معنی نام شاهنامه ای نستهن

نام شاهنامه ای نستهن تورانی به لغت سنسکریت به معنی بی ریا و به لغت اوستایی به معنی نابود کنندهٔ سپاه است. کاشکی معنی سنسکریتی این نام سرمشق ریاکاران دربار الهی و فراوان می شد:

निशथ adj. nisatha[n] candid

Om Balder och hans boning Breidablik

Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder "lyssande", "bold (järv)" eller "herren", är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete ("Forseti"). Balder bodde i Bredablick.

Breidablik (eller Breiðablik) är i nordisk mytologi guden Balders boning i Asgård, beskriven som den vackraste och renaste platsen där inget ont eller orent kan finnas. Namnet betyder "bred-blick" eller "vid utsikt", vilket anspelar på dess storslagenhet. Det används idag ofta som namn på byggnader med fin utsikt, exempelvis tornet på Skansen.

Betydelse och ursprung:

Mytologi: Breidablik nämns i Den yngre Eddan (Gylfaginning) och Den äldre Eddan (Grímnismål) som Balders och Nannas hem. Symbolik: Platsen förknippas med ljus, skönhet och fred, helt utan skadliga "skräckrunor" (feiknstafir).

Bokstavlig tolkning: Namnet översätts ofta som "bred utsikt" eller "vida skinande".

Balder (herre) är jämförbar med Dionysos (den unga guden)/Adonis (herre)/Jesus.

Därför att både har blivit dödad och har tillbaka gång. I förhållande med Balder påminner namnen Höder (den krigiske) och Hermod (krigsanda) namnen Herodes (son av hjälte).

Breidablik (utbredda blick) är Europa:

Europa är primärt en världsdel, men namnet härstammar från grekisk mytologi där Europa var en fenicisk prinsessa som bortfördes av Zeus. Namnet tros betyda "vidtskådande" eller "brett ansikte".

Europas ursprungliga betydelse:

I skythiska myter i Herodotus historia, brättas att Lipoxiais (kung till landet vid sidan, kung till agatyrsier) styr folket vid namn aukhater (de som har fina hus= bohmier) och hans gyllene verktyg är plow (symbol till polacker).

Enligt Herodotus hette Lipoxis bror Arpoksais (vagnladets kung) som styrde mitten landet omkring Ukraina. Öster om dem styrdes av deras lilla bror Skyth (skål)/Kolaxais (stammars kung).

Det gamla namnet på ukraina, dvs. Rutenia, kan tas som hjulets land (rota):

Det avestanska namnet Khvaniratha (de magnifika vagnarnas land) och grekernas Europa (eu-ropa, med gott vridmoment) verkar ha samband med det.

Som vi sagt att deras mytologiska kunganamn dvs. Arpoxais (Takhmo-ropa) betyder kung av vagnslandet.

Det vill säga att Eu-rope (med gott vridmoment, med fina vagnar), Khvanirath (land av lyssnade vagnar), Ruthenia (vagnars land, Glonia), Eu-karrona (Ukraine, land av fina vagnar), har haft gemensamma ursprung. Den dödade Dionysos myt har kommit till Baltikum genom galindai/glonerna (lyssande bälte folket), då är Balders och Baltikums namn anknutna i betydelserna järv och lysande bälte:

Dionysos har en stark och ursprunglig koppling till Thrakien, en region i nordöstra Balkan som i grekisk mytologi ofta ses som en plats för extatisk och vild natur. Även om han är mest känd som en grekisk gud, beskrivs Dionysos ofta som en gudom som kom till Grekland "från utlandet", specifikt från Thrakien och Frygien.

Dionysos uppträder i slaviska mytologi under namn Jarilo:

Namnet "Jarilo" härstammar från den protoslaviska roten *jarъ (relaterat till yar), som översätts till "stark", "rasande", "passionerad" eller "genomsyrad av ungdomlig livskraft". Roten förknippas också med "vår" eller "sommar".

Tjalve och Tjälvar har varit guden Ull

Tjalve (eller Tjalfe) är i nordisk mytologi guden Tors snabbfotade tjänare och följeslagare, ofta känd för sin snabbhet. Han är bror till Röskva och förekommer i Snorres Edda.

Tjälvar (eller Tjelvar) är en mytologisk gestalt i Gutasagan som enligt sägnen var den förste som bosatte sig på Gotland och förde elden dit. Innan han kom till ön sjönk den i havet om dagarna, men genom elden blev ön bunden och slutade sjunka. Han var far till Havde, som tillsammans med Vitastjärna blev förfäder till gutarna.

Tjälvars namn har haft anknytning med Tjälra:

Tjälra: (förr) råmärke; äv. om gränssten; äv. i utvidgad anv., om gräns.

Men det låter att på grunden av Tjalve och Tjälvars namn ligger Ty-ulle-ve (den heliga unga och snabba eldguden Ull).

Liknande namnet Thule (bärnstens land= brinnande stenens land) i varianten tuli betyder eld på estniska. Edens flamma: I kvädet Atlekvädet (i den Poetiska Eddan) nämns att Ull äger en ring vid vilken man kan svära ed, och i vissa tolkningar talas om "Ulls gunst" som frälsar ur flamman. Vissa mytologiska tolkningar antyder att han kan ha haft en funktion relaterad till elden eller kultiska eldar.

Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).

Ull (eller Uller) är en fornnordisk gud förknippad med vinter, jakt, skidåkning och bågskytte. Som son till Siv och styvson till Tor beskrivs han som en mästerlig "skidgud" och jägarnas beskyddare. Ull anses tillhöra ett äldre skikt av gudar och var mycket kultiverad i Sverige och Norge, vilket syns i ortnamn.

Viktiga fakta om guden Ull: Boning: Ydalir ("Idegransdalarna"), vilket anspelar på idegranens betydelse för pilbågstillverkning.

Attribut: Skidor, snöskor, båge och sköld.

Rättskipning: Ull var också en gud som förknippades med edgång och tingsfred, och man kunde svära vid "Ulls ring".

Kult: Många svenska ortnamn som Ullevi, Ulleråker och Ultuna tyder på en stark och utbredd kult, framförallt under järnåldern. Även om Ull sällan nämns i de bevarade eddorna, antyder de många ortnamnen att han var en betydande gudom i det förkristna Norden.

Asken Yggdrasils plats har varit Uppsala -och Stockholmsområdet

Uppsala som gudarnas boning på trädet Yggdrasil och Stockholmsområde som ligger i dess fot.

Enligt Adam av Bremen (ca 1070) fanns vid det mytomspunna hednatemplet i Gamla Uppsala ett ständigt grönt träd (tolkat som en avbild av världsträdet Yggdrasil) och en källa. Detta träd ingick i en helig lund där djur- och människooffer hängdes upp under de stora bloten vart nionde år.

Kopplingen mellan Uppsala-templet och Yggdrasil:

Det evigt gröna trädet: Adam av Bremen beskrev ett träd med okänd art som stod vid templet och var grönt året om, vilket påminner om världsträdet Yggdrasil.

Offerlunden och källan: Vid trädet fanns en källa där människor offrades. Detta liknar Urds brunn, som i nordisk mytologi ligger under en av Yggdrasils rötter.

Kulturellt centrum: Templet i Gamla Uppsala tros ha varit en fysisk manifestation av det andliga centrum som Yggdrasil utgjorde i vikingarnas världsbild.

Offeritualer: Trädet i Uppsala användes vid blot (offerfester), där djur och människor hängdes i trädet och lunden. Det är dokumenterat att det heliga trädet smordes med blod från offer.

Historisk osäkerhet: Även om Adam av Bremen beskriver templet i detalj, är de exakta fysiska spåren av trädet eller templet inte arkeologiskt bekräftade, och beskrivningen kan ha påverkats av berättelser om Salomos tempel.

Idag finns inga spår av detta träd kvar, men platsen i Gamla Uppsala är än idag en av Sveriges viktigaste historiska platser. Stockholms område som Asken Yggdrasils fot

En forskning om Asken Yggdrasil

Det troddes att Asken Yggdrsils ort varit hedniska Uppsala templet och dess rötter hade spridit sig till sjön Mälaren i mindre skala, eftersom betydelserna om Yggdrasils rötter passar väl med detta område:

Asken Yggdrasils plats: Norr om Lidingö (ledingö, Frejasö) som det kunde tolkas på härskande gudars plats har legat ett berömt bebyggt området undernamnet Askrike. Askrikefjärden skiljer detta från Lidingö. Naturligtvis kunde Askrike benämnas Askgård, och det här namnet själv kunde lätt resultera i Asgårdens namn.

I nordvästra och väst och söder om Lidingö ligger fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan. Deras namn och läge påminner väl om nornorna särskilt Verdandi.

Ormingelandet, som ligger sydöst om Lidingö, med avståndet Halvkakssundets bredd, visar sig vara platsen (ståndet) för den mytiska orm-draken Nidhögg (nedhuggande). Brunnsviken som ligger i väster om fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan, är väl jämförbara med Vishetens källa och själva Stora värtan, Lilla värtan och Edsviken påminner väl om nornorna, Verdandi och Urðr och Skuld under Asken Yggdrasil. Asken Yggdrasil har haft minst två olika betydelser:

1- "Den skräckinjagande hästens ask träd" eftersom på bilder av Chertomlyks vas står en bevingade förskräcklig häst under världsträdet.

Man har trott att denna förskräcklige häst har varit Odens häst eftersom götarnas namn har betytt häst/hästskötare och deras högste god har varit den enögde guden Oden.

2- Hos själva svearna har Yggdrasil haft betydelsen "idegran trädet husstolpe" som syftar på sol-eld-skog guden Ull; han som haft idegran dalarna för sin boning och Asken i betydelsen glödande kol syftar på honom. Då Ask (Ull) som nordbornas stamfader har varit guden Ull; och stammoder på dem har varit Embla, som påminner väl finska- och samiska guden Jumala/Jubmel.

Ull som svearnas forntida högste gud har haft koppling med germanska Phol och grekiska Apollo (Apollon):

Enligt de grekiska gamla myterna reste Apollon med sina vita svanar om vintrarna till landet Hyperborea som sades ligga norr om Europa. Där lyste solen i [egentligen i somrarna] dygnet runt och människorna levde ett ovanligt lugnt och långt liv. Han älskade folket där och de dyrkade honom som sin främste gud.

Enligt grekerna var Hyperborea ett fantastiskt rike av evig vår beläget längst i norr bortom nordanvindens hem. Dess folk var en välsignad, långlivad ras oberörd av krig, hårt slit och ålderdomens och sjukdomens härjningar.

Hyperborea beskrevs vanligtvis som ett kontinentbundet land gränsat i norr av den stora, jordomslutande floden Okeanos (Oceanus), och i söder topparna av de legendariska Rhipaion bergen (Rhipaean, "blåsigt berg", Bergigt område i norra Skandinavien som sägs vara köldens hjärta).

Dess huvudsakliga flod var Eridanos ("tidig bränd", Göta älv) vars stränder var kantade av bärnstensgråtande poppelträd och dess vatten hem till flockar av vita svanar. Välsignad med evig vår producerade landet två skördar spannmål per år, men det mesta av landsbygden var vild och täckt av vackra skogar - den så kallade "Apollons trädgård".

I den här berättelsen påminner namnet svan väl om germanska namnet s(u)wen (sun, solen) och namnet svensk Och de här tre namnen har blivit kombinerats.

Den inhemska nordiska Apollon har varit Ull (phol, bål) som grekerna har jämställt honom med sina Apollon. Deras namn dvs., Phol (Ull) och Apollo (Apollon) låter det att de har haft samma rot.

I denna sägelse är det även intressant att hyperboréerna har dyrkat honom som sin främste gud.

Ljus och skog guden Phol (bål) i Merseburgbesvärjelserna som jämförts med Apollo är identisk även med sol och -eld -skog guden Ull-Heimdall.

Själva Hyperborea (övernordliga landet) är en korrekt översättning av Norr-avige (den aviga Norden, Norge) som av det även har menats hela Skandinavien.

Själva Stockholm betyder skärgård:

Stock:

1-stam, timmerstock, balk, stolpe, bjälke, syll

2-samling, besättning, mängd, uppsättning

holm (holme):

holme är en liten, vanligen obebodd ö. Holmar återfinns bland annat i skärgårdar. Ordet används även i en vidare betydelse för små uppstickande bergknallar ute på fält (åkerholme) eller för fast mark omgärdat av en mosse eller sankmark.

I så fall kan mytiska trädet Yggdrasill (Ygg-dra-syll) betyda "skräckinjagande träd/trädstam" och det syftar också på Stockholmsområdet.

Etymologin av Asken Yggdrasill

Jag tror att den korrekta etymologin av detta namn är:

Ygg: huge

द्रु m. dru tree

शिला f. shilA (syll) top of the pillar supporting a house

tree (n.):

"perennial plant growing from the ground with a self-supporting stem or trunk from which branches grow," Middle English tre, from Old English treo, treow "tree," also "timber, wood, beam, log, stake;" from Proto-Germanic *trewam (source also of Old Frisian tre, Old Saxon trio, Old Norse tre, Gothic triu "tree"), from PIE *drew-o-, suffixed variant form of root *deru- "be firm, solid, steadfast," with specialized senses "wood, tree" and derivatives referring to objects made of wood. sill (n.):

Middle English sille, from Old English syll "beam, threshold, large timber serving as a foundation of a wall," from Proto-Germanic *suljo (source also of Old Norse svill, Swedish syll, Danish syld "framework of a building," Middle Low German sull, Old High German swelli, German Schwelle "sill"), perhaps from PIE root *swel- (3) "post, board" (source also of Greek selma "beam").

Man har redan trott:

yggdrasil betyder "idegranpelare", som härleder yggia från *igwja (som betyder "idegran") och drasill från *dher- (som betyder "stöd").

Idegranen som blev symbol till eld-skog guden Ull (Ask). Ask (aska, egentligen glödande kol) syftar på sol-eldguden Ull: Ask (Ull) och Embla (Jumala/Jubmel) som räknades förfäder till svenskar och samer/finskare.

Brage och Idun liknar på Orfeus och Eurydike

Etymologi av Orfeus:

Fulgentius, en mytograf från slutet av 400-talet till början av 500-talet e.Kr., gav den troliga etymologin för Orfeus som betyder "han med bästa röst", "Oraia-phonos".

Orfeus var gift med Eurydike som betyder "bred urminnes sedvänja" eller "vidsträckt urminnes sedvänja" på grekiska. Enligt myter har Orfeus varit från Thrakien (Balkan).

Etymologi av Brage:

Brage (isländska: Bragi, "den med förträfflige poesi/skaldekonst") är skaldekonstens gud i nordisk mytologi. Han är son till Oden och Gunnlöd och gift med Idun "den föryngrande" eller "den som gör ung igen".

Myten om Orfeus:

Orfeus är en legendarisk grekisk musiker och poet, son till Apollon och Kalliope, känd för att med sin lyra kunna förtrolla både natur och gudar. Mest känd är myten om när han spelade för Hades för att återfå sin hustru Eurydike från dödsriket, men förlorade henne igen när han bröt löftet att inte se sig om.

Viktiga element i myten om Orfeus:

Ursprung: Han kom från Thrakien och var den främste representanten för musikkonsten i grekisk mytologi. Talang: Hans sång och spel på lyran var så vacker att djur, träd och till och med stenar rörde sig. Tragedin om Eurydike: Eurydike dör efter ett ormbett strax efter deras bröllop.

Nedstigningen i underjorden: Utom sig av sorg beger sig Orfeus till dödsriket (Hades) och lyckas med sin musik beveka Hades och Persefone att låta Eurydike följa med honom tillbaka.

Förbudet: Hades tillåter detta på ett villkor: Orfeus får inte se sig om under vandringen upp till människornas värld.

Vändningen: Alldeles innan de når ytan tvivlar Orfeus och vänder sig om, vilket gör att Eurydike försvinner tillbaka till underjorden för evigt.

Död: Orfeus dödas senare av maenader (Dionysos följeslagare) och hans huvud sägs fortsätta sjunga (som Mimers huvud). Myten om Brage:

Myten om Brage och Idun är en av de centrala berättelserna i nordisk mytologi, främst känd för att den förklarar gudarnas eviga ungdom. Idun är gudinnan för ungdom och vår, och hon vaktar de gyllene äpplen som asagudarna äter för att inte åldras. Brage är skaldekonstens och vältalighetens gud, son till Oden, och gift med Idun.

Här är huvuddragen i myten, som främst återges i Skáldskaparmál i den Prosaiska Eddan:

Iduns bortrövande (Myten om Tjasse och Loke)

Lokes svek: Loke blir tillfångatagen av jätten Tjasse och tvingas för att rädda sitt liv locka ut Idun ur Asgård med hennes äpplen. Abduktionen: Loke lurar Idun till en skog utanför gudarnas boning genom att påstå att han hittat äpplen som är bättre än hennes egna. Där väntar jätten Tjasse, förklädd till en örn, och rövar bort Idun och hennes ask (träbox) med magiska äpplen till sin boning i Jotunheim.

Gudarna åldras: Utan Iduns äpplen börjar asagudarna omedelbart att åldras, gråna och tappa sin vitalitet. De inser snart att Loke ligger bakom hennes försvinnande.

Räddningsaktionen: Under dödshot tvingas Loke att hämta tillbaka Idun. Han lånar Frejas falkhamn och flyger till Jotunheim. Där förvandlar han Idun till en nöt (eller sparv i vissa källor) och flyger med henne i klorna tillbaka mot Asgård. Tjasses död: Tjasse förvandlar sig till en örn och förföljer dem. När de når Asgård tänder gudarna en stor eld som Tjasse flyger in i, varpå han dör.

Skades hämnd: Tjasses dotter, Skade, kommer till Asgård för att kräva hämnd. Försoningen sker genom att hon får gifta sig med en asagud (Njord) och får gudarnas skratt.

Nordiska Loke ("lockande", Lodur) är identisk med slaviska Veles (Volos, "magiker"):

Veles (Volos,Vile): Detta är den gud som oftast jämförs med Loke. Veles är en formskiftare och en bedragare (trickster) som förknippas med magi, underjorden, boskap och trolldom. Precis som Loke ofta står i motsats till asarna, stod Veles ofta i konflikt med den högsta slaviska guden, åskguden Perun, och anklagades i myter för att ha stulit Peruns fru eller barn och fört ner dem till underjorden.

Nordiska loke i förhållande med elden har varit identisk med Kaukasiska Prometeus. Loke betyder eld i Baltikum.

Herodotos har nämnt nordiska stammar under mytologiska namn

I grekisk mytologi och Herodotos historia var Abaris Hyperboréen (forntida grekiska: Ἄβαρις Ὑπερβόρειος, Ábaris Hyperbóreios, "ovanförliggande från övernordliga landet", norrman), son till Seuthes (Σεύθης, svensk, han med kremering-offer tradition), en legendarisk visman, helare och präst för Apollon, känd bland de gamla grekerna. Han förmodades ha lärt sig sina färdigheter i sitt hemland Hyperborea, dit han flydde under en pest. Han sades vara utrustad med profetians gåva, och tillsammans med sin skytiska klädsel, enkelhet och ärlighet skapade han stor sensation i Grekland och hölls högt ansedd.

En studie av namnen på de nordliga mytologiska flickorna i Herodotos historia:

Enligt Herodotos kom offergåvor från hyperboréerna till Skytien packade med halm, och de skickades från stam till stam tills de anlände till Dodona och från dem till andra grekiska folk tills de kom till Apollos tempel på Delos. Han sa att de använde denna metod eftersom gåvorna första gången fördes av två flickor, Hyperoche (den övernordliga, norrman) och Laodice (hon från diken, Ptolemaios daukin, dansk), med en eskort av fem män, men ingen av dem återvände. För att förhindra detta började hyperboréerna föra gåvorna till sina gränser och be sina grannar att leverera dem till nästa land och så vidare tills de anlände till Delos.

Herodotos beskriver också att två andra jungfrur, Arge (den argsinte gudens/Odens tjänare, göt) och Opis (fruktbarhetsguden Frejs tjänare, svensk), hade kommit från Hyperborea till Delos tidigare, som en hyllning till gudinnan Ilithyia för att underlätta barnafödandet, tillsammans med gudarna själva. Jungfrurna fick utmärkelser på Delos, där kvinnorna samlade in gåvor från dem och sjöng hymner för dem.

Det låter att Lokes och Sigyns myt kommer från österleden:

1- Myten liknar till den bundna Prometeus i Kaukasus.

2- Den bundana Lokes plats, som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel påminer den stora Skytiska kittelns (jätte stora skålens) område vid floden Don som Herodotus berättat. Själva namnet skyth har betytt skål på grekiska. 3- Namnet Sigyn liknar till Sigynner:

Sigyn, Sigynner, Zigenare

Namnet Sigyn kan komma från Sign "att förutspå genom tecken" som asiatiska Zigenare gör fortfarande.

Geografiskt läge: Herodotos placerar sigynnerna norr om Thrakien, nära floden Donau (Ister) och i närheten av Veneti vid Adriatiska havet.

Ursprung: Sigynnerna själva hävdade att de var kolonister från Medien (ett forntida rike i nuvarande Iran). Detta är dock något som moderna historiker ser med skepsis, och de förknippas snarare med järnålderskulturer i Centraleuropa, särskilt Hallstattkulturen. Klädsel och livsstil: De beskrivs som ett ryttarfolk som bar kläder liknande medernas (persiska kläder).

Hästar och vagnar: Herodotos uppmärksammar att de hade små, plattnosade hästar som var för svaga för att ridas i strid men som drog deras vagnar med stor hastighet.

Handel: De beskrivs som ett folk som levde av handel och plundring.

Sigynner vs. Gipsies: Det har ibland spekulerats om en koppling mellan namnet Sigynnai och det ungerska ordet för zigenare (cigány).