Tjalve och Tjälvar har varit guden Ull

Tjalve (eller Tjalfe) är i nordisk mytologi guden Tors snabbfotade tjänare och följeslagare, ofta känd för sin snabbhet. Han är bror till Röskva och förekommer i Snorres Edda.

Tjälvar (eller Tjelvar) är en mytologisk gestalt i Gutasagan som enligt sägnen var den förste som bosatte sig på Gotland och förde elden dit. Innan han kom till ön sjönk den i havet om dagarna, men genom elden blev ön bunden och slutade sjunka. Han var far till Havde, som tillsammans med Vitastjärna blev förfäder till gutarna.

Tjälvars namn har haft anknytning med Tjälra:

Tjälra: (förr) råmärke; äv. om gränssten; äv. i utvidgad anv., om gräns.

Men det låter att på grunden av Tjalve och Tjälvars namn ligger Ty-ulle-ve (den heliga unga och snabba eldguden Ull).

Liknande namnet Thule (bärnstens land= brinnande stenens land) i varianten tuli betyder eld på estniska. Edens flamma: I kvädet Atlekvädet (i den Poetiska Eddan) nämns att Ull äger en ring vid vilken man kan svära ed, och i vissa tolkningar talas om "Ulls gunst" som frälsar ur flamman. Vissa mytologiska tolkningar antyder att han kan ha haft en funktion relaterad till elden eller kultiska eldar.

Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).

Ull (eller Uller) är en fornnordisk gud förknippad med vinter, jakt, skidåkning och bågskytte. Som son till Siv och styvson till Tor beskrivs han som en mästerlig "skidgud" och jägarnas beskyddare. Ull anses tillhöra ett äldre skikt av gudar och var mycket kultiverad i Sverige och Norge, vilket syns i ortnamn.

Viktiga fakta om guden Ull: Boning: Ydalir ("Idegransdalarna"), vilket anspelar på idegranens betydelse för pilbågstillverkning.

Attribut: Skidor, snöskor, båge och sköld.

Rättskipning: Ull var också en gud som förknippades med edgång och tingsfred, och man kunde svära vid "Ulls ring".

Kult: Många svenska ortnamn som Ullevi, Ulleråker och Ultuna tyder på en stark och utbredd kult, framförallt under järnåldern.

Även om Ull sällan nämns i de bevarade eddorna, antyder de många ortnamnen att han var en betydande gudom i det förkristna Norden.

Det låter att de mytologiska namnen Suethes (kremering-offer görande hyperbore) och Svarogich (slaviska eldguden) har varit i förhållande med eldguden Ull. Saxo nämner att Ollerus (Ull) en gång ersatte Oden som högste gud.

Likheten mellan Siv och Valborg:

Siv (vendernas Siva) i betydelsen vit, påminer Valborg (Walpurgis, hon som väljer renheten). Hennes son eldguden wulthus (Ull) påminer väl namnet Valborg och hans heliga eldar i slutet av vinter.

Siv (Siva) i betydelsen ljus påminner väl själva elden och indiska gud/gudinnan Shiva som är i förhållande med elden:

Shiva, den gynnsamma i den hinduiska treenigheten, är intimt förknippad med eld som en kraft av transformation och kosmisk förstörelse. Han är berömt avbildad hållande Agni (eld) i handen eller dansande i en ring av lågor som Nataraja, Shivā (शिवा) är gudinnans motsvarighet till Shiva.

Så har gudinnan Siv (Siva, "den ljusa") med sitt gyllene hår varit en riktig moder Svea.

De tre första i Ynglingaätten dvs, Yngve Frej och Fjölner och Sveigder syftar till gudarna Frej, Oden och Ull (som sveakonung) Sveigder (även Svegder och Swegde, "svearnas kung") var enligt Ynglingasagan kung i Svitjod. Han ska ha efterträtt sin far Fjölner ("den som döljer", Oden) efter dennes död, och tillsammans med tolv följesmän rest omkring i världen, bland annat till Ryssland och Turkiet där han träffade släktingar (enligt Snorre hade asarna utvandrat från Turkiet). Under en andra resa till Turkiet blev han efter ett dryckesslag av en dvärg lockad att gå in i en stor sten, ty därinne skulle han kunna möta Oden.

Han skall ha varit gift med Vana av Vanahem och hade med henne sonen Vanlande, som efterträdde honom på tronen.

Så kommer resultatet från Ynglingaätten att svears och svenskars namn har haft anknitning med den unga eldguden Ull -och den unga fruktbarhetsguden Frej.