning eftersom ordet ave (ävja) har anknitning med avig enligt svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist och namnet Norwegen (egentligen Norr-avigen) innehåller ändelsen avig-en:

Nordiska stammars totemdjur:

Det låter att vildsvin (svenskarnas speciella gud Freys galt) har varit svenskarnas totem djur och namnet svensk (egentligen den heliga unga eldgudens folk) har anknitning med det: Ordet sve- (su) som betyder den egna och galt har syftat på detta totem djur som klarar i naturen med egen hand. Suehans (svenskar, unga gudens folk) hos Jordanes kan även betyda krigare med galthjälm. Götarnas och danskarnas totemdjur låter att det har varit häst (Odens häst) och varg/krigs hund (Tyrs "Fenrisulven= ryslig. vargen):

घोटिका f. ghoTikA horse

Dan: de som har fruktansvärda hundar.

Suomi och Finland har jämensamma betydelsen "kärrlandet":

Suomi: Man har sagt att man trodde förr att namnet kom från det finska ordet suo (kärr/mosse) och maa (land). Idag spekuleras språkforskningen att detta inte stämmer rent språkhistoriskt.

Men den förra teorin har varit rätt eftersom det germanska namnet Finland (kärrlandet) säkerställer denna betydelse.

Namnen lapp och same syftar på snö och vinter

lopme (samisk): snö

zieme (slavisk): vinter

Att bokstaven m byts till p (eller tvärtom) i samiska språk beror på ett systematiskt grammatiskt fenomen som kallas för stadieväxling (konsonantgradation).

Samerna har en väl utvecklad känsla för snö. Det finns inte mindre än 200 uttryck som beskriver snö i olika kvaliteter och egenskaper. Dåvarande åsikter:

Inom svensk namnforskning har Lappland uppfattats som ’lapparnas land’ (Ståhl 1970:142, Pamp 1988:83). Lappi är det finska namnet på Lappland, men betecknar också lapska språket, och i äldre språk (Kalevala) ’same’, medan lappalainen i nutida finska motsvarar svenskans lapp ’same’. I svenska etymologiska uppslagsverk (SAOB, Hellquist) antas lapp vara ett lån från finskan. Men den finske etymologen Erkki Itkonen menar att benämningen lapp har uppkommit i den vikingakoloni som fanns i trakten av Ladoga och därifrån spritt sig både till Skandinavien och Finland. Den skulle egentligen vara en översättning av ett lapskt ord som samerna använder om sig själva men som även betyder ’kil av tyg’, ’våd i kläder’ (jfr Turunen 1981). Ordet har från början en nedsättande innebörd, som i någon mån har hållit i sig. Enligt en annan teori ger ordet lappea i betydelsen ’sida’ en utgångspunkt. Det geografiska namnet skulle i så fall vara det äldsta ’det avsides liggande landet’ (Suomen sanojen alkuperä, de Vries 1961:346). Flera andra teorier refereras i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid: Landskapsnamn.

Namnelement

land Flera åländska sockennamn och själva landskapsnamnet slutar på -land: Hammarland, Lemland, Lumparland. Men antar att land i dessa fall har betydelsen ’ö’, densamma som uppträder i namnen på de danska öarna Langeland, Lolland och möjligen i Gotland. Ståhl 1964:10 ff., 1970:143. Det torde alltså vara fråga om ett urgammalt namnled. Det uppträder också i bestämd form i många yngre skärgårdsnamn av typen Båklandet, samt som tillägg till namn på öar eller kustområden som omtalas i sjöfararperspektiv: Barö landet, Vexala landet. Om det finns en kontinuitet mellan namnen i obestämd och bestämd form är osäkert. En direkt motsvarighet har elementet land i finskans maa ’stor ö’ (> sv. -mo) som ingår i ett stort antal skärgårdsnamn längs våra kuster. Zilliacus 1989:32 f.

lapp Det finns ett stort antal namn med fl. Lapp- i Finlands svenskbygder, liksom i Norrland (en samling från Kalix hos Pellijeff 1985:103 f.). Motsvarande finska ortnamn börjar på Lapin-, Lappa-. En omfattande samling finländska Lapp- namn finns i Åkerblom 1945. I allmänhet har dylika namn ansetts stå i direkt samband med samekulturen. Senaste diskussion hos Vahtola 1991:136 ff. Men Lapp förekommer också som tillnamn, och ordet har andra betydelser i språket som kan tänkas ingå i terrängnamn (åkerlapp ’liten åker’). I några fall (Lappo, fi. Lapua) föreligger sannolikt ett personnamn

Namnet ”daner” tycks betyda ”de som skapar förskräckning [med sina krigs hundar]”

Danska vikingarna skapade förskräckning genom sina skepp med drake huvud, eftersom det är en historisk berömd bedjande som syftar på det:

"För nordmännens raseri bevara oss milde Herre Gud”, bad tyskar, friser och fransmän i sina kyrkor. Men troligen var nordborna ändå inte mer brutala än andra folk i Europa. Det var folkslagnamnet daner ”de som skapar förskräckning” som skapat bönen.

Betydelse dauciones (danernas namn hos Ptolemaios): Språkforskare har debatterat det exakta ursprunget, men vissa moderna etymologiska tolkningar antyder en koppling till ord som betyder ”de med skräckinjagande stridshundar”. Andra forskare kopplar dem historiskt, om än vagt, till danskarnas tidiga förfäder.

Även har Kimbererna i forntida danmark haft berömda krigs hundar: Kimbrernas krigshundar är kända från antika romerska berättelser om kimbrerkriget (113–101 f.Kr.), där de germansk-keltiska stammarna kimbrer och teutoner stred mot den romerska republiken.

Slaget vid Vercellae (101 f.Kr.): Den mest kända händelsen rörande hundarna inträffade vid kimbrernas slutgiltiga nederlag mot de romerska legionerna ledda av Gaius Marius. När romarna hade brutit igenom kimbrernas linjer och pressat dem tillbaka till deras vagnborg (där kvinnor och barn befann sig), tvingades legionärerna strida mot en sista försvarslinje bestående av stora, aggressiva hundar.

Roll i strid och försvar: Historiska källor beskriver att hundarna inte bara användes direkt på slagfältet utan framför allt som vakt- och försvarshundar för att skydda stammarnas vagnar, tältläger, kvinnor och barn under deras långa folkvandring genom Europa. Hundtyp: Det rörde sig om mycket stora och kraftiga hundar, sannolikt förfäder till tidiga europeiska mastiffer eller varghundsliknande raser. De var tränade att attackera på kommando och skydda sitt revir till varje pris. Hundarnas vilda försvar av vagnborgen imponerade stort på de romerska historieskrivarna, som dokumenterade händelsen som ett tecken på kimbrernas kompromisslösa krigskultur.

Själva namnet kimberer (utskjutande kantens folk) är synonym med juter (från engelska jut):

jut (verb)

"att skjuta ut, sträcka sig framåt utanför huvuddelen", från mitten av 1400-talet; en förvanskning av det numera föråldrade verbet *jet*, från fornfranskans *jeter* ("att kasta"), från latinets *iacēre* ("att ligga, vila"), besläktat med *iacere* ("att kasta"; från den urindoeuropeiska roten *\*ye-* "att kasta, driva på"). Avledningar: *jutted*, *jutting*. Som substantiv, "en utskjutande del, en utstickande spets", från 1786.

dan:

Bedrövlig eller förskräcklig: Kan även betyda hemsk eller otursam i vissa äldre eller dialektala sammanhang (t.ex. ”så dant det gick”).

De andra betydelserna av namnet ”daner” i teorierna kring termen:

Topographic root: It comes from the Middle High German word tan, meaning "pine forest," combined with -er to denote someone who lived near one.

Alternative meanings: Some historical records connect it to an occupational name for someone who worked with torches or lighting. Språkforskare (bland annat vid Københavns Universitet) härleder namnet daner till ett urgermanskt ord som betyder "flat mark" eller "slättland". Danerna var alltså "slättborna", till skillnad från folkgrupper som bodde i mer bergiga skogsområden. Man ser krigs hundar i foten om Asken Yggdrasil i Chertomlyks vas. Visa färre:

Skönhet gudinnan Frejas eldkult kopplar henne starkt med Valborg (Walpurgis, hon som rensar [torra] kvistar)

Begreppet "Frejas eldkult" är nära förknippat med det flammande och glödande halsbandet Brisingamen samt gudinnans roll inom magi och transformation i den nordiska mytologin. Själva ordet Brisingamén härleds från det fornnordiska ordet brisinga som betyder eld, vilket gör men (smycket) till ett rent "eldsmycke".

Gudinnan Freja kopplas till elden och rituella kultuttryck genom flera centrala aspekter:

Brisingamen (eldssmycket):

Enligt myterna smiddes detta praktfulla halsband av fyra dvärgar (brisingar). Smycket lyser med en intensiv, eldsliknande glans och symboliserar både den livgivande solen, jordens inre värme och den brinnande passionen. Själva Frejas namn kan betyda brinnande (av roten fry).

Gullveig (den kloke Giedde-gæsj Galggo hos samerna) och Elden:

Mytforskare kopplar ofta samman Freja med gestalten Gullveig, en mystisk kvinna som genomgick en rituell eldeskult i asarnas hall. Hon brändes på bål tre gånger men återuppstod varje gång ur askan, vilket speglar eldens transformerande och magiska kraft.Sejd och magi: Som sejdens gudinna introducerade Freja magiska extas- och spådomsritualer för asarna. Inom fornnordisk magi och eldkult användes ofta elden som en rensande kraft, en fokuspunkt för visioner och en länk till andevärlden.

Kopplingar mellan Valborg och FrejaVår, fruktbarhet och Frejas eldsmycke:

Valborg firas den 30 april för att välkomna våren, vilket liknar Frejas roll som fruktbarhetsgudinna i nordisk mytologi:

April kallas traditionellt för Frejas månad i den gamla nordiska kalendern. Freja är i den nordiska mytologin kärlekens, fruktsamhetens och vårens gudinna, vilket gör det naturligt att hon förknippas med den tid då naturen vaknar till liv igen. Misteln: Enligt vissa traditioner är misteln Frejas heliga kvist växt, som traditionellt hängs upp och förknippas med kyssar och kärlek.

Bortsett från torra kvistar är det gröna som förknippas med Valborg snarare att "maja" (att pynta med gröna kvistar och löv, ofta björk) eller att hälsa vårens första grönska. Förr i tiden offrade man i nyutslagna björkdungar till fruktbarhets gudinnan Freja. . Historisk bakgrund: Dagens valborgsfirande är en blandning av Frejas Brisingamen (eldsmycke) och tyska eldar mot häxor, kristet helgonfirande och äldre skandinaviska vårriter.

Valorna (Völvorna, stav-kvistbärskorna) som har varit tjänarinnor av den heliga elden och gudinnan Freja har en djup koppling inom den nordiska mytologin genom trollklyftor och spådomskonst.

Valborgs (Walpurgis) namn har anknytning med tjänarinnan av den heliga elden, vala (völva, stav-kvistbäriska):

Val (völ, kvist) - borg (borga, ansvara för) och Walpurgis (kvist rensare).

Och Valkyrja betyder alltså ungefär "kvinna som utser kvister för kremering av de stupade"

De tre första kungarna i ynglingaätten är den berömda nordiska gudatriaden

Yngligaättens Sveigder är Tor:

Den bokstavliga tolkningen till namnet Sveigder skulle då vara något i stil med "den som svänger/rör sig med gudomlig kraft (betydelsen av Tors namn i österleden)".

Snorres teorier (Euhemerism): I inledningen (prologen) till Snorres Edda försökte Snorre Sturlasson förklara de nordiska gudarna ur ett historiskt och kristet perspektiv. Han hävdade då att asagudarna egentligen var vanliga människor– kungar och krigare från Troja och området runt Thrakien– som vandrade upp till Norden. Enligt Snorres text föddes Tor i Thrakien och kallades där för Tror, och hans fosterfar ska ha varit en thrakisk kung vid namn Loricus.

De tre första i Ynglingaätten dvs, Yngve Frej och Fjölner och Sveigder syftar till gudarna Frej, Oden och Tor (som sveakonung och Thrakiekonung):

Sveigder (även Svegder och Swegde, "svearnas kung") var enligt Ynglingasagan kung i Svitjod. Han ska ha efterträtt sin far Fjölner ("den mångfaldiga som döljer sig" eller "den vise", Oden) efter dennes död, och tillsammans med tolv följesmän rest omkring i världen, bland annat till Ryssland och Turkiet där han träffade släktingar (enligt Snorre hade asarna utvandrat från Turkiet). Under en andra resa till Turkiet/Thrakien blev han efter ett dryckesslag av en dvärg lockad att gå in i en stor sten, ty därinne skulle han kunna möta Oden (ursprungligen en gotisk gud). Där inne blev han instängd.

Han skall ha varit gift med Vana (glänsande) av Vanahem och hade med henne sonen Vanlande, som efterträdde honom på tronen. Yngve Frej (heliga unga guden Freyr) har varit identiskt med ljus-eldguden Ull (glans, härlighet). I nordiska myter är namnet till Frejs tjänare, Skirner (den glänsande) en aspekt och manifestation på Frej själv liksom den heliga unga guden Ull (glänsande) har haft båt-skidorn Skydbladner. Enligt Saxo ersatte Ollerus (Ull, Frej), Oden som högste gud en gång och som sådan regerade i tio år:

Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).

Ynglingaättens namn kommer från Yngve Frejs namn (Sven) och hans folk har varit svenskar (den heliga unga eldgudens folk).

Freyr (eller Frej) är en central ljus- och fruktbarhetsgud i den nordiska mytologin. Hans namn har anknytning med franska ordet frire (bränna). Det låter att Frankernas och svenskarnas (Swedes) namn har anknytning med hans kult. Origin and history of fry (frire):

Fry (v.)

late 13c., "cook (something) in a shallow pan over a fire," from Old French frire "to fry" (13c.), from Latin frigere "to roast or fry," which is reconstructed to be from PIE *bher- "to cook, bake" (source also of Sanskrit bhrjjati "roasts," bharjanah "roasting;" Persian birishtan "to roast;" perhaps also Greek phrygein "to roast, bake")....

Om frankernas elddyrkan

Historiska källor ger följande bild av eldens roll i det tidiga frankiska samhället:

1. Elden som rituell rening och symbolInom den germanska kulturen var elden inte bara en praktisk nödvändighet utan också en helig kraft med förmåga att rena och hålla onda andar borta. Särskilt härdens eld (hushållselden) betraktades som centrum för familjens trygghet och det andliga skyddet.

2. "Bränn vad du har ärat."

Den mest kända historiska referensen till frankernas rituella förhållande till eld kommer från biskop Remigius av Reims. När den merovingiske kungen Klodvig I döptes till den katolska tron (sannolikt år 496 eller 498), yttrade biskopen de berömda orden: "Böj ditt huvud, sicamber [franker]. Ära det du har bränt. Bränn det du har ärat."

Detta uttalande syftar direkt på övergången från hedendomen till kristendomen. Det visar att frankerna under sina hedniska riter offrade till sina avgudar genom att bränna offergåvor, alternativt att de tillbad elden eller brände heliga symboler som en del av sin kult. Som kristna förväntades de nu symboliskt (och ibland bokstavligt) bränna sina gamla hedniska kultföremål.

3. Fortlevnad i folktronNär frankerna väl kristnats försvann inte de gamla eldriterna över en natt. Många av de traditioner som förbjöds av kyrkomöten under tidig medeltid handlade just om att bekämpa folkliga sedvänjor kopplade till eld, såsom att tända rituella eldar vid skördetider (motsvarande valborgs- eller midsommareldar) för att säkra god skörd och skydda boskapen mot sjukdomar. Från andra sidan säger man att Frej har varit frankernas speciella gud. Då blir resultatet att frankerna har varit eld-ljusgudens Frej anhängare och deras namn härstammar av det, därför att nordiska Alfheim (Alemannernas och frankernas land) troddes vara Frejs och hans skickliga alvers hemvist.

اتیمولوژی جلفا

نظر به هیئت ارمنی نام جُلفا یعنی جوغا (محل جریان آب)، نام جُلفا از زبان سکاها به معنی محل محل پای آب (جول-پا) است:

जल n. jala (jula) water

पाद m. pAda (padha, pay) foot

واژهٔ جُلبک نیز در این رابطه بوده و به معنی سهم و محصول آب است:

जल n. jala (jula) water

भाग m. bhAga (baka) share

ریشه ارمنی (جوغا / Jugha) برای جُلفا:

قدیمی‌ترین سند تاریخی از این نام متعلق به موسس خورناتسی (مورخ ارمنی قرن پنجم میلادی) است که آن را به صورت جوغا (Jugha) ثبت کرده است. در زبان ارمنی، این واژه با مفهوم آب یا محل جریان آب پیوند دارد که مستقیماً به موقعیت جغرافیایی جلفای اولیه در سواحل صخره‌ای و پرآب رودخانه ارس اشاره می‌کند.

اتیمولوژی ایزد

واژهٔ ایزد از ترکیب اوستایی ئی (شدن) و یَزََتَ (پرستش) ساخته شده است. در مجموع پرستش شونده، معلوم نیست بی نیاز خدا (آفریننده) چه نیازی به پرستشهای سر کاری کلان آفریده ها دارد که با توجیهات سفسطه آميز و ناروا به جامعه ما تزریق گشته است. این طور شد که به جای عالمان، فقیهان و سفیهان که فاقد عقل سلیم بودند، بر کرسی انقلاب نشستند و فاجعه آفریدند.

ریشهٔ سنسکریتی و اوستایی واژهٔ فرستادن

प्रेषति{प्र- इष्} preSati[pra- iS] send

Pre (प्रे).—(pra-i) 2 P

1) To go forward.

2) To arrive at, reach

Sati (सति).—f. End, destruction.

معادل اوستایی آن فِرَ (دور، بیرون) -سَتی (سَدی، به انتها بردن) است.

اتیمولوژی بیهق و بهستان (بیهستان، میاندوآب)

این نامها مرکب از اجزاء اوستایی بی ‌(دو) و هیچ (رود آبیاری کننده) هستند. در مجموع یعنی محلی که با دو رود آبیاری میگردد:

عبارت «دو رود بیهق» معمولاً به دو رشته رودخانه فصلی و مهم منطقه بیهق قدیم (سبزوار امروزی) اشاره دارد که به نام عمومی «کال شور» شناخته می‌شوند. این دو رود نقش مهمی در جغرافیا و ساختار تاریخی منطقه داشته‌اند:

کال شور جاجرم: از سمت شمال غربی وارد این حوضه و کویر می‌شود.

کال شور سبزوار: از سمت شرق جریان یافته و به کویر می‌ریزد.همچنین در منابع کهن جغرافیایی و کتاب تاریخ بیهق اثر ابن‌فندق، به رودها، قنات‌ها و شبکه‌های آبیاری این ولایت تاریخی (که میان نیشابور و قومس قرار داشت) اشاره‌های فراوانی شده است. این دو رود فصلی در نهایت به کویر دو شاخ در منتهی‌الیه جنوب غربی منطقه می‌ریزند.

در مورد میاندوآب (دو آب شرفنامه)، نظر به نام محلهٔ کهن بهی آن بهیستان (بی هیچ ستان، محل آبیاری شونده توسط دو رود) کتب جغرافیایی قدیم از توابع ولایت مراغه، مربوط به میاندوآب است که بین دو رود تاتائو (سیمینه رود) و جیغاتی (زرینه رود) قرار گرفته است. در منابع کهن در ولایت مراغه همچنین از نواحی گودول (چارپا پرور، چاراویماق)، انگوران (ملکان، محل مل=انگور) و ولاوران (دژ والا، تخت سلیمان) نیز یاد شده است.

اتیمولوژی خیابان

به نظر می رسد واژهٔ خیابان در مقام مقایسه با بیابان ترکیب خیه (کنده شده) و آبان (منسوب به آبها) بوده باشد. در مجموع یعنی دارای جوی کنده شده برای هدایت آبها:

खेय adj. kheya to be dug out

ولی معنی محل عبور کنده و صاف شده برای خیابان منطقی تر است:

खेय adj. kheya to be dug out

वन n. vana (bana) crossing place