ریشهً سامی اساطیر پادشاهان بزرگ پیشدادی

معادلهای بابلی پادشاهان پیشدادی معروف اوستا و شاهنامه

با اندکی تحقیق در اساطیر خدایان کاسی، اکدی و سومری بابلیان می توان معادلهای پادشاهان معروف پیشدادی یعنی هوشنگ، تهمورث (تخموروپه) و جمشید را شناسایی نمود: کاسیان نام خود و خدای قبیله خود را از نام کاسی یا کاششو گرفته اند که منابع بابلی عهد کاسیان اطلاع زیادی از وی به دست نمی دهند. نام این ایزد را در زبان آریائیان کاسی می توان به معنی درخشان و تابان و زیبا گرفت. بر پایه این معنی از وی همان سوریاش یا ساخ ایزد خورشید ایشان منظور شده است. این مفهوم در نام ایزد خورشید پر راز و رمز ایرانی جمشید (ییمه خشئته، جام درخشان یا همزاد درخشان) نیز مستتر است. نام کاسی از سوی دیگر در زبانهای بومی خاورمیانه با کلمه کاسه (جام، یام) مرتبط می شده است چه مسلم به نظر می رسد نام کاسی (کاششو) در اوستا با ییمه(یمه، جمشید) پادشاه اساطیری صاحب جام جهان بین و خورشیدی جایگزین گردیده است. در تأیید این نظر باید گفت که نظیر جمشید، برای کاسی(کاششو) همزاد مؤنثی(=یمی) به نام کاسیتو قائل بوده اند و وی را الهه شراب و درخت تاک به شمار می آورده اند. از این طریق بوده که یمه و یمی از سوی دیگر به بعل(آدونیس) و بعلات یعنی ایزد و الههً نباتات کنعانی می پیوسته است . اینان خود با مراسم جشن نوروز سامیان مرتبط بوده اند. از جانب دیگر نام یمه به وساطت نام اوگاریتی(سوری) یم (خدای دریا و سیلاب و طوفان) به انکی (ائا، خدای زمین و آبهای ژرف دریاها) خدای معروف بابلی می پیوندد. گفتنی است مطابق اساطیر بابلی انکی(ائا) منشأ هفت یا هشت الههً نباتات (مأخذ سمبلهای سفره هفت سین) به عبارت دیگر نوروز جمشیدی بوده است. قابل توجه است که خود نام ائا (انکی، ابراهیم خداگونه) با افزوده شدن پسوند اسمی اکدی اوم تقریبا تبدیل به یمه میشده است. به نظر میرسد با توجه به همین اساطیر است که در تورات ابراهیم خداگونه (به معنی پدر امتهای فراوان= انکی) زن خود سارا(حکمران، الهه، نین کی) را خواهر خود می خواند. در اساطیر اوستایی و ودایی از ازدواج یمه و یمی و تولید مثل انسانها و انسانگونه ها از ایشان سخن میراند. انکی(ائا) مانند ییمه (یمه، جمشید) خدا- پادشاه دانای عهد طوفان بزرگ به شمار رفته است. دیاکونوف در تاریخ ماد احتمال میدهد که ارتباطی بین ایزدان کاسی کاششو (کاسی) و دونیاش وجود داشته باشد. نام این خدا در معنی خدای زمین بخش این نظریه وی را مستدل می سازد. معهذا نام این خدا از سوی دیگر در معنی سانسکریتی آن یعنی تندر مطابق نام هودها (هود= خدا) است. لابد از اینجاست که هود به جای کاسی یا دونیاش رهبر ملکوتی مخصوص قوم عاد (کاسیان) به شمار رفته است. قابل توجه است که در اوستا اژی دهاک(پادشاه اساطیری کاسیان) در کرند کرمانشاهان به ایزد هوا(منظور هودها) فدیه می آورد. نام هوشنگ اساطیر ایرانی (به معنی فراهم کنندهً زمینهای خوب) به وضوح یادآور ایزد کشاورزی سومریان یعنی انکیم دو(خدای زمین خوب) است. نام تهمورث (تخموروپه، یعنی پهلوان پلنگ مانند) با نام انکیدو (مخلوق نیمه انسان و نیمه جانوری انکی) که هر دو تراژدی مرگ معروفی داشته اند،مطابقت دارد. در این رابطه گفتنی است گیلگامش بابلیها(به معنی لفظی پیر مردی که[مانند ییمه اوستا] هنوز جوان است) که برادر خوانده و دوست انکیدو به شمار رفته است، با جمشید(ییمه، یمه) برادر اساطیری معمر تهمورث کاملاً همخوانی دارد. این سه نام تثلیثی اوستا یعنی جمشید (شاه موبد درخشان)، تهمورث(پهلوان پلنگ مانند) و هوشنگ/ گرشاه( شاه کوهستان) در تورات با نامهای ابراهیم(پدر امتهای فراوان)، ناحور(خشن) و هاران(کوهستانی) جایگزین شده اند.

قوم عاد قرآن همان کاسیان یعنی اسلاف لران هستند

نگارنده بعد از امتحان سه آلترناتیو اسکاندیناوییائیها و کاسیان( اسلاف لران) و قوم مغان سئورومتی قفقاز باز هم به مطابقت قوم عاد با کاسیان، اسلاف لران رسیدم. در این مورد به نکته ای متوجه شدم که نقطه پایانی به سیالیت و تشکیک نظرات در این باب میگذارد و آن این است که نام هود پیغمبر قوم عاد مطابق نام هودها خدای باران و رعد و برق کاسیان است چه خود نام عاد (قوم دورشونده)جز کاسیان منظور نبوده است چون مسلم به نظر میرسد اعراب نام کاسی را علی القاعده قاصی(دور شونده)در نظر گرفته اند و مترادف آن عاد را جایگزین نام کاسی(قاصی)نموده اند.در خود قرآن سورهً هود آیهً 60به صراحت بدین معنی نام عاد اشاره شده است.نامهای ارم عاد و کوه احقاف(کوه شایسته) که به قوم عاد منسوب شده اند به ترتیب مطابق با تخت جمشید و کوه الوند(اروند یعنی باشکوه)می باشند.

آیا نام آریایی بر ژرمنها اطلاق شده است؟

بلاخره بعد از سه دهه تحقیق نام ژرمنها را در اساطیر اسکیتی که هرودوت نقل نموده، به صورت ائوکاتیان(خانمان نیک و نجیب) یافتم.لابد اسکیتان آریایی مترادف این نام یعنی آریایی را بر آنان اطلاق می نموده اند چه خود کلمه ژرمن(مردم خالص و نجیب) در زبان ایشان به صورت ائیرمان در می آمده که مترادف ائوکاتیان یعنی خانمان آریایی و نجیب می شود. عنوان آریا در واقع اختصاصاً در نزد شعبهً هندو ایرانی و سکایی به خاندان اشرافی حکومتی اختصاص داشته است. تنها قبیله مادی/سئورومتی آریزانتیان(قبیلهً آریائیان) در آذربایجان که خاندان سپیتاک زرتشت از آنان بوده اند رسماً قبیله ای آریایی خوانده شده اند. از دوره اشکانیان متصرفات امپراطوری ایرانیان به نام آریانا (ایران) نامیده شده است. نام ودایی خراسان یعنی آریاورته که آن را مراتع آریائیها ترجمه نموده اند در اصل به همان معنی نامهای اوستایی آنجا یعنی خونیرث و خراسان یعنی سرزمین دارای ارابه های خوب است. بنابراین حاوی نام نژاد خاصی نمی باشد. به هر حال مفهوم آریا را خود ژرمنها در مورد خود به کار می برده اند بدون اینکه آن را به لفظ ایرانی/اسکیتی/ هندی یعنی آریا بیان کنند. بنابر این نازیست ها بر حسب تصادف یا از سر حسابگری و ژرف نگری در علم تاریخ به نکتهً درستی در باره یکی بودن مفهوم نامهای آریا و ژرمن پی برده بودند ولی سرمستان نژادپرستی با امحا و حذف فیزیکی میلیونها مردم خودی و غیر خودی برای همیشه نژاد پرستی را در تاریخ روسیاه کرده اند.

Fimbulvinter i avesta och Koranen

Fimbulvinterns myt har gått till religionsböckerna avesta och Koranen
Iranska religionsboken avesta talar om Yime khasheta (det kyliga landet konung) och hans polarland Hamyran (kylans land), som jätten Mahrkoshan (den dödsbringande) har i sin kontroll. Många mytologer har redan jämställt Yime (kylan) med Nordens Ymer. Avesta nämner hela områden, som ligger norr om Kaukasus under namnen Sairima (det kyliga landet) eller Hamiran. Nordiska myter kallar Fimbulvintern (den mäktiga vintern) för Hödd Mimer (Vy-mer, den mycken kloke krigaren), som har anknytning med gudanamnet Höder (den blinde och mörke vinter guden) eftersom hans namn tolkas till krigare och dödare, med andra ord han är avestas Mahrakosh. Då är det rimligt att tänka Yima (kylan), Yimer (den mörke) och Höder (dödaren) ursprungligen varit identiska med varandra.
I Koranen berättas att folket Ad (de som bor i bortre landet= grekernas hyperboréer) hade Hod för sin profet. Enligt Koranen förintades hans folk av en väldigt kylig storm. Finska myter kallar i detta sammanhang nordpolen för Pohjola (borta landet) och dess gudinna/gud nämns vid namn Louhi (han eller hon som bryter och dödar [liksom Höder] eller brytas ner [liksom Ymer]). Koranen nämner Adfolkets berg, vid namn Ahgaf (Akh-kaf; Yakh-kaf), som betyder isberget på persiska.

باز هم در مورد اسطوره لوط

ریشهً فینیقی و مصری اسطورهً توراتی لوط

در سفر پیدایش تورات، باب نوزدهم از پیغمبرخدایی به نام لوت (سّری، مرموز) سخن رفته است که سرزمینهای منسوب به وی به نامهای سدوم (نهانخانهً ایشان) و گموره (سرزمین طغیانگران) با شعلهً آتش، و طوفان نابود شده و سرانجام به زیر آب رفته است. ما قبلاً ریشه اسکاندیناویایی (آتلانتی) واقعه تاریخی بسیار کهن و پرتلفات به زیر آب رفتن قوم لوط (لودر، لوت خدای خاص هوس و شهوت و کشاورزی و آب ژرمنهای شمالی) در ناحیه دانمارک(سرزمین به زیر آب رفته) را بیان نمودیم. امّا نویسندگان سفر پیدایش در این باب همچنین به صراحت خبر ویرانی شهرهایی به نام سدوم(صدوم، نهانگاه) و گموره (طغیانگاه) با آتش و طوفان در سمت فلسطین و مصر میدهند که اسطورهً آنها ریشه در وقایع تاریخی مهم کهن این حوالی دارند چه در اینجا نامهای سدوم (نهانخانه) و لوت (سّری) به وضوح نشانگر شهر صیدون (محل صید ماهی) و آمون(سّری، خدای خاص شهر فیو، تبس، پایتخت باستانی مصر) می باشد که این دو شهر یاد شده در تاریخ باستان به بلای عظیمی گرفتار آمده اند: آشوربانیپال فرمانروای آشوری بعد از ویرانی کامل و ابدی فیو آمونیان(تبس) ضمن کتیبه اش در مورد این شهر میگوید آن را چنان ویران کردم که به نظر می رسید گرفتار طوفان شده باشد. کتاب ناحوم نبی تورات نیز، ضمن شرح ابراز خوشحالی مردمان زیر دست آشور از نابودی نینوا توسط مادها به رهبری کی آخسارو (کیخسرو، هوخشتره)، از این شهر تحت نام فیو آمونیان(شهر فیو پرستندگان آمون) یاد کرده و از حادثه شومی که مدتها پیشتر از ویرانی نینوا بر ایشان اتفاق افتاده خبر داده است. شهر فیو مرکز پرستش آمون(لوط) بوده است. امّا ویرانی شهر سدوم(صیدون، صیدا) به اردشیر سوم هخامنشی بر میگردد که چون با قصاوت تمام وطرز وحشتناکی این شهر را در محاصره گرفت، مردم چهار صد هزار نفری آن شهر را به آتش کشیده و خود و اموالشان در درون آن سوختند. چنانکه اردشیر سوم بعد از این حادثه زمین گداخته شده از طلاها و نقره ها و سایر فلزات ذوب شدهً آنجا را به قیمتی بسیار بالا به مردمان فینیقی دیگر نواحی لبنان باستان بفروخت. در اسطورهً لوط از مردم آمونیان(به عبری به معنی فرزند ملت من، در اصل منظور مصریهای شهر تبس) و موآب (به عبری یعنی فرزند از پدر) در سمت شرق وجنوب شرقی بحرالمیت، به عنوان اخلاف لوط در مزاوجه با دخترانش یاد شده است.

Saturday överensstämmer med lördag

Saturnus är Frej (Lut, Lög; Van) och saturday är lördag eller lordens dag

Saturnus (såningsman) är en titanisk (teutonisk) släkte gud. Han är liksom Frej (lord, herre) jordbrukets gud. Han har liksom Frej anknytning med Blessed-ön (heliga blotplatsens ö), som troddes ligga i borta varande västlandet. Nordiska etymologer har trott att lördag härstammas enbart av germanska ordet Lut, lög (badvattnet). Eftersom Frej (lord, herre) är den mest berömda bland nordiska gudar släkte vaner (vattnets gudar) dvs., en lut, lög, överensstämmer Saturnus då väl med Frej och likaså saturday med lördag.

Atlantis är Sverige

Olof Rudbeck hade rätt

Atlantis´ namn tillhör Sverige, och dess händelse myt går till Danmark

Omkring år 355 före Kristus planerade Platon, den store grekiske filosofen, att skriva en triologi där Atlantis skulle spela en stor roll. De tre böckerna skulle heta Timaios, Kritias och Hermokrates, efter några av de män som deltog i vad Platon kallade dialoger. Kritias var en släkting till Platon och det var från Kritias som Atlantis-historien kom. Historien hade berättats länge i Kritias familj och Kritias uppmanades att berätta:Den atenske statsmannen Solon (som verkligen har funnits) hade varit i Egypten och där först hört om Atlantis. Solon stannade en tid i staden Saïs och kom i samspråk med några egyptiska präster. Enligt prästernas berättelse hade det år 9600 f.kr funnits ett mäktigt örike utanför Herakles' stoder (Gibraltar sund), vars kontinent var lika stor som Nordafrika och Mindre Asien tillsammans. Atlantiderna som levde där var avkommor till guden Poseidon och den jordiska kvinnan Cleito. Men med tiden avtog deras gudomlighet och de började förakta dygden. De började anfalla de närmaste områdena i Europa och Asien, för att utvidga det redan stora riket som hade makten över Nordafrika väster om Egypten och Europa från Spanien till norra Italien. Poseidon blev då så arg att han bestämde sig för att förgöra atlantiderna: "och under ett enda olycksdygn sjönk alla krigare som en man genom jorden, och på liknande sätt försvann ön Atlantis i havets djup ."
Innan Platon skrev ner historien finns inga kända historier om en sådan stad. Platon dog dock innan han ens avslutat den andra boken, Kritias, och Hermokrates blev aldrig ens påbörjad. Berättelsen om Atlantis avbröts mitt i och någon fortsättning kom inte. Så här slutar Kritias (Zeus och Poseidon var bröder):
Till slut beslöt Zeus, gudarnas konung, att straffa atlantiderna för att dämpa deras världsliga strävanden och återföra dem på dygdens väg. Så han "samlade alla gudarna i sin mest förnäma boning, nämligen den som står i världens mitt och har utsikt över allt som sker, och när han hade samlat dem där sade han: -"
Och där slutar Kritias utan att ge svar på hur Atlantis gick under. Nästa gång som Atlantis nämns i historien är 300 år efter Platon. Diskussionerna kring staden fortgick ganska tyst under ett antal hundra år, men efter Romarrikets fall upphörde de nästan helt för att bli livligare än någonsin under 1500-talet och till idag. Orsaken till att man började att fundera över Atlantis igen var naturligtvis att Christofer Columbus upptäckte Amerika. Man tänkte att Atlantis kanske inte sjunkit utan glidit bort från Europa och att Amerika var detsamma som Atlantis. Men även många andra nyfunna öar troddes stundvis vara det sjunkna Atlantis, till exempel Västindien, Azorerna och Kanarieöarna. Under de två tusen år som det gått sedan Platons böcker har Atlantis placerats ut på många ställen runtomkring i världen såsom Kreta, Mongoliet, Bahama-öarna och till och med i Sverige. Man placerade ofta ut mytomspunna öar på kartor under medeltiden och efterhand upptäckte man att de inte fanns. Men alla så kallade fakta som man använt i sökandet efter den sjunkna staden kommer inte från Platons böcker, utan en del kommer även från Bibeln. Berättelser om syndafloder finns i många religioner, både på den östra och västra sidan av Atlanten. Syndafloderna i religionerna sveper många gånger med sig stora landområden. Atlantis?


Det svenska Atlantis

Svensken Olof Rudbeck (1630-1702) skrev ett mastodontverk på över 2700 sidor för att övertyga världen om att Sverige var den mystiska försvunna ön Atlantis, som fick namnet "Atland" eller "Manheim" på svenska men kallades "Atlantican" efter första ordet i den latinska titeln. Från början skulle det bara blivit en bok, men när den var avslutad hade han så mycket material kvar att han skrev en bok till, och en till.Den fjärde boken blev dock aldrig avslutad då en brand härjade i Uppsala som förstörde både tryckeriet och Rudbecks hem 1702, samma år som Rudbeck dog.
Legenden om hyperboréerna, ett snillrikt folk med blomstrande kultur, var i grunden hans. Han hävdade att deras land legat i Sverige och därifrån hade göterna spritt sin lärdom ut i världen. För att bevisa att han hade rätt gick han tillbaka i historien till syndafallet, då Gud hade skapat tre huvudspråk: grekiska, keltiska och skytiska. Skytiska ansåg Rudbeck vara detsamma som svenska. Från dessa tre språk har sedan alla andra språk utvecklats. Enligt legenden blev människorna i detta underbara land så gamla att de själva gjorde slut på livet när de kände sig nöjda. Efter en festmåltid störtade de sig från en klippa ner i havet. Som bevis för detta hade Rudbeck letat upp svenskar i kyrkböcker som blivit upp till 240 år. Apollo var från början ett nordiskt namn, ansåg han också, och de grekiska gudarna var besläktade med de nordiska. Hednatemplet i Uppsala var i och för sig fyrkantigt, och inte runt som Apollo-templen i Grekland, men han sade sig ha funnit ett runt tempel i marken under det fyrkantiga. (www.geocities.com)
Ett etymologiskt bevis försäkrar Olof Rudbeck teori och detta är att tolka Atlantis´ namn till Ath -lantis (Ed- lant -is) dvs., en synonym till Sverige (egentligen de edsvurna folkens land= väringarnas land).

Mina förra bevis, som jag trodde att Atlantis har varit Norge

Min egen hypotes är att Norge, som är det ursprungliga Hyperborea (det övernordliga landet) är mer rättvis att antas vara till Atlantis (Out-lant-is) än Sverige och eller nuvarande Danmark. Dessa är mina bevis:
1- Danskar var ursprungligen från Suetidi (sjöfolket) dvs., de norska vikingarna (vikarnas folk).
2- Dan (down) är ett anglosachsiskt namn till vikingar, från den tid, som angler bodde i nuvarande Danmark, och danskar bodde i Norge.
3- Danska vikingar namns i iriska myter för fomor, som på keltiska betyder underhavsfolket, enligt keltiska myter har denne fomorer dyrkat den enögde guden (Oden).
4- De antika namnen till Norge dvs. romerska Avion (det bortre området) och skythiska Aukat (med samma betydelse) visar att Norges namn (Norr-avige) egentligen betyder det land, som ligger bakom eller tvärt mot Norden.

Den drunknade Atlantis: Mitt ny -och mer rimlig bevis är den drunknade delen av Danmark -och området runtomkring den forntida stora baltiska sjön (i slutet av istiden) har menats den drunknade Atlantis.

Enligt Elof Hellquists svensk etymologi ordbok betyder Danmark ”det vattenbesköljda, sank gränsmark” med andra ord det mark som drunknat av vatten. Namnen till Danmarks fastland dvs., Jylland, Jutland (Kelternas Lochlann= sjöarnas land) som betyder vattenlandet tyder på denna åsikt. Namnet Danmark har varit urgammal, från katastrofen som hände i slutet av istiden och Ancylus sjön (den stora baltiska – ursprungligen atlantiska sjön), som hade samlat hela det väldigt stora isens vatten på sig, plötslig dränkte stora områden i Nordeuropa bland annat i Danmark. De urtida egyptiska källorna säger katastrofen om Atlantis hände omkring 10000 år före Jesus Kristus. Men geologer och arkeologer halverar siffran om Ancylus sjöns översvämning i Danmark. Förre katastrofen hade Skandinavien och England/Irland var enad med central Europa genom landet från sina sydliga gränser. Atlas´namn (Atla-as), som Atlantis special himlavalv-havsgud tyder på Tyr- Frej som har mytiska skeppet Skidbladner, inte finländarens Ahtola-as (Ahti, havens och fiskarnas gud, Väinämöinen). Detta Ahto-la-as har ursprungligen varit finländarens havs -och stamfaders gud (Skandinaviens Ägir). I grekiska myter bär Atlas( Nordens Tyr/Frej) himlavalvet med sin rygg i Atlantiska oceanen.
Namnet Atla (gud, som avläggas eder på) i den nordiska myten om Heimdalls nio mödrar kommer i stället Sverige (Svär-ge; Eddas land) och dess helgade gud Frej (Tyr). De andra mytiska mödrarnas (folkens) namn är Angeja (de trängde öarnas befolkning; angler och daner), Gjalp (slättens folk; polacker och tyskar), Greip (liver i Baltikum), Eistla (estländare), Ejrgjafa (fuktkladdigt land, Finland), Ulvrun (ylande som varg, samer), Imd (amt, slaver) och Järnsaxa är naturligtvis sachsare. Heimdall (himlavavhamrare) är själv ursprungligen finländarens smed –och eld gud Ilmarinen och balternas Kalvaitis. Men det finska mytiska gudanamnet Kalev (klara himlens gud), samt Kalevala (gudens Kalevs land) har trotts med sina yttre likheter med litauiska Kalvaitis inte någon anknytning med denne baltiska smed -och eld guden (de nordiska myternas Nidhögg, Loke, Panu).

Bibelns Sodom och Gomorra är ursprungligen Atlantis

Från bibelns drunknade stater Sodom och Gomorra menas egentligen Suetidia (sjöfolkets land, Norge) och Kimberia (den utskjutande kanten, Danmark). Dessa två bibliska lands heliga religions ledare dvs., Lot överensstämmer med den nordiska lustförnimmelse guden Lodur (Frej) och Bergelmer, som räddar sig up i en ludr.
Detta ganska unge bevis säkerställer att Danmarks namn verkligen betyder det drunknade landet.
Bibeln talar om Lots (Lod-ur-s) enda väl bevarade land vid namn Soar som väl påminner om svearnas land (Sverige). Där som folk särskild helgade sin kärleks fulla gud Lodur (Frej eller Loke).
Från Lots Döda havet menades ursprungligen Kattegatt (koda gott)- Skagerrak som tåg stora delen av södra Skandinavien under sina vatten.
Lots/Lodurs hustru är säkerligen de nordiska myternas Gerd (gärdet), som på semitiska språk betyder hon som fastnar på marken. I islamiska berättelser sägs att Lots hustru fastnat till knän på marken.

Katastrofen av larmaren (Ymer)

Sanningen om Ymer (den larmaren eller den mörke), som mördas av de nordiska gudartriaden Oden, vile och ve (bibelns tre manliga änglar, Lot och hans två gäster) är ett minne av översvimning händelsen av Danmarks största delar:
Ymer eller Aurgelmer är i nordisk mytologi en preexistent jätte som skapats ur rimfrosten från Nifelheim (köldens hem) och gnistorna från Muspelheim (värmens hem), och som höll till i Ginnungagap, enligt Snorre Sturlassons Edda. Hans armar och ben avlade barn med varandra, vilka blev jättarnas förfäder. Ur rimfrosten uppstod också en ko, Audhumla (den finska gudinnan Eukko), och hon livnärde Ymer med sin mjölk. Audhumla slickade sedan fram en man ur isen, Bure. Bure fick en son som hette Bor, som tillsammans med Bestla (en jättedotter) fick tre söner; Oden, Vile och Ve. Dessa tre dräpte Ymer och tillverkade världen av hans kropp; av köttet blev det jord, av blodet hav, som dränkte hela rimtursarnas släkte utom Bergelmer (den bärgade eller vulkaniska elden Loke, Lot) vilken räddade sig up i en ludr (ludda, kista), av benen berg, av håret träd, av huvudskålen himlavalvet, av hjärnan moln, och så vidare.

Om de nordiska gudartriadens namn

Myten om de nordiska människor skapande gudartriaden Oden, Haner och Lodur har gått till grekland i form titaniska (teutoniska) bröderna Prometheus (den förtänksamme), Epimetheus (den eftertänksamme) och Atlas. Detta visar att Lodur egentligen har varit Frej (Atla). Från andra sidan tyder detta att Oden (Wotan) är identiskt med Prometheus. Då härstammar Odens (Wotans) namn egentligen av anglosachsiska roten wot (vis; klok). Då har det nordiska mysteriösa namnet Od (vanvett, brunst, Lodur), dvs., namn till Frejas älskare, orsakat vilseledning i denna väg. Odens namn tillsammans med Haner (Hänir) överensstämmer med grekernas Epimetheus och Nordens Tor.
De här gudartriadens egenskaper har samlats i namn och binamnen till den finska berömda guden Lemminkäinen (kärlekens son): den fjärranlängtande (Od, Hänir), ostadige(Haner), den sköne och kärlekens son (Lodur/Frej). Denne Lemminkäinen tillsammans med Väinämöinen (finländarens stamfader) och Ilmarinen (Kalvaiti, balternas stamfader) är människoskapande gudartriaden i finsk mytologi. Från detta finska gudomlighet dvs., Lemminkäinen menas i själva verket svenskarnas stamfader gud (Tyr/Frej/Lodur).
På ryska betyder Ymers –och- Ymdalls (Heimdalls) namn i tur och ordning ”dödens gud” och ”den avlande guden”. I själva ryska myter kommer hans namn i formen Ilya Muromet, som egentligen betyder den mörke ledaren/guden. Detta visar att Ymer (den mörke) har varit slavernas Chernobog (den svarta guden), finländarens Ilmarinen, och nordiska myternas Heimdall.
Namnet till iriska havsguden Manannan (Man-unn-an) och finska namnet till havsguden Väinämöinen (Väinä-möinen), samt namnet till Sveriges största sjö, Vänern (van-r-n) visar att ordet van egentligen har betytt vatten i Nordeuropa och betydelsen till det nordiska gudasläkt namnet vaner (Frej; Nerthus) har ursprungligen varit havsgudar.

Religions myterna (3)

Den nordiska eldguden

Den berömda nordiska eld- och ljusguden var Ull, som även var känd vid namn Alaros hos antika greker och mesopotamier. Nordiska eddasången (grimnismal) visar honom klart som eld-ljus-jaktgud:

Ulls gunst äger och alla gudars
Den först mig frälsar ur flamman
Ty öppna ligga världar för asasonen
Om kitteln från takhåles tas

Atlakvida berättar mer om gudarna Atle (Ull) och Gunnar (Tyr):

Så gånge dig, Atle, som Gunnar du gav
Ord och eder, ofta svurna:
Vid solen i söder, vid Seger-Tyrs berg
Vid hyendets häst och Ulls ring.

Eldguden fick tre olika aspekter i de nordiska myter: Loke är det baltiska namnet på eldgud-jätten och Ull, som har varit både ljus och eldgud och jaktgud, Frej och Ull nämns även under namnen Ask (glödande kol, guds gro), Atle (lille fader, han, som läggs eds på), Agnar (elden) och Tjalve (den lille och helige eldgud- smedguden Kalvaiti). Myterna och arkeologiska bilder visar att eldguden fått särskilt förhållande till vargen kanske därför att Ulls namn räknats som en variant av Ulla (vargarnas härskare hos engelsmännen); i så fall är Fenrisulven (den rysliga fångade vargen) ett attribut till eld-ljus-jaktguden Ull själv. En mytologisk bild visar att sol-krigsguden Tyr i en hand har dubbelkorset (solgudens symbol) och den andra bits han av Fenrisulven. I motsvarande slaviska myter är Sol krigsguden Svarog fader till Dazhbog (solguden) och Svarogich (eldguden).


Asken Yggdrasils etymologi

Mytologer och etymologer har delat Yggdrasils namn till ygg (skräckinjagande) och drasil (häst), egentligen Ods/Frejs Blodughofi (hästen med blodig hov) utan några rimlig mytologiska bevis som bakgrund. Sannerligen kan jag som mytolog inte dela denna åsikt, eftersom det inte uppträder någon mytisk häst vid Asken Yggdrasil, till exempel samma som de två mytiska djuren som äter från Asken Yggdrasils lövar och knoppar, dvs. den mytiska geten Heidrun (hon med klar ström, egentligen kelternas getbehornade gudinna Herne) eller hjorten Eiktyrner (ektörne, egentligen samernas himmelsgud åskgud Jubmel, som är ekträdets gud). Därför föreslår jag istället en annan etymologi till Asen Yggdrasil som mer rimlig och realistisk: Yggdra (fruktansvärda, kolossala) plus ordet ”sil” (s‎l, dvs., anglosaxiska varianten av sul, stolpe). Mitt originella bevis är de forntida och medeltida sachsarnas motsvarighet, kultisk stolpe, dvs. Irminsul som betyder den väldiga stolpen (motsvarig till koloss, åt solguden helgade jättebildstod i Rhodos), och den ägnades sachsarnas krigsgud/solgud Saxnot (svärdets gud), som var deras motsvarighet till de både nordiska sol- och elds gudarna Tyr och Heimdall. De här gudarnas emblem var örn- tuppen och det blomstrande världsträdet (ett attribut till Tyr/Frej), och de täcker hela det mytiska trädets Asken Yggdrasils struktur. Namnet Ask (glödande kol) är ett klart tecken på den nordiska eld/ljusguden Ull (Ask), som troddes vara den nordiska sol- krigsgudens son. Enligt arkeologer låg detta område vid hedna Uppsala templet; Asken Yggdrasil och Ulleråker bredvid varandra, och Asken Yggdrasil var en gammal och stor idegran. Då tillhörde Asken Yggdrasils kult bronsålderns sol- och elddyrkan. Ask som första gud/människa och som solens attributiva träd är ursprungligen de nordiska sol- och elds gudarna Tyr (Bure) och Heimdall. Hos Sydliga germaner hette de Tvisco eller Tvisto (gud med starka skor) och hans son hette Mannus (mannen) som var ett annat namn till åskguden Tor (Burr, ”sonen”) vilket i sin tur var kassiternas och grekernas åska och regngud dvs. Boriash och Borea.








En filosofisk teori om världens uppkomst

Albert Einsteins relativitetsteori om fotonernas hastighet ger en förklaring till världens uppkomst:
Enligt kommentarer, som man har gjort till Einsteins relativitetsteori om världens struktur och funktioner, har man uppgivit: ”Om vi förflyttar ett ting med fysisk existens, med ljusets hastighet, blir detta tings massa (motstånd) oändlig stor, och tidsdimension utvidgar sig, så att detta tings tid inte åldras utan den blir stabil och föränderlig.Tinget blir hopdraget i rörelsens sträckning, med andra ord ligger detta ting i ett hopdraget utrymme. Man kan helt enkelt säga att detta ting i sådant läge förändrar sig till en foton.”
Einstein har dragit denna slutsats av sin relativitetsteori att det behövs oändlig stor kraft för att denna process skall kunna ske i världen (både i mikrokosmos och, makrokosmos), varvid denna process blir omöjlig. Men vad kan man säga om de själva fotoner som rör sig med den här ofantliga hastigheten? är de ingenting annat än flygande pressade rymdbitar. Här finns en paradox som kan lösas på detta sätt:

I begynnelsen skedde en revolution i universums tomhet. En oändlig drivkraft från varje håll skapade de partiklar vi idag kan skönja som skapelsens minsta byggstenar vilka reveleras i experiment företagna i gigantiska partikelacceleratorer, till exempel i CERN. Dessa rörde sig från början med ljusets hastighet och en oändlig mängd fotonspartiklar bildades som byggde det universum vi ser idag.

Enligt bibeln: ”Och Gud sade: »varde Ljus»; och det vart ljus.”
och
Enligt koranen: är Gud [själv] »himlarnas och jordens ljus».
och
Enligt avesta: »är ljuset i ett evigt krig med mörkret».
















Zarathustra är världens mest berömde profet

Zarathustra under sina olika namn är världens enda internationella profet, eftersom buddisternas och hinduernas Gaotema Buddha, bibels Job och koranens Hud är avestas Gaotama Zarathustra.


Buddismen har egentligen börjat från Baktria (Balkh) i Afghanistan, inte från Nepal, som man tänkt. Och buddismen har börjat i exakt samma tidpunkt som Zarathustra styrt Baktria omkring år 550 före Jesus Kristus. En egendomligt azerbadjansk myt talar om att Zarathustra styrt Baktria och stora delar av nuvarande Afghanistan och Tadzjikistan och östera Iran i 16 år. Då är Buddha (”den upplyste”) Zarathustra (”den gyllene”):

1 Deras andra namn dvs., Gaotema och Gaomata har båda samma rötter och är synonyma i betydelsen ”religionshymns vetande”.
2 Deras tre berömda filosofiska paroller dvs., rätt tanke, rätt tal, och rätt beteende är gemensamma.
3 Deras moder Maia (”den kloke”) och Amitida (”Den klokaste i huset”) har gemensam betydelse.
4 Både har styrt eller tillhört sakiafolket i Tadzjikistan (inte i Nepal). Sakia (Sak) har varit ett annat namn på darierna (tadzjiker) dvs., persisktalande skythiska invånarna i Afghanistan och Tadzjikistan: Namnet sak har varit synonym med grekernas skyth, som både varit allmänna namn till de indoiranska öknvandrande nomader som bott mellan Rumänien och centrall Asien. Sak (Skyth, ”den gyllene cuppen”) har egentligen varit solgudens symbol hos dessa nomader.

Enligt den gamla afghanska boken Baktrias dygder har Zarathustra (”den gyllene”) hetat Job hos Baktrias judar (tater). Islamiska myter jämställer denne Job (”han som sattes till svåra prov”) med bibelns Job. Själva koranen nämner Zarathustra mest vid namnet Hud (”hymn vetande”) kallar hans folk aad (församling), som är synonym med Zarathustras ursprungliga folk dvs., magus. Hans födelseort har varit staden Ragha (nuvarande Maraghe i iranska Azerbajdzjan) och hans gravgrotta ligger vid staden Nahavand (forna Nisaye) med hans stora bild på grottans vägg.

Zarathustra (”den gyllene”) har fått många epitet hos forntida iranier bland annat Vivan (”lysande”), Patizit (”hymn vetande”) och Bardiye (”den storvunna”). Hans ursprungliga namn har varit Spitak (”den vite”) och enligt avesta hans fader spitama (Haoma) har haft lysande öga och vitt ansikte. Då har familjen Spitama Zarathustra haft ljus och slaviska ras, eftersom gamla persiska och armeniska historiska och mytiska böcker knyter Zarathustras släkt med de borta och norr om Kaukasus boende slaviska stammen sauromater, vilka som andra språk haft de skytiska, dvs. indoiranska. Iranier räknade sauromater (kroaternas förfäder) under namn sairima (”stora härskare”) nära besläktade med sig själva. Själva namnet sauromat betyder de gulhåriga i slaviska språken. Samma som Herodotos sagt var sauromater en stor grupp av slaver som var blandade med mörkhåriga Skyther.

Zarathustra, som Cyros´ styvson, hade styrt achaemenidernas stora rike i fyra år. Enligt Herodotos sörjde hela Asiens befolkning (förutom styrande perser) honom och hans rättvisa styrande direkt efter det att han blev mördad av Darios den store, som fick stora uppror från många håll av imperiet fram för sig. Som Diokheri Custum har sagt, har Zarathustra varit kär i vetenskapen och rättvisan.

En nyhet om bosniakernas ursprung

Om bosniak är ett antikt namn (och jag tror det är det, eftersom detta har okänd betydelse i de levande språken) kan man härleda detta namn från skythiska sammansatta ordet ”bo- us- n (i)- ak”, som betyder ”de som bor ovanför (utanför) [från de andra serbokroater]”, i så fall är bosniaker de antaiska sauromater (sarmater). Sauromater var en slavisk stam, som bodde mellan floderna Don och Volga. Namnet Sauromat (Sarmat) betyder både på en gång ”de gulhåriga” och ”de svarthåriga” på skythiska språk. Anta betyder ”de som bor i utsidan av landet” och det påminner väl om bosniaks namn, som också är ett skythiskt namn. Enligt mellanöstiska gamla källor var den gulhåriga och storvuxna Zarathustra (”han med gyllene kropp, Buddha”) ursprungligen en bortaboende servo (serbo)- sauromat (kroat), dvs., en antaisk sauromat, som föddes i iranska Azerbajdzjan, i staden Ragha (nuvarande Maragheh). Och han styrde området Bakhteria (i nordvästra Afghanistan) för 16 år, och hela akamenidernas imperium om fyra år (från 526 till 522 före Kristus). Han blev berömd senare i Indien och Öst Asien vid namn Gaotema Buddha (”den upplyste religion hymns vetande”) och i Iran blev han känd under namnet Gaomate Zarathustra (”den gyllene religions hymn vetande”), Enligt en gammal och viktig afghansk bok vid namn ”Bakhtrias dygder” är Zarathustra (Buddha) bibelns Job (”asket”) och det stämmer med många bevis; bland annat var Job från staden eller stammen ”us” (över, bred). Jag uppfattar detta som ett klart bevis om att ”Bo- Us- ni- ak” (bochna på bosniska) har varit ett urgammalt namn på de antaiska sauromaterna, som var kända med sina rika antal bland de sauromatiska (sarmatiska) stammarna. Om skytherna måste tilläggas att de ursprungligen var en indo- iransk (ariansk) stam, men de var blandade med slaviska stammar och som sitt andra språk hade de slaviska, som blev deras modersmål efter det att de tvingades av sauromaterna att tar flytta till väst under tredje århundradet före Kristus. Skyter (skolover) har varit slovenernas förfäder och både namnen skyth och skolov (sclav, Slav) betyder kopp, som var deras solguds symbol. Skyternas indo- iranska språk var andra språk för de kungliga sauromaterna (kroater). Den kroatiske forskaren Milan Hustich har bevisat detta faktum genom språkforskning inom kroaternas kultur och lingvistik. Själva sauromaternas modersmål var enligt Herodotos amazonska (issedonska), och amazoner (issedonner, ”de starka damernas stam”) har varit serbernas förfäder. Som vi sagt har Zarathustras folk (de antaiska sarmaterna) nämnts i iranska gamla källor vid namnet ”de borta boende serberna”. Serbernas andra gamla namn dvs., vender betyder bönder och slavar på sarmaternas andra språk dvs., på skythiska.
I koranen nämns Zarathustras (Huds) folk vid namnet Aad, som har dubbla betydelser, ”samlingarnas folk” och ”det borta varande folket”. Och både namnen serb (serv) och kroat (hrovat) betyder ”samlingarnas folk” på skythiska språk, men den andra betydelsen som koranen syftar på, dvs. ”borta varande folket”, passar mycket väl med antaiska sarmaternas namn, som betyder borta varande folket, eller bort gående [sarmater]. Som vi sagt var de antaiska sarmaterna sarmatiska handelsmäns stam. Man vet inte riktig hur Zarathustras förfäder vandrade från norr om Kaukasus till staden Ragha (Maragheh) i iranska Azerbajdzjan, men islamiska gamla källor berömmer Hud (Zarathustra) och hans folk Aad med deras kropps storlek. Och detta hänvisar oss att det skett en folkvandring av antaiska sauromater under ledningen av Zarathustras förfäder, då har de inte haft en vanlig handelsmans långa färd. Enligt den berömda armeniska medeltida historikern Moses Khornasi var även den assyriska berömda drottningen Samoramet (sauromat, sarmat) från Zarathustras folkstam dvs., från antaiska sarmater (bosniaker). Och hon flydde från Zarathustra (egentligen Zarathustras förfäder) till det Assyriska riket och där blev hon en berömd drottning och hon styrde med enastående kvinnofullmakt den forntida supermakten dvs., det assyriska riket från och med år 810 till 805 före Jesus Kristus. Bosna (bochna) betyder i alla fall ”vid sidan av [mynningen Volga] boende folket”.

































Nordiska myternas världsbild

Man har inte forskat ordentlig i nordiska myternas världsbild. Även Åke Ohlmarks böcker är det första steget i denna väg. Jag vill påstå att jag bidragit till de andras jobb i detta ämne. Ett försök i denna väg gjorde jag 1998 och artikeln publicerades i Athanor, nr 19. Nu har jag gjort mitt andra försök och kompletterat den forna artikeln med några viktiga ändringar.

Geografen Claudios Ptolemaios och några andra grekiska och romerska mytologi författare nämner svenskar under namnet Favoner: Detta namn härstammar av ordet faunus som betyder gynnsam och vänlig, med andra ord detta ord är synonymt med Frej och Van (som är familjnamn till Frej). Myter om honom och hans familj talar om att fauner (satyrer) har varit ett skogsfolk och de har varit ättlingar till en havs/bergsnymf och en hjort. De parallella mytiska källorna visar att med detta havs/bergsnymf menas ursprungligen situner (”havsfolket”, norrmän), som haft som sin största gudom kvinnlige Nerthus (Frigg) och för sina huvudstyresmän kvinnliga hövdingar. Och den mytiska hjorten är nordiska myternas Eiktyrner (ekträdets gud), dvs. samernas och finländarens högste himmelsgudom Jumbla. Själva samernas namn i nordiska myter är rimtursar (”rimfrosttrollar”). Även tyskarna har ett nordmytiskt namn och det är vita alfer, som egentligen betyder vid floden Elbe boende folket. Floden Elbe låg i de nordiska handelsmännens väg till Romarriket.
De forntida och medeltida nordiska handelsmännen har även varit skickliga geografer: Thule (i betydelsen eld gudens land) kommer i nordiska myter i form Tjalve (den heliga eld- smed guden Kalvaiti och hans land) och det är Baltikums Kurland (”bärnstens eldens eller vaktarnas land”), men Ultima Thule (Hyperboréa dvs., den bortre norden) är Norden, i synnerhet Norrland och Norge.
Asken (Thule i betydelsen nordisk eldgud) är nordiske eld/ljus -och jaktguden Ull (glänsande). Asken Yggdrasil (den väldiga stolpen i eld/sol gudens land eller den fruktansvärda hästens ask) har varit ett emblem för sol- och havs och himmels gudar Tyr-Frej.
Himmelsfågeln, örnen, respektive Tuppen är i tur ordning symbol för den samiska havsguden Tjas olmai (”havsguden”) och nordiska sol- och elds gudarna Tyr och Heimdall.
Ekorren Ratatosk (”den bedrivande guden” eller ”vandrande tösen”) är finländarens gudom Nyyrikki som troddes giva ekorrar ur skogen, eller det är Iriska ekorre och kärleksgudinnan Medb, som är identisk med Nordens Nerthus (Frigg). Norska Tysnesön (tösens ö) har förut burit namnet Njartharlog (Nerthus´ bad).
Draken Nidhögg (”nedhuggande”) är balternas Kalvaitis (” gnagande svart smedsguden”).
Geten Heidrun (”hon med klar ström [av mjölk]) är hiberernas (irernas) motsvarande gudinna till Herne (Cernunnos, ”guden som är behornad med gethorn”).
Den vänligt sinnade jätten Aurvandil (”den djärve sjöfarare”) är skythernas havs –och åskgud Thagimasadas (”den djärve fiskskaparen”) som också heter Takhmoropa, Arpoxais och Tur.
Hrungner (”dundraren”) är en annan personifikation av havs- och åskgudjätten Aurvandil- Tor.
Jätten Trivalde (”den trefalt mäktige”) som dräpts av Tor är persiska berömda konungen Thraeteone (Cyrus) som dödats av turanier (masagetiska skyther). Namnen Trivalde och Thraeteona är synonyma.
Valhall (”den underjordiska fallna krigarens hall”) som ligger under Hel, dvs., Helvetia (Schweiz, suetidernas land) har varit Romarrike, som Åke Ohlmarks märkt ”man har tänkt sig att en legendmässigt förstorad minnesbild av Colosseum i Rom ligger bakom”.
Nornornas land (ödets gudinnorsplats) är Grekland (gracers och moirers land). Alla de tre har varit tre till antal. Moirerna har varit de ursprungliga ödesgudinnorna.
Trudheim (egentligen Trådheim), som räknas som Tors boning är Trakien (Sydöstra delen av Balkans halvö), som ungefär har samma betydelse.
Brieda Blick (” Europa”), som räknas Balders land är Baltikum och Dakien (”slavernas land”). Europa betyder egentligen inte bredda blick utan ”den heliga uppenbarelsens land”.
Valaskjalf (”de ursprungliga kelternas tron”) har varit Frankrike (vikingarnas Valland). Hlidskjalf (”de vid sidan boende kelternas tron”) har varit Iberiska halvön och Hibernia (Irland), som båda betyder vid sidan boende folkets land. Här påminner själva ordet tron om Britanien (”det höga landet”). Om namnen Keltien Och Gallien måste vi tillägga att de här två namnen betyder de Källige och ursprunglige folkets land.
Nifel Hel (den dimhöljda Hel) är Helvetia (Schweiz, egentligen Suetidia).
Idavallen (”flitens slätt”) är Polen (”de under kuvade slaviska böndernas land”). Deras Styrande stam var slovaker och checkar (chauker), som både deras namn betyder de upphöjda. Checkar var ursprungligen en germansk folkstam.
Asgård (asarnas gård) är Ryssland (Gårdarike).
Ysäter (”de stora gärdarnas huvudstad”) eller Glansheim (Glitner [”glänsande”], guden Forsetes boning) är staden Gelon (nuvarande Kazan).
Ginunga gap slätten (egentligen ”kungliga skythernas land”) är området som ligger norr om Kaukasus -och Asouiska sjön.
Järnskogen är norra delar av Ryssland.
Nastrand (dödsriken) är nordkustområdet i Ryssland och Sibirien (Tartaria).
Ydalir (”de yviga idegrandalarna”), som är eld- ljus- och jaktguden Ulls boning, är de nordliga Euroasiatiska barrskogarna. Ulls motsvarige gud hos balter och finländare är Panu (”den nordliga eld- jakt- och skogsguden”).
Jotunheim (”jättarnas land”) är Mongoliet (”de orädda människors land”).
Utgård är skythernas Tartaria (”mörkrets sida”) och kinesernas Tataria (”utlandet”).
Vigrid (”de snabba ridarnas land”) är Aralsjöns område. Bron Bifröst (”den darrande vägen” mellan Asgård och Midgård) är passagen mellan Uralbergen och Kaspiska havet.
Midgårds med dess stora murar och draksymboler, som räknades som centralort för Asgård (Asien) är naturligtvis Kina, som kineser själv trodde vara världens centrum. Midgårdsormen är å ena sidan kinesernas azurdrake, ”Long”, som var kinesiska kejsardömens symbol, och å andra sidan det kinesiska hornlösa havsdjupdraken Li.
Nagelfarheim (”elefantben importerande landet”) är Indien. Dess mytiska befälhavare är Hrym (”den åldersskröplige”), som motsvarar Indra Purvaya (”den galande fiendededödaren”).
Muspelheim (”de sönderbrutna stolparnas land”, eller ”eldens land”) har varit muslimernas rike (Azerbajdzjan, Persian, arabiska länder). Deras stamfader Surt (”den svarte”) är babyloniernas mytologiska mörke hjälte Gilgamesh, persernas Sam (”den svarte”).
Svarta alfheim (Okolner, ”landet som har ingen kyla”) är Afrika (”landet som ingen Kyla”). Svarta alfernas mytiska konung, Ivalde (”han som har makten”) har varit romerska imperier. Hans söner Brook (”den lagförbundna”), Sindre (”den kloke”) och Eitre (”den yttersta”) är i tur och ordning italienare, fransmän och spanjorer.
Nidavallarna (”den underjordiska väggliknande fjällkedjan”) är Uralberget (”örnens berg”).
Nidafjället (”underjordiska bergskedjan”) är Alperna.
Himinbjörg (”himmelsbergen”), som man tänkt vara smedseld guden Heimdalls boning, är Tien-shan som har samma betydelse som Himinbjörg.
Urdarbrunnen (”ödets källa”) är naturligtvis Adriatiska havet som låg på de nordiska handelsmännens väg till Rom och Aten.
Havet Bergelmer (”den brusande kitteln”) med sitt varma vatten är Medelhavet.
Havet Vergelmer (”den bärgade jättens hav”) är Kaspiska havet (babyloniernas Utanapishtim hav). Enligt myter lever Utanapishtim (”han som fått evigt liv”) i denna väldiga sjö.
Gandvik (”trollfolkets vik”) är samernas Vita havet.
Floden Gjöll (”den viktige floden”) är Donau (”utbredda Vatten”)
Elivågor (Raun, Etil) är Volga (Rha). Alla fyra namn betyder den stora floden.
Floden Danp är Denjpr (”den övre floden”).
Floden Vymur är Vym (Dvina).
Iving (”den stora och krångliga varma floden”) som barnet Vaftrunder (”den lindade barnet”) lämnades i är naturligtvis Moses och Egyptens stora flod, Nilen.
Om trädet Yggdrasil uttalar sig Völvan (”stavbärerskan”) I Voluspa (”Völvans spådom”) på följande sätt:
En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den,
Den höga stammen är stänk med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalarna faller,
grön står den asken vid Urds brunn alltid.
Här jag visar en karta, enligt de ingredienser som nordiska myterna inspirerar vårt minne och händer:





















Atlantis har varit Irland? Eller, Sverige?

Olof Rodbecks modiga teori om Atlantis (utland, eller edläggarnas land= Sverige) vägledde mig till Norden och Nordeuropa i synnerhet, men nu då denna artikelsamling ligger hos tryckeriet, ändrar jag min åsikt genom att hålla med honom till hundra procent om att Atlantis ursprungligen varit Sverige eller hela Norden. Istället jämställer detta mystiska land med Irland och ön ”Isle of Man” (mytiska Manheim), som ligger mellan Irland och England. Atlantis (utland) har sin ursprungliga rot i Irlands nuvarande namn, samt dess antika namn, dvs. Hibernia, eftersom dessa ord har sina rötter i de latinska orden ebairo och ebrios vilka betyder i tur och ordning ”vid sidan [stående]” och ”det drunknade [landet]” och de här betydelserna passar väl med berättelserna om Atlantis` läge. Dessutom syftar dess guldglänsande Poseidontempel med den iriska havsguden Manannans säregna ö dvs., Isle of man: de forntida irländarna dyrkade särskilt denne havsgud Manannan Maclir (Manannan Lirs son) och de trodde att han utspisar sina gäster där i sin ös tempel med stor lyx, liksom sin nordiska motsvarighet ägir (öägaren), som faktiskt är en främmande gudafigur i de nordiska myterna.
Rättare sagt är nordiska ägir ursprungligen denne iriske havsguden Manannan Maclir, eftersom Manannas ö ännu idag går under hans namn Isle of Man (Manannan) ute på irländska sjön. Om man tolkar Manannan Maclirs namn som ett dubbelnamn till irernas beskyddande stamfadersgud och havsgud, kan man härleda irländarens namn ur deras förfäders namn, dvs., hibern, som betyder ut ur fastlandet boende folket. Då kan Irlands och irers namn härstamma ifrån germanska ordet ur (yr, ir), och sammantaget betyder detta namn ”ut ur fastlandet (här menas naturligtvis Britanien) boende folket”. Den mytiska Avalon (äppleön, eller den avfallne ön) är i så fall Irland och Isle of Man, som vi sagt har en av hibernias oformella betydelser på latin, varit det drunknade landet. Det är rimligt att säga att Lirs (le- yrs) namn, som Manannans inhemska iriska namn innehåller irernas namn. I så fall är detta, keltiska motsvarigheten till germanska Manannan (en ifrån annan ort), som vi sagt kan man hitta roten ”ur” till Irlands och irernas namn. På keltiska har Manannas namn betydelsen ”han med trädgård ort” och denna betydelse förknippar den mytiska ön Avalon (äpplegård), Atlantis (utlandet) och Isle of Man, och Irland (landet som ligger utsidan av fastlandet) med varandra.

Tillsist måste jag tillägga att Camelot (”den utskjutande stenkammaren”), som Sol och krigsguden Arthurs tempel (palats), är Englands berömda Stonehenge: Kanske syftar ordet Camelot (tidningsförsäljare) på franska för solkalender eller en berömd forntida handelsplats vid detta tempel.













Samernas namn i myter och historien



Med de nordiska myternas tursar (rimfrost tursar) menas egentligen samer. Åke Ohlmarks översätter rimtursar till ”rimfrost trollar”. Denna betydelse sammanfaller med nuitoner (”det kloke schamanernas folk”) nämnt av Tacitus som bland de sju Nerthus´ dyrkande nordliga stammarna, men namnet turs har även betytt bål och stam vilket också sammanfaller med samernas berömda gudanamn, som jag kommer till senare...

Det senare historiska namnet till samerna är finnar (fotjagarna). Detta namn har ingen anknytning till Finlands och finländares namn vilka egentligen betyder sumpmarkets land och sumpmarkens folk, eftersom deras inhemska namn Suomi betyder sumpmarkens folk viket säker ställer denna teori.

Beträffande de nuvarande samernas namn, det vill säga same och lapp verkar dessa härstamma från deras mest berömda och populära forna gudinnans namn, eldgudinnan Sarakka,vilket betyder gudinnan till fläka sönder senor till trådämnen. Detta är naturligtvis betydelsen till namnet lapp. Senare har man visserligen ersatt det samiska ordet akka (gumma, gudinna) med det svenska ordet amma (stammoder), och detta sammansatta namn Sarra- amma har förenklats till same, samer. Om gudinnan Sarraka vet vi att hon var den mest dyrkade bland de under eldstaden boende. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning. Hennes skål dracks som ett slags altarets sakrament, och efter förlossningen åts Sarrakkagröt till hennes ära. Så upptäcker man lätt, skälen till varför man benämnt samer, som lappar, och kallat den nordiska eldguden för Ull. Enligt grimnismal: ”Ulls gunst äger och alla gudars den först frälsar ur flamman”. Sarrakka uppträder i nordiska myter under namnet Saga. Sarrakkas föräldrar var Matar-aija (stamfader) och Matar-akka (stammoder). De spelar också stor roll i nordiska myter eftersom de utgör ursprung till de nordiska myternas första människor Ask (aijsk, den gudomlige, eller guds gro) och Embla (samernas himmels gud- eller gudinna), vilka ursprungligen troddes vara människoformade trädstammar. Som vi sagt betyder ordet turs i de västeuropeiska språken ”bål” (stam) och denna syftar också på samernas Matar-aija (aijask, bål) och Matar –akka (Embla, Jumbla; bal). Det nedsättande nordiska uttrycket ”Lapp” har visserligen sin rot i dessa samiska gudomligheters namn och det är roten till namnen Sarakka (eldgudinnan med tråd ämne) som tursars (trollar) gudinna.
Även är de nordiska myternas Bestla (den lilla bastkvinnan) samernas Sarrakka. Hon troddes vara moder till nordiska Gudstriaden Oden, Ville (Tor) och Ve (Frej). Vi möter även Sarrakkas syster Uks-akka / Juks-akka (båggudinna) i nordiska myter. I det gällande myter är hennes namn bågskytten Skade.

Beträffande svenskarnas egna olika namn måste vi lägga till att de egentligen har betytt de unga Frej dyrkande krigarens stund och folk. Sverige (svär -rike), Sweden (sve –ed -en) Ruotsi (slaviska guden Rods land, ”den frändlige guden Frejs land”) och Väringars land : väringar (variner, varjager) betyder egentligen ”den frändlige guden Frejs edsvurna folk ”), Detta eftersom svenskar (guden ”sven.-s” [yngling, Frej] folk) avlade ed vid fruktbarhets guden- solguden Frejs/ Tyrs ring enligt de gamla och berömda nordiska myterna.

Vad betyder namnen Sverige och svensk?


Nu kan jag säga Eureka, Eureka, efter två decenniers ständig bevakning och utveckling av mina etymologiska och mytologiska teorier.


För 20 år sedan, då jag var nykomling i Sverige, upptäckte jag att problemen kring namnen Sverige och svensk inte var klart lösta. Frågan låg i mitt intresse som historie- och mytologiforskare. Jag försökte lösa dessa gåtor på samma sätt som i matematiska ekvationer där man hittar gemensamma, dolda rötter. Resultaten av mina första fem års forskning var enbart försök och till viss del med vilseledande resultat. Jag vände mig därför till Riksantikvarieämbetet i Stockholm som skickade mig svenska etymologiforskares idéer om namnen Sverige, Sweden, svear och svensk. Min ambition var från början att hitta anknytning till och gemensamma rötter bland dessa namnvarianter och orden rus och väring (de edsvurna) och partikeln sve (de själva, den egne). Detta hade redan blivit löst av svenska etymologer och spelar en nyckelroll beträffande Sveriges och svensks namnvarianter. Problemet låg också i responsen på frågan vad man menar med rötterna till ”sve” dvs. de själva och den egne. Jag anser att ansvaret ligger på historikerna och etymologerna att hitta förklaringen. Jag har själv länge varit mytolog och forntidshistoriker varför denna fråga engagerar mig.

Mina mytologiska teorier bygger på Frejs (forntidssvenskarnas särskilt helgade gud) olika namn och epiteten hos nordborna och deras indoeuropeiska grannar och deras speciella samhällsstånd, dvs. svener (av roten sve, de unga krigarnas stånd dvs. de mytiska och historiska ynglingarna). Naturligtvis härstammar namnet svensk från detta namn. Under de tre senaste åren har jag kommit fram till att krig- och himmelsguden Tyr, engelsmännens Kung Arthur (”den ärade Tyr”) och Frej (den vänlige unge härskaren) ursprungligen har varit identiska. Denna har i början varit himlen/solen/krigets gud. Slaverna och balterna har kallat honom vid namnet Svarog (den klara och heta himlens krigare) och Svantovit (den heliga uppenbarelsen.Han har även varit dyrkad av indoiranierna vid namn Airyman (den ärade). Aryanernas stam (indoiranier) har fått sitt namn från denna helgade gud. Väster om Skandinavien, i England, har denne gud med namnet Kung Arthur ägt palatsen Kamelot (den utskjutande stenkammaren) och ön Avalon (den avfallna ön) vilka i tur och ordning är Stonehenge och Irland dvs. forna Hibernia, som på latin kan tolkas som det drunknade landet. Vi upptäcker alltså att vi från det mytiska, drunknade landet Atlantis (”utlandet”) har man menat ön Irland. På grund av denne Tyr/Arthur/Frej/Svarog/Svantovits dyrkan i Skandinavien och landområden runtomkring, benämndes Norden av forntidens greker för Apollons Hyperborea (ljusgudens land i den över nordliga fjärran land). Tack vare dessa mytologiska fakta kunde jag tolka Sveriges olika namnformer på följande sätt:

1 Sverige (svär-ie; eller svär-rike) tolkas som väringarnas land (den edsvurna folkstammens land) och har anknytning till Svarog/Svantovit/Frej/Tyr; krigare avlade ed vid hans staty eller hans solringar. Naturligtvis kan namnet Svarog härstamma från ordet svär. Frej hade även namnet ve (den helige) som knyter honom till Svantovit (den heliga Uppenbarelsen).
2 Sålunda betyder svear ”de egna edsvurna vid Tyrs ringar”. Denne sol/krigsgudens ringar kan skönjas än idag i midsommaraftonens solringar.
3 Sweden är inte något annat än sve-de-en, dvs. ”de själva edsvurna” (vid guden Tyr/Frejs ringar).
4 Ultima Thule (det nordliga landet, som ligger fjärran), kunde av svenskarna kopplas till Tule (= sven, yngling) dvs. Frejs unga krigarstånd. Möjligen har det slaviska ordet severna (bort, norden) spelat någon roll i detta förhållande.
5 Gudanamnet Rod (Rus= frände) är hos ryssarna väringarnas (svenskarnas) Frej, eftersom namnet Frej (Fra) hos islänningar ännu idag betyder frände.
6 Svehans, dvs. Sveriges och svenskarnas hos Jordanes, betyder egentligen det unga krigar skara/ståndet, och deras land som hörde till guden Frej/Arthur (ärade Tyr).

Enhänt Frej, som motsvarar guden Tyr

Vid första ögonkastet möter man en sittande gudastaty med stor fallos. Adam av Bremen har berättat att svenskarnas mest helgade gudom varit Frej, som visats i skepnad av en man med stor fallos. Jag har lagt märke till ett annat objekt hos denna staty; mannen har en hand vilket är en egenskap hos guden Tyr, som egentligen betyder gud. Åke Ohlmarks säger: ”Frej är guden (=Tyr) själv.”







Kung Arthur (Tyr/Frej/Ve/ Saxenot), som anglosaxarnas helgade gud.

Vargen är Mordred, Arthurs son, tillika hans baneman, och dubbelkorset är handtaget till sol/krigsguden Arthurs/Saxenots dolda eller korta svärd. Vi vet att saxarnas (sachsarnas) helige gud, dvs. Saxnot, betyder ”guden med korta svärd”.















Om majstångens tolkning

I den fria encyklopedin wikipedia läser vi att Midsommarstång (eller majstång) kallas en stång som kläs med löv och blommor, som sedan reses för att dansas runt. Detta sker enligt framför allt svensk tradition vid midsommar varje år.
Midsommarstången var ursprungligen en symbol för fruktsamhet, vilket också förklarar dess likhet med en fallos det vill säga ett manligt könsorgan. Det är ursprungligen inte någon svensk sed, utan har förekommit i Tyskland, Frankrike och England. Troligen kom traditionen till Sverige från Tyskland på 1300-talet eller 1400-talet, dock var det inte någon utbredd sed förrän på 1900-talet.
Ordet majstång kommer av att midsommarafton ursprungligen firades genom att man lövade (majade) sina hem. En annan förklaring till ordet majstång är att den äldre tyska traditionen var att man reste majstången kring första maj, efter att man bränt upp vinterns häxerier i valborgsmässobålet. Att Sverige, som nästan enda land i världen, har majstång i juni skulle bero på att de tyskar som bosatte sig i Sverige inte fann de blommor de ville ha i maj, och därför sköt upp maj-firandet till juni. I Finland, Norge och Danmark är det tradition med midsommareld i stället för midsommarstång (Kokko, Sankt Hansbål).
Stångtraditionen finns också i de svenskspråkiga områdena i den finska skärgården. Midsommarstången är en fallossymbol, innebörden är att jorden befruktas.

Jag (Javad Mofrad) som en mytolog tror att Midsommarstång är från början nordiskt och jag tolkar helt enkelt majstången på så sätt att de två cirklarna i majstången är guden Tyr- Frejs ögon eller testiklar. Men Sol och fruktbarhetsguden Frej (ärade Tyr, Arthur), som Midsommarstångens sakralgudomlighet hade två friska ögon men istället en avskuren hand eller kort och dold svärd, istället tolkade götarna sin sol- himmels gud Odens ögon i en bättre tolkning med ett frisk öga (solen) och en blind öga (månen).
























Om Storbritanniens och Irlands mytiska historia



Stonehenge har varit kung Arthurs Kamelot





Frej (den frände guden) benämnd av angler som Arthur (den ärade guden). Tyr och Frej hade sannerligen varit samma nordiska himmels- och solgudar. Då hade Frejs Alfheim (de kloka människornas värld) varit kelternas Kamelot (de utskjutande astronomiska stolparna) dvs., nuvarande Stonehenge. Det kan ursprungligen uppfattas att det är ur Kamelot, som keltiska skapar guden Dagdas (den gode gudens) tempel, som man skulle tänka sig att hans plats ersättes av Kung Arthur efter anglosaxarnas ankomst, eftersom Dagda var bland annat krigets, klokhetens och magikens gudom, och han hade varit de forntida keltiska krigarprästernas (druidernas) speciella gudomlighet. Druidernas namn (i jämförelse med dess nordiska motsvarighet) dvs., valkyrjer, (”de korar dem ska falla i kampen”) betyder nedskjutande på keltiska, inte trädet ek, som man tänkt sig. Det verkar att man har översatt det keltiska ordet Dagda till spik- stockar eller dag- stockar dvs., Kamelot (utskjutande kalender stockar).


Atlantis har varit Irland eller Sverige(landet till guden Athla)

Olof Rodbecks modiga teori om Atlantis (utland) vägledde mig till Norden och Nordeuropa i synnerhet, men nu då denna artikelsamling ligger hos tryckeriet, ändrar jag min åsikt genom att hålla med honom till hundra procent om att Atlantis ursprungligen varit Sverige eller hela Norden. Istället jämställer detta mystiska land med Irland och ön Isle of man, som ligger mellan Irland och England. Atlantis (utland) har sin ursprungliga rot i Irlands nuvarande namn, samt dess antika namn, dvs. Hibernia, eftersom dessa ord har sina rötter i de latinska orden ebairo och ebrios vilka betyder i tur och ordning ”vid sidan [stående]” och ”det drunknade [landet]” och de här betydelserna passar väl med berättelserna om Atlantis` läge. Dessutom syftar dess guldglänsande Poseidontempel med den iriska havsguden Manannans säregna ö dvs., Isle of man: de forntida irländarna dyrkade särskilt denne havsgud Manannan Maclir (Manannan Lirs son) och de trodde att han utspisar sina gäster där i sin ös tempel med stor lyx, liksom sin nordiska motsvarighet ägir (öägaren), som faktiskt är en främmande gudafigur i de nordiska myterna.
Rättare sagt är nordiska ägir ursprungligen denne iriske havsguden Manannan Maclir, eftersom Manannas ö ännu idag går under hans namn Isle of Man (Manannan) ute på irländska sjön. Om man tolkar Manannan Maclirs namn som ett dubbelnamn till irernas beskyddande stamfadersgud och havsgud, kan man härleda irländarens namn ur deras förfäders namn, dvs., hibern, som betyder ut ur fastlandet boende folket. Då kan Irlands och irers namn härstamma ifrån germanska ordet ur (yr, ir), och sammantaget betyder detta namn ”ut ur fastlandet (här menas naturligtvis Britanien) boende folket”. Den mytiska Avalon (äppleön, eller den avfallne ön) är i så fall Irland och Isle of Man, som vi sagt har en av hibernias oformella betydelser på latin, varit det drunknade landet. Det är rimligt att säga att Lirs (le- yrs?) namn, som Manannans inhemska iriska namn kan innehålla irernas namn. I så fall är detta, keltiska motsvarigheten till germanska Manannan (en ifrån annan ort), som vi sagt kan man hitta roten ”ur” till Irlands och irernas namn. På keltiska har Manannas namn betydelsen ”han med trädgård ort” och denna betydelse förknippar den mytiska ön Avalon (äpplegård), Atlantis (utlandet) och Isle of Man (mytiska Manheim), och Irland (landet som ligger utsidan av fastlandet) med varandra.

Tillsist måste jag tillägga att Kamelot (”den utskjutande stenkammaren”), som Sol och krigsguden Arthurs tempel (palats), är Englands berömda Stonehenge: Kanske syftar ordet Kamelot (tidningsförsäljare) på franska för solkalender eller en berömd forntida handelsplats vid detta tempel.



Kung Arthur (Tyr- frej- Ve) som anglernas helgade solgud


Vargen är Mordred, Kung Arthurs son och hans vargklädda baneman dvs., nordmytiska ulven Skoll (”svek”) eller Fenrisulven (”den ryslige bitaren”), som förföljer solen (Tyr, Saxnot, Oden), och tillsist slukar honom. Och dobbel korset i hans höger hand är handtaget till solgudens korta eller bladgömda svärd .




Enhänt Frej, som motsvarar guden Tyr


I det första ögonkastet möter man en sittande gudstaty med en stor fallos: Adam av Bremen har berättat att svenskarnas mest helgade gudom varit Frej, som visats i skepnad i skepnad av en man med stor fallos. Jag har märkt ett annat objekt hos denna staty: mannen är enhänt och denna är egenskapen till sol- krigsguden Tyr, som egentligen betyder Tyr. Och mytologen Åke Ohlmarks säger: ”Frej är guden [Tyr, ärtyr, Arthur] själv”. Kung Arthurs Kamelot (de utskjutande stolparna) /Frejs Alfheim (de kloka människornas land) och Avalon (den avfallne ön) är i tur och ordning de invandrande anglosaxarnas Stonehenge och Keltiska stammarnas Irland (Hibernia). Kung Arthur (den ärade sol/ krigsguden) eller Saxnot (guden med korta svärd) har varit anglosaxiska stammars största gudom.











































Europa är ett germanskt eller ett skythiskt namn?


Europas mytologi enligt wikpedia, den fria encyklopedin:

Etymologin beträffande namnet Europa är omdiskuterad. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa (grekiska Ευρώπη) var en fenicisk prinsessa, känd för sin skönhet, som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till Kreta där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp på Greklands fastland och runt 500 f.Kr. hade betydelsen vidgats till att inkludera även länderna norr om Grekland. Mytologins beskrivning av hur den europeiska högkulturens födelse var av västasiatiskt ursprung är korrekt eftersom Grekland ej skulle ha växt fram utan sjöfolket, det vill säga feniciernas kulturella påverkan. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitetet för jorden själv i urindoeuropeiska religioner. Andra hävdar emellertid att ordet fätt en överförd betydelse i grekiskan och ursprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu som betyder ”solnedgång”. Ur ett perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder ”soluppgång”, eftersom solen gåt upp i öst ur ett asiatiskt perspektiv men dessa uppgifter är mycket osäkra.



Europas etymologi enligt, min uppfattning (av mytologen Javad Mofrad):

Enligt etymologer och historiker är namnen på alla de stora floderna Donau, Denister (Dnister), Denepr (Dnepr) och Don i norr om Svarta havet skytiska, eftersom detta hör till de indoiranska språken, och de betyder i tur och ordning: de utbredda vattnen, den nedersta floden, den översta floden och den utbredda floden. Europa i varianten Euro- apa är skytiska (vilket hörde till de indo-iranska språken) betyder utbredda vatten vilket är exakt synonymt med Donau. Enligt Herodotos relaterade skyter dessa floder till sina berömda gudinnor. Grekiska och nordiska myter tyder på att Europa även har varit ett andra namn på den skytiska jord –och- vattengudinnan Api (”vatten”). Enligt grekiska myter kommer Zeus (skytiska pappai) i skepnad av en tjur till Fenicien och prinsessan/gudinnan Europa sitter på hans rigg för att pröva på ritt, då Zeus med hjälp av havs -och flodernas gud Poseidon kidnappade henne till Europa. Den tjur som gestaltar Zeus och Poseidon i denna myt har anknytning till Vedaböckernas Dayaus (den ljusa himmelsguden) och hans maka Paritavi (jordgudinnan) som troddes vara en kogestalt. I det antika Grekland var denna gudinna känd mest under namnen Demeter (moder jord) och Semele (jordgudinnan, på slaviska språk).
Agenor (”mycket manlig”) som det mytiska Europas fader har anknytning till den skythiska-slaviska himmels/solgud Svarog (”mycket het”). Europas moder är drottningen Telephassa (bort glänsande) eller Argiope (hon med vitt ansikte). Här betyder själva Feniciens namn solens rödaktiga land som betecknar Svarog (den mycken hetta) och Svantovit (heliga uppenbarelsen från de fyra väderstrecken) eller Biylobog (ljusets gud). Myten till den populära skandinaviska guden Balder, som egentligen betyder bältesguden = Trakiens gud, har också anknytning till Europas namn: Namnet på Balders hustru Nanna (moder på skytiska) i varianten Nuna, betyder ansikte på svenska (vardagligt). Denne variant har anknytning till Balders säregna land, det vill säga Breidabilk (breda blick), som ungefär har samma betydelse som grekernas Europa, vilket betyder vidögda eller den med brett ansikte. Med andra ord, Balder (trakiernas Salmoxis; slavernas Svanovit) och hans hustru (Shiva = vit, Api, Euro-apa) har varit Balkans (Trakiens) säregna gudomligheter. Till detta måste vi lägga att Balders maka Nannas binamn; det vill säga, Sväva (gående i vågor) har en klar anknytning med Balkans största flod, Donau. Det verkar som att även namnen Balkan (Biyolobogan) och Baltikum har härletts ur trakiska geters (litauers, letters förfäders´) och dasiers (slavernas) kultur, liksom Nordens åskgud Tor (”den starke” på skytiska) och som har vandrat från skytiska kulturtraditionen till Norden. Hans andra officiella skytiska namn har varit Tagimassades, som betyder den mycket starke havs- och åskguden. Tors vilda getter (stenbockar) som bär hans vagn är skyternas totemdjur =Saka, Skyth, vilket betyder stenbock och de har varit det officiella folknamnet på skyterna. Men iranska myter känner dem bara under deras åskguds namn, d.v.s. Tur (Tor).
Europa är även en synonym till skythiska namnet till slaviska och germanska folken det vill säga aukhatier som betyder de sköna nationer. I så fall har Europa varit ett annat namn till den nordiska sköne guden Balder(den vite guden) dvs., slavernas Byelobog (den vite guden). Ett germanskt rot till namnet Europa är isländska ordet hropa vilket betyder uppenbarelsen, och denna betydelse är en anvisning till balternas gud Svantovit (den heliga uppenbarelsen) eller själva Balder (Byelobog): Forntida greker nämner balterna under de mytiska namnen griper och harpier (tjuvar), vilka har härstammad i tur och ordning från tolkningar av Europas och livernas namn i slaviska och skythiska språk. Detta säkerställer att ursprungliga Europa och dess folk har varit Baltikum och balter.


























Ursprungligen har Europa varit ett skytiskt namn på Baltikum

Med hjälp av forntida historiska och mytologiska berättelser och de arkeologiska innovationerna kan man bevisa att det ursprungliga Europa har varit Baltikum.
Som stöd och grund för detta påstående ligger de forna baltiska myter som lever kvar i nordiska, finska, slaviska och grekiska mytologier. Geografiska och historiska center för dessa myter är bortglömda baltiska och liviska legender, eftersom alla de föreliggande gudasagorna ansluter till Baltikum, där hårda konflikter mellan balter och estyier/livier (ester) ägt rum.

En berömd nordisk myt berättar om en fager och icke germansk gud som heter Balder. Hans boning och tillhörande land är Breidablick, synonymt med Europa (vidögda) i grekiska språket. Balders namn härstammar säkerligen från det litauiska ordet baltas (vit); balternas och Baltikums namn kan härledas ur detta, och har ursprungligen varit namn på deras största gudom, Svantovit (helig uppenbarelse) och Byelobog (den vite guden =Balder). Byelobog är även det himmelska och underjordiska paradisets gudom och därför trodde man att han dödats av onda gudar (Chernobog/Perisokea/Höder och Panu/Loke). Sedan dess har han farit till det underjordiska Paradiset (Bunyan). Därför skriver Snorre Sturlason sålunda om Balders härliga boning: ”fagrare ställe finns inte”.

Hropa betyder ”[heliga] uppenbarelse” på isländska vilket tyder på att detta varit ett germanskt namn på Baltikum (landet tillhörande den vite och heliga uppenbarelsen, dvs. guden Svantovit/Byelobog). Namnet Hropa kommer in i gersiska myter i två varianter: Europa (=Bridablick) och Harpya, landet tillhörande mytiska Harpyor (rövare, i form av halvkvinnor och halvgamar) eller Gripea (halvörnens/halvlejonens land). Livernas namn på ryska betyder både örn och lejon (=avestas oropi). Ett forntida inhemskt liviskt namn till finsk/estniska stammars Baltikum har varit Thule (=Kurland, elddemonens land, Panus/Lokes/Kalvaitis land), eftersom grekerna och romarna importerade bärnsten därifrån. Herodotos nämner detta land som guld (bärnsten) vaktande griparnas land (Gripea= Avestas Oropea).

Herodotos berättar om en berömd skytisk myt som inrymmer Europas ursprungliga namnform och samtidigt talar han om det skytiska namnet på Skandinavien. Enligt skyternas eget påstående är de det yngsta folket på jorden. Deras ursprung skall ha varit följande. Den förste man, som föddes i landet då det ännu var öde, hette Targitaos (världens anfader). Denne Targitaos` föräldrar skall enligt deras berättelse- som inte synes mig trovärdig, men de berättar verkligen så - ha varit Zeus (Pappai) och en dotter till floden Borystenes (Dnjepr). Dylik härkomst skall således denne Targitaos ha haft. Han själv skall ha haft tre söner; Lipoxais (vid randen stående landets konung), Arpoxais (harpyornas= oropiernas konung) och den yngste Kolaxais (folkstammars konung). Under deras regering föll från himlen i skytiska landet en plog (tecken på polacker), ett ok (tecken på dakier = oxefolket) en stridsyxa (tecken på taurer) och en skål (tecken på skyter =skålfolket). Den äldste, som först såg dem, gick fram och ville ta dem men då brann guldet. Då gick han därifrån. Därefter kom den andre brodern dit, men guldet brann åter. Dessa två skrämdes alltså av att guldet brann. När den tredje brodern, den yngste, kom dit var det släckt, och han bar det då hem. De äldre bröderna begrundade hädelsen och överlämnade därefter hela kungamakten åt den yngste.

Från Lipoxais (vid randen stående landets konung) skall de skyter härstamma, som kallas aukaternas stam (den bortre befolkningen = Hyperboréer, skandinaver), från mellanbrodern eller Arpoxais (harpyornas konung= avestas oropiernas konung) de, som kallas Katiarer (=slavar, ryssar), och traspier (vitryssar). Från den yngste skall kungarna härstamma, vilka kallas paralater (de första lagstiftarna). Alla tillsammans bär namnet skoloter (skålfolket, scholaver) efter konungens namn. Hellenerna kallar dem skyter, (skålfolket). Detta berättar skyterna (slovenernas förfäder) om sitt ursprung.

I de iranska gamla religionsböckerna förekommer de här tre skytiska mytiska konungarna vid namn Vigard (utomlandets hjälte), Thakhm-orope (griparnas hjälte), Hoshang (den kloke)/Bom-shah (ländernas konung). Takhm-oropa har likt sin nordiska motsvarighet Balder dödats av elddemonen (Djävulen= Höder/Loke). Skyther (slovenernas förfäder) och sarmater (serbokroaternas förfäder) har ursprungligen kommit från indoiranska stammar.

Myten om Balder (Byelobog; den vite guden) och Chernobog (den mörka guden, Höder, Loke) har blivit källa till många berömda gudars och hjältars myter, bland annat Prometheus och Epimetheus; Achileus (sorgens son) och Paris (demoniska elden), Ahura mazda (Aryaman) och Ahriman, Kung Arthur och Mordred. Achileus` häl visar elddemonen Panus (Fan; Djävulens) hovar, eftersom namnen på Balders bane man dvs., Höder kan tolkas som Hades(osynlige) kamrat med Pan (Panu; Fan, Loke). Denne gudens namn i varianten Kalvaitis (eld- och smedsgud) skulle kunna bli upphov till namnen Kurland och Thule (det antika Baltikum).
Herodotos berättar även att griparnas guld (bärnsten) rövas bort av de en ögda [gudens] folk, Arimaspier (=gepidiska goter) i Nordeuropa.
I arkeologiska bilderna nedan ser vi Gripea (Baltikum), Traspia (vitryska hästskötarnas land) och Russia (=Gårdarike):

Religions myterna (2)

Sauromater är serbokroaternas förfäder


Milan Hustič bevisar med hjälp av hundratals arianska ord som ingår i kroatiska språk att kroater härstammar från aryanska (indo –iranska) stammar. Man kan tolka hans bevis på så sätt att sauromater, vilket också Tadeusz Sulimirski (författaren till ”Sarmaternas bok”) säger, är serbokroternas förfäder. Sauromaternas andra språk har varit skytiska vilket har varit ett indo –iranskt språk. Vi vet att sauromater bott mellan två aryanska stammar en i öst och en i väst, och att deras språk och kultur naturligtvis har påverkats av dem: Herodotos bevisar att sauromaternas forntida hemort låg mellan floderna Don och Volga. Väster om de bodde skyter (skoloter). De styrdes av en indo –iransk stam. Deras mytiska konung hette Kolaxais, som den första delen av hans namn, det vill säga, kola (kula) är ett indoaryanskt ord, och det betyder familj. Och den andra delen, det vill säga xais är ett iranskt ord som betyder konung. Själva skyternas (skoloternas) namn betyder skål på germanska och ursprungligen är ordet skolo (=skål, skora) skytiskt och persiskt. Deras underkuvade folk var slaviska stammar, vars namn kommer från kungliga skyternas eget namn, det vill säga skolot (skolo-t): ”t” är pluralformtecken i skytiska och namnet skyth är grekisk och betyder skål.
Öster om sauromaterna bodde en slavisk stam som hade jämlika fruar och hustrur; de hette issedoner (amazoner, ”de djärva och styrande damernas folk”, serber). De ändrade skallens form hos sina barn och den här traditionen genomfördes även av alanerna och sauromaterna. Dessutom hade sauromater ett matriarkaliskt samhälle i likhet med issedonerna. På så vis vet vi varför Plinius den äldre räknade serberna som en alanisk stam, som var deras grannar i öst.
Ett stort misstag i historieskrivningen drabbade sauromaterna, som var ett slaviskt folk, när de felaktigt räknades som nära besläktad med iranier. Problemet dök upp när de forntida iranierna räknade sig som nära besläktade med sauromaterna. Avesta (iraniernas gamla religionsbok) hyllar sauromaterna under namnet Sairima (”de stora styrande”) och de romerska författarna Plinius och Diodrus har skrivit att ” iranier säger att sauromater är besläktade med oss”. Siraker (”de små styrande sarmater”) hade också kungliga höga gravar enligt arkeologerna. Den ursprungliga betydelsen till sauromat och sarmat är matriarkat.
Enligt Herodotos ”var sauromaternas modersmål amazonska”, och det skiljde sig stort från skytiska så mycket att de inte kunde förstå varandra, men sauromater hade sitt andra och internationella språk skitiska, fastän deras uttal passade illa för detta, eftersom deras amazonska mödrar inte kunde lära ut skytiska språk på ett bra sätt”.
Vi vet att sauromater flyttade till Balkanhalvön och Polen underperioden 300- 150år före Kristus. Här kallades de för sarmater och ixamater ( ”de med metalliska fjällpansar”).
De nedanstående etymologiska bevisen visar oss att serbokroater är sauromaternas ättlingar:
1- Ordet sauromat (i varianten sau –rom- ati) betyder på slaviska språk ”folk som har gula hår”: den sista delen i sin andra variant dvs., ”mati” betyder ringbrynja och fjällpansar på sanskrit och skytiska. Namnet Sauromat har ursprungligen tillhört kroaterna.
2- Deras iranska namn det vill säga Sairima betyder på kurdiska (mediska –skytiska) ”folk som lever gemensamma tillsammans” och ”den stora behärskande stammen”.
3- Det mytiska namnet Amazon betyder även ”folk som är helt klädda i ringbrynja och fjällpansar”. Då har namnet Amazon varit gemensamt för sauromater och issedoner.
4- Serbernas namn i varianten Sarb (= sarva) betyder på skytiska och sanskrit ”alla, hela och folk” och skyter nämnde serbokroaterna även för katiarer som har samma betydelse som serb och kroat på gamla iranska språk: Skytiska språk tillhörde iranska grupper fastän deras ordförråd närmade sig sanskrit. Naturligtvis kunde namnet Sarmat (Salm) härstamma av de skytiska -och iranska indicierna Sar och mat vilka betyder de som har svarta hår (mytiska Syamaks folk). Mer rimlig betydelse till detta namn är ”folk som har ett matriarkat samhälle”.
5- Kroaternas namn, som betyder anarkistiskt folk i de gamla iranska språken har även varit Jazyger (”de främre”) som har varit namn på den ledande grupp av sauromaterna: Ordet Jazyg, som betyder främre på iranska språken är motsägande till antaiska sarmaternas namn, vilket betyder de vid sidan boende sarmaterna. Vi vet att sauromater med sina långa svärd och fjällpansar har varit forntidens chevalierer (katafrakter). Det är anmärkningsvärt att namnet khorovat i avesta är synonymt med serb i sanskrit, som betyder det tillsammansboend folket.




Wousouner är bulgarernas bortglömda förfäder.


Nyligen har jag märkt att wousouner, som kinesiska antika källor presenterat i Mellan Asien, utgör majoriteten av bulgarerna.


1 Enligt kinesiska gamla källor hade wousounerna (samma som somliga eller majoritet av bulgarerna) rött hår och blåa ögon.
2 De var så starka och talrika att både hunner och kineser skickade sina prinsessor som hustrur till deras ledare. De hade alltid trettiotusen bågskyttar beredda till krig.
3 De var västra grannar till hunnerna, det vill säga de var på hunnernas väg till Europa, och de försvann från Mellan Asien efter det att hunnerna flyttade till slaviska stammars land i Östeuropa.
4 De var hästskötare liksom bulgarerna och de flesta av deras rika män hade var och en omkring 4000 hästar.
5 Enligt historiska indikationer var de i majoritet bland utiguriska och kutriguriska hunner när de byggde det bulgariska förbundet. Det hunniska och turkiska ordet bulgar (dulolar) betyder just ”en samling av olika folkslag”. Det här namnet är motsägande till sabiriska hunnernas namn, som betyder de förgrenade hunnerna. Själva namnet hunn betyder folk och armé på skytiska.
6 Enligt kinesiska källor ”liknade deras nomadiska livsstil hunnernas liv” och därför blev de lättare dragna till det bulgariska förbundet.
7 Deras språk var enligt turfanska skrifter från de indoeuropeiska språken. Detta språk var mera besläktad med europeiska språk än indoiranska (vilket tokharer hade talat) till exempel wousounerska ledarnas namn med kinesiska uttal är Kwenmo, Talo och Youtsi, vilka är inte uralaltaiska

Själva wousounernas namn är skytiskt (indoiranskt), vilket betyder de som har fina hundar: Enligt kinesiska källor de [under namnet Khishko (”de, som har fina hundar”)], trodde att de var ättlingar av en brun hund och de själva hade brunt hår och blåa ögon. I Avesta (iraniers gamla religionsbok) kallas den här alanska mytiska stamfadern/ hunden för Takhmoropa (Tyr, eller Tor), som även betyder den hundgestaltade hjälten. Dessutom känner de gamla iranska myterna i Sandbad nameh en stor och stark hund som heter Uzin (Uzun), vilken är en variant av Wousoun. I de skytiska myterna, som berättas av Herodotos, uppkallas han under namnet Arpoksais (”vagn landets konung”) kung till traspier (”hästskötarna”, ryssar och wousouner) och katiarer (sauromater, serbokroater). Det är en felaktig teori att hunner blandats med neurer och byggt magyariska förbundet. Ungrare (magyarer) är bara de magiskberömda och de som vargylande (varggestalt varande) neurerna (”magikerna på skytiska”) eftersom deras tredje namn, det vill säga, hongri (öngör), just betyder magikernas folkslag på turkiska (inte hunnernas folkstam, som man möjligen har tänkt på). För att bevisa wousouner har varit probulgarernas majoritetsförfäder räcker det med att bevisa de fornbulgariska skrifter, som man tror att det är blandat med makedoniska, har varit skrivna på wousounskslaviska. Det verkar som de vita hunnerna (hoatunerna, ”det ärade folket”), som bott i mellan Asien, inte har varit ytterligare en stor grupp av wousounerna, eftersom deras språk har varit skytiska, man kan säga en blandning av iranska språk och sanskrit. Själva Hunnernas namn betyder onda folket på kinesiska, även på avestaiska språk.
Om katiarer måste vi tillägga att de var delade i fyra stora grupper när de levde mellan floderna Don och Volga och områden runt omkring dem.

1- Jazygernas namn betyder ”de främre” på persiska och ”språk” på slaviska. Deras namn kommer i iranska myter under mytiska namnet Fravak som betyder ”den språkande”.
2- Amazoner, som betyder ”de starka damernas folk”, har varit serbernas förfäder.
3- Antaiska sauromater som deras namn betyder vid sidan boende sarmater.
4- Siraker som deras namn betyder den små styrande stammen.



Turkarnas namn

Skythernas myter nämner ett folk vid namn fader Gorgod (vilda djurens beskyddare), vilkas namn lever kvar i själva turkarnas namn vilket har samma betydelse som Gorgod. De har varit från altaiska stammar. Deras senare gemensamma namn har varit Turk, som är ett skythiskt namn; de ursprungliga turkarna, som deras namn betyder ”folk med gud -och totemdjuret varg” hos de indoiranska skytherna, har varit en blandning av de indoeuropeiska masageterna (alaner) och de altaiska stammarna, eftersom deras andra gamla namn dvs. Asina (örnfolket) även är skytiskt och detta har ursprungligen varit ett namn på de blonda alanerna (asier). En stor stam av dessa halvblonda turkar heter Kirkiz, vars namn betyder ”folk med blonda hår” på skythiska.
Om turkarnas totemdjur som är varg måste vi tillägga att deras myter nämner detta med två olika namn dvs. Gökburi och Bozkurt, som betyder den himmelska och gråa vargen. Och de kallade sig även Turkesh (bundsförvant med vargen) och Gökturk (den himmelska- eller gråa vargen) och Turuk (vargens folk) och Turkut (heliga vargens folk). I persiska använder man numera ordet tur-e (”liten tur”) om sjakal och man har glömt den gamla betydelsen till turernas (skythernas)- och turkarnas (asinaernas) namn dvs. vargen, men den forntida skythiska berömd konungen vid namn Partatuva har haft öknamnen Tur respektive Likus hos iranier och greker som båda två betyder varg.
Nordiska myter nämner de Heimdalls dyrkande folk vid namn vid namnet Angeyia (”de i kant boende”) tillsammans med Imd (amt, slaver, tyskar), Atla (”de Edsvurna svear, daner och norrmän), Ulvrun (”de som varg ylande samer”),Iarnsaxa (”fäktare”, Sachsare), Eistla (”estländare”), Greip (”gripar”, ”liver”) och Gjalp (”bönder”; polacker, tyskar). Här antyder inga namn till turkarna, som jag sökte förut anknytning mellan de och turkiska stammar.

Enligt en gökturkarnas myt bodde de först vid norr om Kaspiska havet och de flyttades därifrån från till öst av tatarer (hunner).



























Den bibliska historien

och

Filosofin
























Vem är vem i bibeln?

1- bibelns patriarker

Avesta och bibeln har mycket gemensamt:

Adam och Eva är babyloniernas Adapa och Ea men de härstammar inte direkt från den bevarade Adapa och Ea-myten: Adapa och Eas myt liknar i sin grund Adam och Evas myt i Gamla testamentet men den här härstammar från den variant av Adapa och Eas myt som Ea (jordens ormskepnade gudom) lurar Adapa och hans hustru. Arkeologerna har hittat en klar bild av dem på en arkeologisk sten. Adapa betyder ödets anfader vilket passar även beträffande Adams myt. Snarare är Adam en semitisk variant av det sumeriska namnet Adapa. å andra sidan är Adam (den levande kroppen) den förste mediska konungen Diaokos (domare) som iranier benämnde honom den förste Keyan (domarkonung). Ordet Keyan i semitiska språk är synonymt med Adam, dvs. den levande kroppen. Diaokos skickades i exil av assyriska Konungen Sargon den andre till Syrien (vilken var jämförbar med Adams utvisning från Edens gård).
Habil och Kains myt härleder säkerligen från babyloniska namnet Habil-kin-um som betyder ”så synd om från den originella missade sonen”; man namngav detta till det andra nyfödda sonen när den första sonen redan var avliden. Det här var bland annat ett namn på två kutiska konungar i Babylon. Kain betyder på persiska-mediska domarkonungens son, då är han Diaokos´ son Opite som betyder han med ärade fadern. Myten om Kains exil till landet Nod (vandrande folkets land) säkerställer detta, eftersom Opite kom tillbaka från Urartu till vandrade medierna (de starka medierna) efter sin fars exil. Enligt assyriska källor gjorde han uppror i Medien (nordvästra Iran). Kain (Kaenus) på grekiska betyder den nya (sonen).
Set (”ersättare”, ”kvarlevande”) är egypternas Seth (egyptisk Kain) som dödar sin populära broder Osiris.
Anos (”den dödlige”) är både iraniernas första människor det vill säga Gaya- meretan och hans son Mashya som både betyder den dödlige i avesta.
Sedan dess börjar de historiska mediska konungarnas namn:

Hanok (”den lysande” på mediska och persiska) är mediska konungen Avakastar den förste som gjorde upprör mot Assyrier. Man kan översätta detta namn till Källans konung, då är han ursprungligen mediska konungen Kheshtheriti (den starka konungen).
Kenan (”källans konung” på mediska) eller Irad (”flytig” på hebreiska) är mediska konungen Kheshtheriti (”den starke konungen”). Han var kung i området kring Partuka (Barnaka, som betyder källans land). Partuka ligger söder om Tehran. Den här konungen besegrade assyriska konungen Ashurbanipals styrkor i norra Iran.
Mahalalel (”guds lov”), Mehujael (”slagen av gud”) och Jered (”nedstigande”) är den olycklige mediska konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skytiska konungen Madia son av Partatuva i söder om Kaukasus.
Metusael (”guds man”) och Hanok (2) är den mediska berömda konungen Avakastar (”den gode konungen”, Kiakasaro, avestas hjälte) som förstörde det grymma assyriska riket för evighet. Hans andra bibliska namn är Josua som betyder frälsaren. I Koranen kommer hans namn i varianter Al-yasa, Yosha (frälsaren) och Edris (”han med gott ryckte”) och Ilyas (den gudomlige).
Metusala (”spjutets man”) eller Lemek (”den rike och maktige”) är den sista mediska konungen Ishtuvigu (”den rike”, eller ”spjut kastare”). Bibeln och avesta är eniga att han hade två fina och berömda husfruar. Hans barnbarn från en av sina döttrar var Tubalkain (”världs ägare”) som är iraniers berömda konung Cyrus (Fridon). Lemeks andra barnbarn från sin dotter Ada är Jabal (”han som glider bort”) och av det här namnet menas säkerligen kurderna (koranens Ad folket), eftersom kurdernas namn betyder vandrarna på de iranska språken.
Lemeks son, det vill säga, Noa (”han som överlevde”) är babyloniernas Utanapishtim (”han som fått evigt liv”). Hans namn är ett semitiskt mellanspel mellan mediska historiska och mytiska konungar.


2- Tydligen är Noas ättlingar de mytiska skytiska och iranska stamfäderna

Sem, Ham (”varm”) och Jafet är i tur och ordning iraniers samak (”borta boende”, ”mörkt”, babyloniernas Gilgamesh), stamfader till folket i Kharazm (”solens land”) eller Afrika (landet som har ingen kyla) och grekernas Iapet, som betyder fader till jordens befolkning på skytiska och grekiska, men bibeln har sin egen uppfattning av de här namnen och de räknas som förfäder till Mellan Österns befolkning och grekerna.
Arpaksad och Sela (”beväpnade” eller predikant) är skyternas Arpoksais (”vagnlandets konung” grekernas Hermes): Arpaksads namn kommer i avesta i form Takhmoropa (”Arapas =vagnlandets hjälte”). Namnet Sela är ett binamn till Takhmoropa, och i andra betydelsen är han avestas Fravak, även har azerbadjaniernas mytiska stamfader, Gorgod samma betydelse (predikant).
Eber (”vid sidan boende”) är skyternas Lipoksais (”vid sidan boende folkets konung”), det vill säga iraniernas Samak (Vigard).
Peleg (”han som delade landet” koranens Shoeib) är skyternas Kolaksais, som enligt Herodotos delade sitt land (Ryssland och Ukraina) bland sina tre söner.
Regu (”upphöjd”) är roksolaner (”de upphöjda alanerna”, masageterna) som bodde vida omkring Aral sjön.
Serug (”gren, klänge”) är den skytiska -och persiska stammen drupikier (darbiker, ”de som använder gren och klänge”): De hade en berömd dryck av en växt som kallades ”haoma”.
Nahor (”varm”) är tecken på Kharazm (”solens land”)
Tera är skyternas Targitai (”fader till jordens befolkning”; eller ”den upphöjda fadern”).
Abram (”den upphöjda fadern”, ”hebréernas ledare”) eller Abraham (”fader till många folk”) från ena sidan är Targitai (”den upphöjda fadern”) och från andra sidan är hans son, Kolaksais (”familjens konung”) som räknades konung till många folk mellan Kina och Balkans halvö. Hans bröder Nahor (”varm”) och Haran (”Väg”) är i tur ordning stamfadern till folket i Kharazm (”solens land”, västra Uzbakstan) och stamfadern till parterna (”väglandets befolkning”) sydost om Kaspiska havet. Då har mytiska Abraham inte varit ursprungligen från Mesopotamiska urtida staden Ur (”den ljusa staden”) utan från Ur menas Ursprungligen de mytiska glödande redskapen från guld som enligt Herodotos ägdes av Kolaksais, och de var egentligen namn på de talrika folk som bodde under skyternas styrelse.

3- Abrahams ättlingar är de historiska skytiska, kimeriska, och mediska konungarna

En viktig och gammal arameisk källa talar om att Isak och hans son Jakob angrep det assyriska väldet, och vi vet vem de har varit i historien.
De var de skytiska konungarna Ishpakai (”gudagåva”) och hans son Partatuva (”den mycken starke”). På grund av deras namn och bragd är det klart att de är bibelns Isak och hans brottande son Jakob.
Isaus är kimeriska befälhavaren Teushpai (”han med starka fötter”) som i sin tur angrep Assyriska väldet. Hans namn kommer i avesta i varianten Teusa.
Ismael (”gud bönhör”), som felaktig räknas Arabernas stam konung är egentligen konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skytiska konungen Madia son av Partatuva. Som vi sagt var Fraoret från landet Barnaka (”källans land”), söder om Tehran, och han styrde den mediska stammen aribier (”arianska stam”) som felaktigt jämställts med araber.
Till sist är Madia (”den vise”) bibelns Josef (”ökning”) eftersom Madias namn på semitiska språk betyder just ökning. Dessutom får Madia samma som Josef dyrbara gåvor från Egyptens Farao. Det är märkbart att en stor grupp av Madias trupp stannade kvar i Bet-Sean (Skytopol) i Israel. Liksom Josef blir Madia gripen i sitt underjordiska palats.

4 Moses är en kombination av Guden Mithra (Mose) och Hyksos´ konungen Kamose

Vem är bibelns och koranens Moses? Historiker gissar att det är en guds namn, men vilken gud? De vet inte mer. Det är en indoiransk gud i veda och avesta som hettit Mithe och Mithra. Han är solens och löftets gud och hans namn kommit till Egypten genom mitanier som varit en indoiransk stam. Koranen har givit Moses efternamnet Kalimolah som betyder ”interlokutör med gud” och det har givit honom solgud- och löftegudskaraktär. Från andra sidan vet vi att den sista hyksosiska konungen som utvisades från Egypten (och förföljdes av egypterna omkring 1567 före Kristus), heter Kamose som betyder just ”interlokutör med guden Mose” och en egyptisk konung som besegrade och för följde hyksoser, hette Ahmose, som betyder ”guden Moses broder”. Själva mitaniers namn kommer av deras sakralsolguds namn, det vill säga från Mithe (Mithra) som betyder ”sol och löftegud”. Egyptens hebreiska och arabiska namn dvs., Mesr härstammar från den här mitaniers sol- och löfteguds namn. Mitanier var hyksosernas (”utländska kungarnas”) militära arm.

5 David och Salomon är de forntida persernas befälhavare

Även den historiske David och hans son Salomo hör till perserna och de är ursprungligen den andra Kambudjia (”lycklige”)- den krigiske Cyrus2 och den fredlige Cyrus3. Själva judarnas Salomo är en mytisk figur som trotts vara bebyggaren av Jerusalem och dess tempel.

Vem har varit den historiske och mytiske Jesus Kristus?
Svaret är:
Zeloten Judas son av Zipporai och den heliga unga guden Adonis

Enligt Josefus Flavius (judisk historiker i första århundradet) kan Jesus Kristus bara vara ett smeknamn, eftersom Josefus berättar om alla de viktiga händelserna och alla de kända personerna i Judéen i första århundradet, men han känner ingen som egentligen heter Jesus Kristus.* Då blir det aktuellt att söka Jesus Kristus riktiga historiska namn. Detta är ett viktigt världsmysterium. En grupp historieforskare tror inte alls att det har funnit en man vid namn eller med epitetet Jesus Kristus med liknade karaktär. Till exempel påstår Albert Schweitzer: ”Den Jesus av Nasaret, som uppträde som Messias, förkunnade gudsrikets sedlighet, grundade himmelriket på jorden och dog för att ge sitt verk dess slutliga helgd, har aldrig existerat.” En andra grupp som är djupt troende på nya testamentet hyser inga tvivel att Jesus Kristus har varit en halvgud/halvmänniska i början av vår tideräkning med samma karaktärsegenskaper som Nya Testamentet visar. Jag hör till den tredje grupp som tror att det finns en historisk kärna om Jesus Kristus i Nya Testamentet på det sättet att det funnit en revolutionär judisk religionell ledare i Palestina med de stora delarna av de kännetecken som Jesus Kristus haft. Man kan bevisa att denna revolutionära präst ursprungligen har varit Judas son av Zipporai som är Zelotpartiets grundare. Då har han levt dubbel så länge som man trott och han har haft familj och barn.

*Om man lägger undan de falska bilagor om Jesus Kristus och Johannes döparen, som finns i Josefus Flavius´ ena verk ”Judarnas gamla historia”.




Judas son av Zipporai är den historiske Jesus Kristus

Judas av Galiléen, som gjorde politiskt- och kulturellt upprör i Jerusalem 5 år före Kristus samt mellan år 6 till 30 efter Kristus, var inte samma Judas av Galiléen, som stred mot romarna från år 4 före Kristus till år 6 efter Kristus. Detta stora misstag att jämställa dessa med varandra har åsamkat stora problem för religionhistorien eftersom den första och okända Judas av Galiléen är den historiske Jesus Kristus, den andra Judas av Galiléen var ursprungligen från staden Gamala i öster om Kinneretsjön (Galileiska sjön). Hans fader hette Hezekiah som var rövare och dödades av Herodes den store. Enligt Josefus Flavious och Apostlagärningarna öppnade denna Judas av Galiléen konungens tyghus i staden Sepforis i Galiléen och beväpnade sitt folk, men han besegrades och dödades av Kvintilius Varus som var romersk ståthållare över Syrien från 4 före Kristus Till år 6 efter Kristus.
Den förste Judas av Galiléen, som vi jämställer med Judas son av Zipporai, var en berömd präst/ filosof och hans kamp mot romarna var i högsta grad ideologisk. Josefus Flavious, som levde mellan år 37 till 100 efter Kristus berättar följande om honom:

V111
Judas från Galiléen och de tre judiska religionspartierna

Arkelai-området förvandlades till en provins, och en romersk riddare vid namn Koponius sändes dit såsom ståthållare, vilken erhöll av kejsaren oinskränkt makt. Under hans tid (6- 9 e. Kr.) förledde en viss Galilé vid namn Judas sina landsmän till avfall, i det han påstod, att det var en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Han stiftade en egen sekt, som icke hade något gemensamt med de andra sekterna.***

***Detta är ett av de ställen, på vilka Josefus avsiktligt döljer det verkliga sakförhållandet.

Om denna Judas av Galiléen och hans son Manaim talar Josefus med dessa ord:

Emellertid hade en viss Manaim (Menahem), en son av den namnkunnige sofisten (skriftlärde) Judas, med tillnamnet Galiléern, vilken hade en gång under det Kvirinius var ståthållare, förebrått judarna, att de lydde både gud och romarna. Han begav sig med sina lärjungar till Massada, öppnade konung Herodes´ tyghus och beväpnade utom sina egna landsmän även utländska rövare och återvände i spetsen för denna skara, som utgjorde hans livvakt, såsom hade han varit en konung, till Jerusalem…

Den här skriftlärde Judas som byggde Zelotpartiet (ivrarna) måste vara Judas son av Zipporai, vilken hans elever fällde ner den gyllne örnen (Romarrikets symbol) från över porten av det berömda templet i Jerusalem och slog sönder den i bitar.
I Judaica uppslagsbok läser vi följande om Judas och hans elever:

JUDAH, SON OF ZIPPORAI (first century), patriot.

According to Josephus, Judah was a sophist of highest reputation among the jews, an unrivalled interpreter of their ancestral laws, and educator of the youth. Taking advantage of Herod’s illness (4 B.C.E) he, together with his friend and fellow scholar Matthias son of Margalot, persuaded their disciples to pull down the gold eagle, the symbol of Rome, which Herod had erected over the great gate of the Temple, since it was contrary to Jewish law. The two scholars together with their disciples were burnt alive on the command of Herod shortly before his death.

Josefus berättar i ”Judarnas krig mot romarna” indirekt, att Judas och hans vän Matthias och några av deras elever brändes av Herodes den store:

Mycket ogärna lämnade konungen sitt bifall härtill; han lät levande bränna dem, som hissat sig upp på taket ävensom de omförmälde skriftlärde; de andra, som fängslats överlämnade han åt bödeln till att avrättas.*

* Platsen, där denna dom gick i fullbordan, var Jeriko i nordväst om Jerusalem.

Men när han berättar mer om den här hädelsen i ”Judarnas gamla historia” säger han bara att:
Matthias och några elever brändes till död och många elever avrättades. De var minst 40 till antalet.

Då finner vi att Judas son av Zipporai och några av hans elever räddade sig från hädelsen, och de rymde söderut till Egypten, mycket möjligt till Sinaiöknen, hos de självständiga halvarameiska och halvarabiska nabatéerna. Hur som helst kom säkerligen Judas och hans elever till Judéen efter år 6 efter Kristus, då Arkelaos son av Herodes den store, blev avsatt.
De nedanstående anledningarna försäkrar att Judas son av Zipporai har varit den historiske Jesus Kristus.

1 Judas var liksom Jesus bördig från Gallileen.
2 Han hade lärjungar som vandrade med honom på långa turer i olika städer i Palestina.
3 Hans anhängare kände honom som en religiös politisk ledare för hela Judeen.
4 I Matteus Evangelium,14 står denna rapport: ”Sedan kom Johannes döparens lärjungar (egentligen Matthias´ elever) för att hämta Johannes lik och begrava det, och de gick till Jesus för att berätta vad som hänt. När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv”. Däremot lyckades Judas son av Zipporai fly från Herodes den stores vrede, men hans vän Matthias och 40 personer av deras lärjungar brändes till död eller avrättades.
5 Som vi sagt befallde Herodes att döda omkring 40 personer av Judas och Matthias unga elever vid Jesu födelsetid. Däremot, enligt Matteus Evangelium, flydde Josef och Maria och det nyfödda Jesus till Egypten, men de andra nyfödda pojkarna i Betlehem dödades av Herodes soldater.
6 I sin tid var Judas en mycket lärd och berömd person bland judar, och han försökte reformera judarnas kultur och samhälle, och göra det fritt från romanisering.
7 Enligt Judas undervisning var det en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Denna fras är jämförbar med Apostlagärningarna 29/5 som säger att Petrus och apostlarna svarar ”Det är viktigare att lyda gud än att lyda människor”.
8 Markus Evangelium, 1 informerar oss: en dag kom Jesus från Nasaret i Galiléen och blev döpt av Johannes i Jordanfloden. I det ögonblick då Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen öppna sig, och den helige Ande sänkte sig ner som en duva över honom, och en röst från himlen sa: ”du är min älskade son.Du är min utvalde.” Vi vet att Judas faders namn dvs. ”Zipporai” är en sort fågels namn, och ”Judas” betyder utlovad.
9 Två av Judas söner som styrde Zelotpartiet, och korsfästes av romarna omkring år 47 efter Kristus, hette Simon och Jacob (James). Vi vet att de här två räknades bröder till Jesus Kristus i Nya Testamentet. Det är intressant att de även har en broder som heter Judas.
10 Som vi sagt fällde Judas och Matthias elever den gyllene örnen ovanför porten till det berömda templet i Jerusalem och förstörde den i bitar. Däremot i Matteus evangelium 12/21 berättas det: ”Sedan gick Jesus in i templet i Jerusalem och drev ut köpmännen och välte omkull myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor.” Enligt historieforskarna har man inte sålt någonting inom templet i Jerusalem. Då utgör den historiska händelsen den gyllene örnens förintelse av Judas och Matthias elever.
11 Judas namn som betyder prisad och utlovad kunde räknas som synonym till Jesus, som betyder frälsaren.
12- Enligt Matteus evangelium har endast Jesus nämnts Nasaré (Galilé) efter hans
tillbakakomst från Egypten. Därför har Judas son av Zipporai (den historiske Jesus
Kristus) inte nämnts som Galiléern redan tidigare.

Med en noggrann utredning av Adonis´ myter och evangeliska berättelser kan man hitta kombinationen bland Adonis- kulten och den preliminära kristendomen:
Enligt den kända fenekiska och grekiska Adonismyten hade Syrien en konung vid namn Téias (gud), Afrodite (kärleksgudinnan) tvingade hans dotter Mira, att vara samlagspartner med Téias i tolv mörka nätter. Efter tolv nätter förstod Téias att damen var hans egen dotter ”Mira”. Då bestämde han att skulle döda henne, men hon hann fly. Hon tog sin tillflykt till gudarna. De förvandlade henne till Myrrhe- trädet. Efter tio månader födde hon ”Adonis” (herren). Afrodite, som blev mycket förvånad över barnets skönhet överlät honom till Persefone (underjordens gudinna) för att vårda honom. Persefone Tyckte mycket om det här sköna barnet, därför tänkte
hon inte lämna honom tillbaka till Afrodite. Så blev det en konflikt mellan de här gudinnorna, men poesigudinnan ”Kalliope”- enligt en annan berättelse själva Zeus- löste den här konflikten på så sätt att Adonis bor en tredjedel av året hos ”himmelska Afrodite” och en tredjedel av året tillbringar han hos underjordsgudinnan Persefone och den tredjedel av året som blir kvar får han välja själv. Han valde att vara med Afrodite under den här frivilliga tiden.
På basis av fenikiernas kult dog Adonis på en särskild dag, men uppstod dagen efter sin död. Fenikierna sörjde och firade de här två dagarna: En dag som han dog sörjde de honom, damerna grät medan männen anordnade begravningsceremonier. De använde en bild av honom. Dagen efter firade de Adonis´ uppståndelse, medan de lyfte Adonis- bilden.*

* Sir. James George Frazer: Adonis. Attis. Osiris. London 1907.

Man kan tro att ordet Adonis (herren), som var ett annat namn på fenikiernas Baal (herren) och ett naturligt smeknamn på Judas son av Zipporai, sammanfogade guden Adonis med filosofen Judas, och de här två gudomliga och prästerliga dimensionerna formade tillsammans Jesus Kristus gudomliga och mänskliga sidor. Naturligtvis döpte kristendomen den här Adonismyten och Adoniskulten. I denna Adonis myt kan man jämföra Téias, Mira, Myrrhe* och Persefone med Nya Testamentets Gud- Herodes, Maria, Misraim (Egypten) och ”Josef” (Jesus Kristus´ ”uppfostrare”). Den här sammanbindningen och blandningen gjordes säkerligen i evangelisten Markus tid, eftersom Markus egen mor hette Maria och hans älskade morbror hette Josef, som enligt apostlagärningarna fick smeknamnet Predikanten Barnabas. De här tre personerna (Markus som egentligen hette Johannes, Maria, Josef) tillsammans med Paulus och Petrus spelade stor roll i kristendomens ideologiska ordning, existens och utveckling.

*Enligt Matteus´ Evangelium 11/2 medförde de vise männen från österns länder bland annat myrrhe (myrra) som gåva till Jesusbarnet. Maria (Mariam) betyder heliga moder på syrianska. Hon är egentligen grekernas Demeter (”heliga moder”) som uppfostrar ett grekiskt kungabarn med motsatta namnet till Jesus dvs., Demofon (folkdödaren). Hans egen moder heter Metarina (den borta planterade).


Sammanfattning

Om man tar bort Adonis´ myter från evangelierna handlar resten om Judas son av Zipporai. Judas av Galiléen, som dödades av Kvintilius Varus år 5 efter Jesus Kristus, var inte samma Judas av Galiléen, som uppträdde år 6 efter Jesus Kristus och var Zelotpartiets grundare: Denne Judas av Galiléen visade sig samtidigt som Kvirinius var ståthållare över Syrien i stället för just den ovannämnda Kvintilius Varus. Den här Judas av Galiléen, som vi jämställer honom med Judas son av Zipporai, är den historiske Jesus Kristus.






Själva namnet Gud är anknuten med Nordens Tor

och

Europas namn har anknytning med germanska gudarna Tuesko (Vidar) och Balder

Beträffande vad Gudens namn betyder har europeiska etymologer hittat den rätta roten till detta i det indoeuropeiska ordet ghuto, av roten ghu (ropa), men vilken sort ropning? I förklaringen har de gått långt bort i Indien och tolkat detta namn felaktigt till ”den åkallade” i sanskrit, fastän på närmare håll, hos iranierna och de indoeuropeiska skyter som bodde i Ryssland och Ukraina har det här namnet betytt ”dunder”. Och vi vet att den även här är betydelsen till den gamla germanska åskgudens två andra berömda namn dvs. Donar och Vile. Men nordiska åskgudens berömdaste namn dvs., Tor har en annan rot och betydelse: Enligt iranska gamla myter tillhörde namnet Tor (Tur) ursprungligen skyternas (turernas) stamfaders gud och åskgud (Tor, Tagimasades). Hos de betydde Tors namn ”den starke guden”, som passar väl med Nordens Tors karaktär. Namnet Tor har även hos germanska stammar roten tva (tu) som betyder stark. Roten finns kvar i det svenska ordet tvinga.
Själva det iranska ordet för gud, dvs. khoda, har samma rot som germanska namnet gud (dundraren). I koranen har man nämnt kurdernas gud vid namn Hud, som betyder dundraren och roparen. Namnet Hud har sin rot djupt i Mesopotamiens fornhistoria eftersom en stor grupp av kurder som kallas lorer fordom kallats kassiter. De styrde Babyloniska riket i andra årtusenden före Kristus för omkring 450 år. Deras kilskrifter noterar deras åska- och regn- gudens namn i varianter Hutha (hutaren, tjutaren) och Bureash (nederbörden). Man kan hitta de här forntida namnen i nordiska myternas Höders (Hades) och Bures (”skaparen”, guden) namn. Då är mysteriet löst och Gud och Hudha (Khoda) har haft gemensamma rötter och betydelser.
Det gamla grekiska namnet på Skandinavien dvs., Hyperborea (helt enkelt den bort boende gudens land) visar att Tyrs andra inhemska namn varit Bure (skaparen, guden).
Åke Ohlmarks jämställer Bures namn med Tyskarnas Tuesco eller Tuisco (egentligen guden med stora och starka sko), som varit tyskarnas himmelsgud. Han har gått vilse när han accepterat översättningen tvekönade till detta namn, eftersom Tuisco motsvarar exakt nordiska guden Vidar (han med ”utbredda” järnskor).
Den här forntida guden har varit mycket berömd i Nordeuropa och främre Asien, så att bibeln och avesta väl känner honom vid respektive namnen Jafeth (utbredda) och Takhmoropa (hjälten med utbredda fötter, nordbornas Vidar, Tyr). Denne gud kallades av skyterna till Lipoxais (Ripoxsais, hyperboreernas konung) som räknades konung till auchater (hyperboreer; skandinaver) och var motsatts till Arpoxais (harpyornas konung) som räknades stamfaderns konung till katiarer (ryssar), traspier (vitryssar). Då har Europas namn fått sina två inhemska ursprung av Baltikums (=Europas) namn dvs., germanska Hropa (=Svantovits land)och skythiska namnet, Aropa (Harpia =Livia).
De stora sulabilder som man ser i nordiska arkeologiska hällristningar tillhör den nordiska himmelsguden Vidar (Tvisco), som även nämns under namnet Hymer (”världsjätten”, sol- krigsguden Tyrs fader). Nordiska myter berättar även om hans jättekittel. Enligt grekiska gamla källor sade de halvgermanska och halvkeltiska bastarner till Alexander den store, när han frågade vad de är rädda för: ”Ingenting utom att sulan kan brista och himmelskitteln falla ner.”
Balder har epiteten den sköna guden och den här är en betydelse till Europas namn(den gode guden) och Svantovit (den heliga uppenbarelsen=Hropa) och Byelobog(den vite guden).


Allah och Jahves namn

Tillslut måste vi tillägga att de semitiska namnen Allah och Jahve, som båda två egentligen betyder ”är han som är”, är semitiska tolkningar av sumeriska och ackadiska guden, Enlils (en- la-il) namn, som har den ursprungliga sumeriska betydelsen ”vindens- och himlens härskare”: den före islamiska attributiva egenskapen till Allah har varit ”an- la- elaha- ella – allah” (”rätteligen finns det inte någon annan gud än Allah”), som är en klar beskrivning av babyloniska guden, Enlils namn på arabiska. Och Jahve (ja- hova) betyder på arabiska ”utropning efter han som verkligen finns”. Namnet Jahve är ursprungligen en översättning från indoiranska stammen mitaniers Asura och Jahve Sabaoth är mitaniers stamfaders gud Asura Mithra, som egyptier nämndes Mose(Moses).




De nordiska Ymer och Mimer
är
ursprungligen från Österled


De här mytiska jättarna har sina ursprung i kasitiska och indoiranska gudarna ”Immiria” -och ”Yima” och persernas ”Ahura Mazda”.
Först och främst ska vi berätta vad de nordiska myterna säger om Ymer och Mimer: Åke Ohlmarks hävdar i sin bok, ”Fornnordiska lexikon”, att Ymer är den urjätte ur vars kropp Burrs söner Odin, Vile och Vée skapade kosmos. Om hur detta gick till kan man läsa i Gylfaginning: ”Ginnungagapet självt var lika lästilla som vindlös luft: när nu hettans pust mötte rimfrostmassan, så smalt denna och dröp – och av dessa levande droppar väcktes liv av dens kraft som sände hettan, och det vart till en människoliknelse.Varelse, vart kallad Ymer (”tjutaren” eller ”dödens gudom”) men rimtursarna kallar honom Aurgelmer (”den i dyn råmande”)… Han var ond och alla hans avkomlingar, kallar vi därför rimtursar (rimfrosttrollar). Men det är sagt att när han sov, då föll han i svettning och då framväxte under hans vänstra arm en man och en kvinna, medan hans ena fot med den andra avlade en son… Det som därnäst skedde när rimfrosten dröp var att de blev till en ko som kallats Audumla (den vördnadsvärda). Ur hennes spenar flöt det fyra älvar med mjölk, och så livnärde hon Ymer… Burrs söner dräpte jätten Ymer. Men när hon föll, då rann det så mycket blod ur hans sår att de i detta kunde dränka rimtursarnas hela släkte utom en/Bergelmer (”roddare”)/som låg på en kista och kom undan med barn och blomma”.Därefter skapade de tre urgudarna av Ymers blod havet och floderna, av hans kött jorden, av benknotorna bergen, av hans tänder sten och grus, av hans ögonbrynsbågar Midgårds ringmur, av hans hjärna molnen under himmelen. Dvärgarna kom till på så vis att de formades av likmaskar ”som väcktes till liv… och kvicknat i Ymers kött”. Om Mimer berättar Ohlmarks att Mimer (”den porlande”) är en i det äldsta Asgård upptagen jätte, bror till Böltrons dotter Bestla (Odins mor) och alltså asafaderns vise morbror. Enligt Ynglingasagan utlämnades Mimer av asarna som gisslan till vanerna efter vanakrigets slut. Han halshöggs emellertid av vanerna av den underliga anledningen att de tagit guden Häner till hövding, och Häner kunde ingenting utan Mimers råd. ”De sände huvudet till Odin, och han tog huvudet och smorde det med örter, så att det inte skulle ruttna, och kvad galdrar över det och laddade det med sådan kraft att det kunde tala med honom och säga honom många fördolda ting. ” Huvudet lades i Mimersbrunnen under världsträdets östra rot. Men under den rot som vänder mot rimtursarna, där är Mimersbrunnen, i vilken visdom och mannavett är dolda, och han som är i brunnen heter Mimer. Han är full av visdomar emedan han dricker av brunnen ur hornet Gjallarhorn.Dit kom Allfader och bad om en dryck ur brunnen, men han fick den inte förrän han lade i brunnen sitt öga som pant” (Snorre Sturlusons Edda). I Runatal i Havamal sägs Odin vid sitt självoffer som hängd och spjutgenomborrad i världsträdet ha fått nio maktgaldrar av Mimer, som därtill gett honom en dryck ”av det dyra mjöd som östs ur Odrörer Upp”. ”Mjöd dricker Mimer morgon varje ur Valfaders pant”, heter det i Voluspa. Den jordiska Mimersbrunnen (Minnes brunn) låg vid helgedomen vid Gamla Uppsala, i blotlunden, som på grund av hovets rika skatter kallades Hodd-Mimers lund (”hodd”=”skatt”). Det var i den lunden som Liv och Livtraser överlevde Fimbulvintern. Kanske är Mimer en äldsta ktonisk gudomlighet vid Uppsalaviet …”
Kasiterna (de halvpersiska och halvkurdiska lorernas förfäder) som styrde babyloniska riket för mer än fyra hundra år (från omkring 1600 före Kristus) hade en kungafamiljgud som hette Immiria. Hans namn betyder på avestaiska ”den kloke ledaren”. Det här namnet är översatt i det gamla persiska språket till Ahura Mazda, som har samma betydelse som kasitiska Immeria. Vi vet att Ahura Mazda har varit persernas högsta gud. Indoiranska myter anknyter även Yimas (Imros) namn med Ymer och Mimer, eftersom han också är den förste dödlige gud/ konung som dödats av Adzidahaka (”jordens ormliknande gud- konung”). Han och hans tvillingsyster avlar tillsammans de människoliknande varelserna. Yima (som betyder tvilling och skål) har för sitt binamn avestaiska namnet Khashaeta (”lysande konung”). Naturligtvis ger den här egenskapen honom solkaraktär. Som vi sagt är Yima Khashaeta (skyternas Skolo) samma som Mimer knuten till sol och skål och dryck. Vi vet även att de nordiska myternas Ymers –och Mimers avhuggna huvud har anknytning med himlen och solen. Ymers skalle blir himlens tak och den kloke Mymer byter mot Odins solöga till sig en klokhetsbrygd. Dessutom är Mimer samma som Immiria (ljusguden på sumeriska) och Aura Mazda (”den kloke ledaren”) den klokaste bland jättarna och gudarna. De avestaiska betydelserna till namnen Ymer och Mimer det vill säga ”tvilling och skål” och ”den kloke ledaren” säkerställer att de här nordiska jättarna har iranska och skytiska ursprung, och deras myter kommit till Norden genom de arianska skyterna som styrde det forntida Östeuropa.
Det är märkbart att kasiterna även hade två andra gudar vid namn ”Buri-ash” (åska och regngud) och Gidar (krigsgud) som är jämförbara med Nordens Burr (”sonen”, Tor) och Nordens krigsgud dvs. Vidar (Tyr). En feminina Mimer var känd hos kelter vid namn Mm som räknades som kunskapens gudinna.