Bibelns patriarker
Avesta och bibeln har mycket gemensamt:
Adam och Eva är babyloniernas Adapa och Ea men de härstammar inte direkt från den bevarade Adapa och Ea-myten: Adapa och Eas myt liknar i sin grund Adam och Evas myt i Gamla testamentet men den här härstammar från den variant av Adapa och Eas myt som Ea (jordens ormskepnade gudom) lurar Adapa och hans hustru. Arkeologerna har hittat en klar bild av dem på en arkeologisk sten. Adapa betyder ödets anfader vilket passar även beträffande Adams myt. Snarare är Adam en semitisk variant av det sumeriska namnet Adapa. Å andra sidan är Adam (den levande kroppen) den förste mediska konungen Diaokos (domare) som iranier benämnde honom den förste keyan (domarkonung). Ordet keyan i semitiska språk är synonymt med Adam, dvs. den levande kroppen. Diaokos skickades i exil av assyriska Konungen Sargon den andre till Syrien (vilken var jämförbar med Adams utvisning från Edens gård).
Bibelns Eva och Adam från annat sidan är i stort sätt själva egypternas skapelse gud Atum (den perfekte och fulständige) och hans hustru Hasor eller Iusaaset (den mycket luckande), med ormen och äpplen i huvudet.
)Atum( )Iusaaset, Atum's wife(
Habil och Kains myt härleder säkerligen från babyloniska namnet Habil-kin-um som betyder ”så synd om från den originella missade sonen”; man namngav detta till det andra nyfödda sonen när den första sonen redan var avliden. Det här var bland annat ett namn på två kutiska konungar i Babylon. Kain betyder på persiska-mediska domarkonungens son, då är han Diaokos´ son Opite som betyder han med ärade fadern. Myten om Kains exil till landet Nod (vandrande folkets land) säkerställer detta, eftersom Opite kom tillbaka från Urartu till vandrade medierna (de starka medierna) efter sin fars exil. Enligt assyriska källor gjorde han uppror i Medien (nordvästra Iran). Kain (Kaenus) på grekiska betyder den nya (sonen).
Set (”ersättare”, ”kvarlevande”, Opite) är egypternas Seth (egyptisk Kain) som dödar sin populära broder Osiris.
Anos (”den dödlige”) är både iraniernas första människor det vill säga Gaya- meretan och hans son Mashya som både betyder den dödlige i avesta.
Sedan dess börjar de berömda historiska mediska konungarnas namn:
Hanok (”den lysande” på mediska, eller ”erövrare” på hebreiska) är mediska konungen Avakastar den förste som gjorde upprör mot Assyrier. Man kan översätta detta namn till Källans konung, då är han ursprungligen mediska konungen Kheshtheriti (den starka konungen).
Kenan (”källans konung” på mediska) eller Irad (”flytig” på hebreiska) är mediska konungen Kheshtheriti (”den starke konungen”). Han var kung i området kring Partuka (Barnaka, som betyder källans land). Partuka ligger söder om Tehran. Den här konungen besegrade assyriska konungen Ashurbanipals styrkor i norra Iran.
Mahalalel (”guds lov”), Mehujael (”slagen av gud”) och Jered (”nedstigande”) är den olycklige mediska konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skythiska konungen Madia son av Partatuva i söder om Kaukasus.
Metusael (”guds man”) och Hanok (2) är den mediska berömda konungen Avakastar (”den gode konungen”, Kiakasaro, avestas hjälte) som förstörde det grymma assyriska riket för evighet. Hans andra bibliska namn är Josua som betyder frälsaren. I Koranen kommer hans namn i varianter Al-yasa, Yosha (frälsaren) och Edris (”han med gott ryckte, den lärde”) och Ilyas (den gudomlige).
Metusala (”spjutets man”) eller Lemek (”den rike och maktige”) är den sista mediska konungen Ishtuvigu (”den rike”, eller ”spjut kastare”). Bibeln och avesta är eniga att han hade två fina och berömda husfruar. Hans barnbarn från en av sina döttrar var Tubalkain (”världs ägare”) som är iraniers berömda konung Cyrus (Fridon). Lemeks andra barnbarn från sin dotter Ada är Jabal (”han som glider bort”) och av det här namnet menas säkerligen kurderna (koranens Ad folket), eftersom kurdernas namn betyder vandrarna på de iranska språken.
Lemeks son, det vill säga, Noa (”han som överlevde”, motsvaras med det persiska berömda konungen Cyrus den tredje, även den själva babyloniska guden Ea/Enki) är babyloniernas Utanapishtim (”han som fått evigt liv”). Hans namn är ett semitiskt mellanspel mellan mediska historiska och mytiska konungar.
Tydligen är Noas (egyptiska havsguden Nus) ättlingarde mytiska iranska stamfäderna i de babyloniska gudomliga gestalterna
Sem (egypternas Saa, babyloniska guden Nabu-Ninurta), Ham (”varm”, egypternas ”Ha” babiloniska guden Adad) och Jafet (egypternas Apophis, babyloniska guden Marduk) är från annan sida i tur och ordning iraniers samak (”borta boende”, ”mörkt”, babyloniernas Gilgamesh, stamfader för iranier), stamfader till folket i Kharazm (”solens land”) eller Afrika (landet som har ingen kyla) och grekernas Iapet, som betyder fader till jordens befolkning på skythiska och grekiska, men bibeln har sin egen uppfattning av de här namnen och de räknas som förfäder till Mellanösterns befolkning och greker.
Arpaksad och Sela (”beväpnade” eller predikant) är skythernas Arpoksais (”vagnlandets konung” en motvarig till skythernas åskgud Tor och Thagimasades): Arpoksais namn kommer i avesta i form Takhmoropa (”harpyornas/vagnlandets hjälte”). Namnet Sela är ett binamn till Takhmoropa, och i andra betydelsen är han avestas Fravak, även har azerbadjaniernas mytiska stamfader, Gorgod samma betydelse (predikant).
Eber (”vid sidan boende, eller flyktingar”) är skythernas Lipoksais (”vid sidan boende folkets konung”), det vill säga iraniernas Samak (Vigard) eller det är hebréernas mytiska stamfader…
Peleg (”han som delade landet” koranens Shoeib) är skythernas Kolaksais, som enligt Herodotos delade sitt land (Ryssland och Ukraina) bland sina tre söner.
Regu (”upphöjd”=Sem) är roksolaner (”de upphöjda alanerna”, masageterna) som bodde vida omkring Aral sjön.
Serug (”gren, klänge”) är den skythiska –och persiska stammen drupikier (darbiker, ”de som använder gren och klänge”): De hade en berömd dryck av en växt som kallades ”Haoma”.
Nahor (en Eshnunna konung) är tecken på mytiska bebyggaren till staden Naharia (”Nakur”) eller Kharazm (solens land) vid sjön Aral.
Tera (Dedushe, en Eshnunna konung) har jämställt med skythernas Targitai (”fader till jordens befolkning”; eller ”den upphöjda fadern”).
Abram (”den upphöjda fadern”, ”hebréernas ledare”Enki/ Ea babyloniska jord guden, de historiske Eshnunna konungarna Ibalpiel [1, 2, även Bilalama], -eller Abraham (”fader till många folk”) från ena sidan är Targitai (”den upphöjda fadern”) och från andra sidan är hans son, Kolaksais (”familjens konung”) som räknades konung till många folk mellan Kina och Balkans halvö. Hans bröder Nahor (”vild”) och Harran (”troll”) är från ena sidan i tur ordning stamfadern till folket i Kharazm (”solens land”, västra Uzbakstan) och stamfadern till parterna (”väglandets befolkning”) och balocher. Från andra sidan de har varit ursprungligen från Eshnunna konungar från östra delar av Mesopotamien. Vi vet att Abraham trotts vara från urtida staden Ur (”den ljusa staden”). Även kan från namnet Ur Ursprungligen menas de mytiska glödande redskapen från guld som enligt Herodotos ägdes av Kolaksais, och de var egentligen namn på de talrika folk som bodde under skythernas styrelse.
Abrahams ättlingar är de historiska skythiska, kimeriska, och mediska konungarna
En viktig och gammal arameisk källa talar om att Isak (Asyrriens stamfadergud, Ashur= leende) och hans son Jakob (brottaren, Mardyk) angrep det assyriska väldet, och vi vet vem de har varit i historien. De är egentligen i historiska aspekter från två av hyksos -Eshnunnas konungar, men även ersätter dem, de skythiska konungarna Ishpakai (”gudagåva”) och hans son Partatuva (”den mycken starke”). På grund av deras namn och bragd är det klart att de är bibelns Isak och hans brottande son Jakob.
Isaus (babyloniska läckedom guden Ninazu) är kimeriska befälhavaren Teushpai (”han med starka fötter”) som i sin tur angrep Assyriska väldet. Hans namn kommer i avesta i varianten Teusa.
Ismael (”bönhörande guden, Nabu/Ninurta”), som felaktig räknas Arabernas stam konung på historiska aspekt är egentligen konungen Fraoret (”den religiöse”) som dödades av skythiska konungen Madia son av Partatuva. Som vi sagt var Fraoret från landet Barnaka (”källans land”), Söder om Tehran, och han styrde den mediska stammen aribier (”de arianska stammar”) som felaktigt jämställts med araber.
Till sist är även den berömde skythiska konungen Madia (”den vise”) ett historiskt perspektiv av bibelns Josef (”ökning”, babyloniska guden Dumuzi) eftersom Madias namn på semitiska språk betyder just ökning. Dessutom får Madia samma som Josef dyrbara gåvor från Egyptens Farao. Det är märkbart att en stor grupp av Madias trupp stannade kvar i Bet-Sean (Skythopol) i Israel. Liksom Josef blir Madia gripen i sitt underjordiska palats.
MOSES ÄR EN KOMBINATION AV GUDEN MITHRA, MOSHUSHO (= MARDUKS EMBLEM SOM KÄPP/DRAKE) SAMT DEN SISTA HYKSOS´ KONUNGEN KAMOSE
Vem är bibelns och koranens Moses? Historiker gissar att det är en guds namn, men vilken gud? De vet inte mer. Det är en indoiransk gud i veda och avesta som hettit Mithe och Mithra. Han är solens och löftets gud och hans namn kommit till Egypten genom mitanier som varit en indoiransk stam. Koranen har givit Moses efternamnet Kalimolah som betyder ”interlokutör med gud” och det har givit honom solgud- och löftegudskaraktär. Från andra sidan vet vi att den sista hyksosiska konungen som utvisades från Egypten (och förföljdes av egypterna omkring 1567 före Kristus), heter Kamose som betyder just ”interlokutör med guden Mose” och en egyptisk konung som besegrade och för följde hyksoser, hette Ahmose, som betyder ”guden Moses broder”. Själva mitaniers namn kommer av deras sakralsolguds namn, det vill säga från Mithe (Mithra) som betyder ”sol och löftegud”. Egyptens hebreiska och arabiska namn dvs., Mesr härstammar från den här mitaniers sol- och löfteguds namn. Mitanier var hyksosernas (”utländska kungarnas”) militära arm.
DAVID (MARDUK) OCH SALOMON (NINURTA) ÄR ÄVEN ISTÄLLET DE FORNTIDA PERSERNAS BEFÄLHAVARE, I SINA SENARE HISTORISKA ASPEKTER:
Även ett historiskt perspektiv av den historiske David och hans son Salomo (ursprungligen två Eshnunna konungar, blandad med de babyloniska gudarna Marduk och Ninurta) hör till perserna och de är i detta fall, den andra Kambudjia (”lycklige”)- den krigiske Cyrus2 och den fredlige Cyrus3. Själva judarnas Salomo är en mytisk figur som trotts vara bebyggaren av Jerusalem och dess tempel.
EGENTLIGEN ÄR BIBELNS URSPRUNGLIGA PATRIARKER ESHNUNNAS - HYKSOS KONUNGAR
Det var Hammurabi den berömde lagstiftaren som orsakade stora folkvandringar från Mesopotamien omkring år 1792-1750 f.kr. Han menade egentligen att förena de tre stora staterna Akadien (i center och söder), Eshnunna (i öst) och Mari (i väst) under sitt välde. Men hans våldsamma ingripande orsakade förskräck inom folken i Eshnunna (=Addans trädgård) och Mari som hade byggt en koalition mot just denne babyloniska Hammurabi och resultatet blev stora folkvandringar. Eshnnunafolket vandrade i två stora grupper. Den ena till öst, till Irans platå och den andra tåg flykt hos mitaniska – och huriska välde i norr om Mesopotamien . Där som hade också deras allierade Marifolket hade fått tillflykt. Det samlades stor skara hos mitaniska konungen. Denna skara hade stort militärs potansiel att använda. Alliansens Patriarker upptäckte detta ”förbundet av olika folksamlingar som egyptierna nämnt Hyksos (utländska härskarna, eller hästskötarna)” skulle kunna vara tillräklig maktigt att attackera den rika Faraonernas Egypten. Eftersom detta förbund grundades i mitaniers land skulle det vara logiskt att tro ledarskapet var med själva mitanier dvs., guden Mithes (Mose, Moses, Mithras) folk, fastän majoriteten av förbundet bestod av semitiska befolkningar marier (mytiska Maria som Moses syster), eshnunnier (=hebréer, passerande). Marfolket hade en gud vid namn Zimri (Sameri). Mitaniers under kuvade folk var hurier(hurriter) dvs., bibliska Harons folk (Arons folk; mytiska Moses broder). Eshnnunafolkets vandring Mesopotamien till Haran i huri-mitaniska väldet och sedan dess till Egypten är ungefär bibelns Abrahams vandrings väg.
Denna tabell visar Eshnunnas konungar namn och kännetecken:
CITY STATE OF ESHNUNNA
The minor city of Eshnunna (modern Tell Asmar) was situated in the Diyala Valley to the north-east of Sumer itself, but it was still very much a part of Sumerian culture and civilisation. Occupied from circa 2900 BC, it was never a significant power during Sumerian times, but in the period of Ur's Third Dynasty it was a well-attested city and capital of one of Ur's provinces with the same name. As Ur headed towards collapse, the city (which is not mentioned in the king list) gained an independent dynasty of its own. Its kings, some of whom bore Elamite names, may even have been united with Assyria for a time, and were a threat to later Babylonian hegemony.
Although information on the kingdom is sparse, a historical framework for Amorite Eshnunna can be pieced together from building inscriptions, year dates, letters, and seal inscriptions both from Eshnunna and elsewhere. There were apparently twenty-eight kings between 2065 - 1762 BC although six are missing from this list.
fl c.2030 BC Ituria Governor? under Ur.
Ituria, a city leader, builds a temple for his divine overlord, Shu-Sin of Ur. Soon afterwards a palace is attached to this.
fl c.2026 BC Shu-ilija / Ilshu-Ilia Son. Claimed the independent kingship of the city.
c.2026 BC Eshnunna breaks away from the control of Ur during the second year of Ibbi-Sin's reign. Shu-ilija maintains good relationships with Ishbi-Erra of Isin as does his successor. However, the succeeding kings drop the title of king to use the lesser one of 'énsi' (governor) or 'ishshakum' insisting that the kingship of the state belongs to the city's god, Tishpak.
fl c.2010 BC Nurahum / Nur-Akhum Received help from Isin to win a battle against Subartu.
Kirikiri Bore an Elamite name.
Bilalama Bore an Elamite name.
Eshnunna appears to maintain close contacts with Elam, although it seems not to have been conquered by the Elamites.
Ishar-Ramashshu
fl to c.1940 BC Usurawassu / Usur-Awasu
The city is sacked during the time of Usurawassu, possibly by Anum-muttabbil of Der, and may be temporarily subject to that city. Little is known about the subsequent nine rulers.
Abimadar Not on all lists.
Azuzum
Urninmar / Ur-Ninmar / Ur-Ninkimara
Urningishzida / Ur-Ningizzidda
Ipiqadad I / Ibiq-Adad I
Abdi-Erah
Shiqlanum
fl bef c.1895 BC Sharrija / Sharria
Belakum / Belakim
Warassa
fl c.1870 BC Ibalpiel I Reigned for at least ten years (from a seal impression).
http://www.historyfiles.co.uk/FeaturesMiddEast/MesopotamiaMap.htmEshnunna seems to flourish again, perhaps due to the decline of Isin and Larsa from the middle of the century. Ibalpiel re-adopts the title of king, perhas in recognition of the fact that there is no longer a single 'kingship of Sumer and Akkad' to which to defer.
c.1862 - 1818 BC Ipiqadad II / Ibiq-Adad II Son. Assumed divine status - practice copied by all successors.
Ipiqadad pursues an expansionist policy. The previously independent minor cities of Nerebtum (modern Ishcali), Shaduppum (Tell Harmal), and Dur-Rimush (location unknown) are all incorporated into the state.
fl c.1830 - 1815 BC Naramsin / Naram-Sin Son. Also king of Assyria, probably by conquest.
Naramsin extends Eshnunna's territory considerably into northern Babylonia at a time when the small kingdom based at Babylon can do little more than defend its own walls, and apparently also temporarily conquers the Assyrians at Ashur, as well as the small state of Ekallatum.
Dannum-tahaz Son? May have ruled briefly after Ibalpiel II.
c.1808 - 1780 BC Dadusha Son of Ipiqadad II.
c.1780 BC The kingdom of Upper Mesopotamia turns on its recent ally and seizes Nerebtum and Shaduppum, although these and more are quickly taken back upon the death of Shamshi-Adad in 1766 BC.
c.1779 - 1765 BC Ibalpiel II / Ibal-pi-El II Son or grandson. One of the major leaders of this period.
c.1776 BC The kingdom of Upper Mesopotamia is attacked simultaneously by Yamkhad and Eshnunna, leading to its disappearance and a general restoration of the old order.
c.1766 BC Eshnunnan troops take part in the siege of Razama by Atamrum of Andarig, but Ibalpiel hurries to assist Razama, collecting troops and a battering ram from his governor in Qattunan on the way. The Razamans manage to repel Atamrum before he arrives, so he returns home.
c.1764 - 1762 BC Silli-Sin
c.1764 BC Eshnunna had been forming ties with Mari in the face of Babylon's growing power, but as part of a coalition which attempts to invade Babylonia the city is defeated and crushed by Hammurabi.
c.1762 BC The Babylonian Empire captures the only remaining political power to oppose them when they take Eshnunna, inheriting well-established trade routes and economic stability, and ending 250 years of Eshnunna's independence.
c.1756 BC There is evidence that just four years after its supposed capture, the entire town is ravaged by a terrible flood. After that, the city only rarely appears in cuneiform textual sources, reflecting a probable decline and eventual disappearance.
Iqishi-Tishpak Descendant of Naramsin? Vassal of Babylon?
? - c.1736? BC Anni Killed in Babylon.
c.1741 - 1736 BC One of Eshnunna's last notable acts is to side with Rim-Sin II of Larsa in his revolt against the Babylonian Empire. Anni is captured by the Babylonians and is strangled. The city is destroyed.
Mina kortfattade bevisen om Adams- och Abrahams tillflykt, från Edens lustgård:
Invandrarna (=hebréer) från Eshnunna (strålande staden = Ur) är bibelns Judar. Själva namnet jude och gudanamnet Jehova härstammar av kassitiska åskguden [je]Huthas namn. Kasiterna har varit Eshnunnas östliga grannar. Eshnunnas åskgud uppträder även i bibeln under profetiska namnet Elia Tesebiten. Åskguden under namnet Tishpik var Eshnunakfolkets största gudomlighet.
Andra Ibalpiel (hans offer son är räddad) är det historiska Abraham, som vandrar (på tvång av Hammurabi) från Eshnunna till Haran, Kanan och Egypten.
Bibelns och Koranens Tareh (fader) och Azar (eld), som Abrahams fader Och farbror bevisar Dadushe (som kan översättas till ”hans farbror”), andra Ibalpiels (Abrahams) företrädare.
Marifolkets konung vid tillflyktstiden har namnat Zimri lim (guden Zimri är min bevakare) bibelns och koranens Sameri (bergåskådaren). Eftersom ordet berg och kalv enades i det semitiska odet tor, har namnet Sameri tolkats till ”han, som har skapat åskådliga kalven”.
Det tre bibelska brödernas triad Abraham (fader till många nationer), Nahur (het) och Haran (väg) har säkerligen sitt ursprung i de tre första Ashnunnas konungarna Bilalama (den vetenskapliga shejken), Nurahom (den mycket glänsande), Abdi arah (lagstiftaren, vägvisaren). De tre första Eshnunna konungar Iturea (bergsbo, vaktare), shulijiah (gudsutvalde konung) och Ilshulija (den gudomliga freden) är välljämförbar med herden David, Saul (gudsupphöjde konung) och salomon (fredens man).
Denna tabell visar hyksoskonungar:
2nd INTERMEDIATE
PERIOD 1640-1532
15th Dynasty (Hyksos).
Salitis; Sheshi;
Khian (Swoserenre')
Apophis c. 1585-1542
('Awoserre' and others)
Khamudi c. 1542-1532
16th Dynasty
Minor Hyksos rulers, contemp-
orary with the 15th Dynasty
17th Dynasty 1640 - 1550
Numerous Theban kings;
numbers give positions in the
complete list
Inyotef V c.1640-1635
(Nubkheperre') 1
Sebekemzaf I (Sekhemre'-
wadjkha'u) 3; Nebireyeraw
(Swadjenre') 6; Sebekamzaf II
(Sekhemre'-shedtawy) 10; Ta'o
(or Djehuti'o) I (Senakhtenre') 13;
Ta'o (or Djehuti'o) II
(Seqenenre') 14
Kamose c.1555-1550
( Wadjkheperre') 15
Mina kortfattade bevisen om till flykt till- och från Egypten:
Den sista hyksosen (hästskötande harden) dvs., Kamose är väljäförbar med Moses, eftersom koranen nämner Moses under epiteten Kalimollah (dvs., kompanjon med gud). Egyptiska ordet Ka betyder den gudomliga anden. Denne hyksosiska konungt flyddes med sitt folk till Palestina, från den nya egyptiska faraonen Ahmose. Som vi sagt Mose var mitaniers sol, krigs och lagars och löftets gud. Den första hyksos konungens namn dvs., Salatis betyder den store herden och ”han som fått sorglig liv i det bortre landet”. Namnet syftar väl till Josef son av Jakob eftersom Salatis framträdare har hettit Jakobher (dvs., brottare-).
Då de fyra bibliska mytiska namnen Amaram (koranens Omran), Moses, Haron, Mariam betecknar ashnunnor (hebréer), mitanier (västliga meder), hurriter och marifolket, som tillsammans byggt Alliansen Hyksos.
Vem har varit den historiske och mytiske Jesus Kristus?
Svaret är:
Zeloten Judas son av Zipporai och den heliga unga guden Adonis
Enligt Josefus Flavius (judisk historiker i första århundradet) kan Jesus Kristus bara vara ett smeknamn, eftersom Josefus berättar om alla de viktiga händelserna och alla de kända personerna i Judéen i första århundradet, men han känner ingen som egentligen heter Jesus Kristus.* Då blir det aktuellt att söka Jesus Kristus riktiga historiska namn. Detta är ett viktigt världsmysterium. En grupp historieforskare tror inte alls att det har funnit en man vid namn eller med epitetet Jesus Kristus med liknade karaktär. Till exempel påstår Albert Schweitzer: ”Den Jesus av Nasaret, som uppträde som Messias, förkunnade gudsrikets sedlighet, grundade himmelriket på jorden och dog för att ge sitt verk dess slutliga helgd, har aldrig existerat.” En andra grupp som är djupt troende på nya testamentet hyser inga tvivel att Jesus Kristus har varit en halvgud/halvmänniska i början av vår tideräkning med samma karaktärsegenskaper som Nya Testamentet visar. Jag hör till den tredje grupp som tror att det finns en historisk kärna om Jesus Kristus i Nya Testamentet på det sättet att det funnit en revolutionär judisk religionell ledare i Palestina med de stora delarna av de kännetecken som Jesus Kristus haft. Man kan bevisa att denna revolutionära präst ursprungligen har varit Judas son av Zipporai som är Zelotpartiets grundare. Då har han levt dubbel så länge som man trott och han har haft familj och barn.
*Om man lägger undan de falska bilagor om Jesus Kristus och Johannes döparen, som finns i Josefus Flavius´ ena verk ”Judarnas gamla historia”.
Judas son av Zipporai är den historiske Jesus Kristus
Judas av Galiléen, som gjorde politiskt- och kulturellt upprör i Jerusalem 5 år före Kristus samt mellan år 6 till 30 efter Kristus, var inte samma Judas av Galiléen, som stred mot romarna från år 4 före Kristus till år 6 efter Kristus. Detta stora misstag att jämställa dessa med varandra har åsamkat stora problem för religionhistorien eftersom den första och okända Judas av Galiléen är den historiske Jesus Kristus, den andra Judas av Galiléen var ursprungligen från staden Gamala i öster om Kinneretsjön (Galileiska sjön). Hans fader hette Hezekiah som var rövare och dödades av Herodes den store. Enligt Josefus Flavious och Apostlagärningarna öppnade denna Judas av Galiléen konungens tyghus i staden Sepforis i Galiléen och beväpnade sitt folk, men han besegrades och dödades av Kvintilius Varus som var romersk ståthållare över Syrien från 4 före Kristus Till år 6 efter Kristus.
Den förste Judas av Galiléen, som vi jämställer med Judas son av Zipporai, var en berömd präst/ filosof och hans kamp mot romarna var i högsta grad ideologisk. Josefus Flavious, som levde mellan år 37 till 100 efter Kristus berättar följande om honom:
V111
Judas Galiléen (Judas den ståtlige) och de tre judiska religionspartierna
Arkelai-området förvandlades till en provins, och en romersk riddare vid namn Koponius sändes dit såsom ståthållare, vilken erhöll av kejsaren oinskränkt makt. Under hans tid (6- 9 e. Kr.) förledde en viss Galilé vid namn Judas sina landsmän till avfall, i det han påstod, att det var en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Han stiftade en egen sekt, som icke hade något gemensamt med de andra sekterna.***
***Detta är ett av de ställen, på vilka Josefus avsiktligt döljer det verkliga sakförhållandet.
Om denna Judas av Galiléen och hans son Manaim talar Josefus med dessa ord:
Emellertid hade en viss Manaim (Menahem), en son av den namnkunnige sofisten (skriftlärde) Judas, med tillnamnet Galiléern, vilken hade en gång under det Kvirinius var ståthållare, förebrått judarna, att de lydde både gud och romarna. Han begav sig med sina lärjungar till Massada, öppnade konung Herodes´ tyghus och beväpnade utom sina egna landsmän även utländska rövare och återvände i spetsen för denna skara, som utgjorde hans livvakt, såsom hade han varit en konung, till Jerusalem…
Den här skriftlärde Judas som byggde Zelotpartiet (ivrarna) måste vara Judas son av Zipporai, vilken hans elever fällde ner den gyllne örnen (Romarrikets symbol) från över porten av det berömda templet i Jerusalem och slog sönder den i bitar. I Judaica uppslagsbok läser vi följande om Judas och hans elever:
JUDAH SON OF ZIPPORAI (first century), Patriot
According to Josephus, Judah was a sophist of highest reputation among the jews, an unrivalled interpreter of their ancestral laws, and educator of the youth. Taking advantage of Herod’s illness (4 B.C.E) he, together with his friend and fellow scholar Matthias son of Margalot, persuaded their disciples to pull down the gold eagle, the symbol of Rome, which Herod had erected over the great gate of the Temple, since it was contrary to Jewish law. The two scholars together with their disciples were burnt alive on the command of Herod shortly before his death.
Josefus berättar i ”Judarnas krig mot romarna” indirekt, att Judas och hans vän Matthias och några av deras elever brändes av Herodes den store:
Mycket ogärna lämnade konungen sitt bifall härtill; han lät levande bränna dem, som hissat sig upp på taket ävensom de omförmälde skriftlärde; de andra, som fängslats överlämnade han åt bödeln till att avrättas.*
• Platsen, där denna dom gick i fullbordan, var Jeriko i nordväst om Jerusalem.
Men när han berättar mer om den här hädelsen i ”Judarnas gamla historia” säger han bara att: Matthias och några elever brändes till död och många elever avrättades. De var minst 40 till antalet.
Då finner vi att Judas son av Zipporai och några av hans elever räddade sig från hädelsen, och de rymde söderut till Egypten, mycket möjligt till Sinaiöknen, hos de självständiga halvarameiska och halvarabiska nabatéerna. Hur som helst kom säkerligen Judas och hans elever till Judéen efter år 6 efter Kristus, då Arkelaos son av Herodes den store, blev avsatt.
De nedanstående anledningarna försäkrar att Judas son av Zipporai har varit den historiske Jesus Kristus.
1 Judas hade liksom Jesus tillhörighet till epitetet Gallileen (egentligen betytt praktfull).
2 Han hade lärjungar som vandrade med honom på långa turer i olika städer i Palestina.
3 Hans anhängare kände honom som en religiös politisk ledare för hela Judeen.
4 I Matteus Evangelium, 14, står denna rapport: ”Sedan kom Johannes döparens lärjungar (egentligen Matthias´ elever) för att hämta Johannes lik och begrava det, och de gick till Jesus för att berätta vad som hänt. När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv”. Däremot lyckades Judas son av Zipporai fly från Herodes den stores vrede, men hans vän Matthias och 40 personer av deras lärjungar brändes till död eller avrättades.
5 Som vi sagt befallde Herodes att döda omkring 40 personer av Judas och Matthias unga elever vid Jesu födelsetid. Däremot, enligt Matteus Evangelium, flydde Josef och Maria och det nyfödda Jesus till Egypten, men de andra nyfödda pojkarna i Betlehem dödades av Herodes soldater.
6 I sin tid var Judas en mycket lärd och berömd person bland judar, och han försökte reformera judarnas kultur och samhälle, och göra det fritt från romanisering.
7 Enligt Judas undervisning var det en skam, att de betalade skatt till romarna samt erkände utom gud även dödliga människor såsom sina styresmän. Denna fras är jämförbar med Apostlagärningarna 29/5 som säger att Petrus och apostlarna svarar ”Det är viktigare att lyda gud än att lyda människor”.
8 Markus Evangelium, 1 informerar oss: en dag kom Jesus från Nasaret i Galiléen och blev döpt av Johannes i Jordanfloden. I det ögonblick då Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen öppna sig, och den helige Ande sänkte sig ner som en duva över honom, och en röst från himlen sa: ”du är min älskade son Du är min utvalde.” Vi vet att Judas faders namn dvs. ”Zipporai” är en sort fågels namn, och ”Judas” betyder utlovad.
9 Två av Judas söner som styrde Zelotpartiet, och korsfästes av romarna omkring år 47 efter Kristus, hette Simon och Jacob (James). Vi vet att de här två räknades bröder till Jesus Kristus i Nya Testamentet. Det är intressant att de även har en broder som heter Judas.
10 Som vi sagt fällde Judas och Matthias elever den gyllene örnen ovanför porten till det berömda templet i Jerusalem och förstörde den i bitar. Däremot i Matteus evangelium 12/21, berättas det: ”Sedan gick Jesus in i templet i Jerusalem och drev ut köpmännen och välte omkull myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor.” Enligt historieforskarna har man inte sålt någonting inom templet i Jerusalem. Då utgör den historiska händelsen den gyllene örnens förintelse av Judas och Matthias elever.
11 Judas namn som betyder prisad och utlovad kunde räknas som synonym till Jesus, som betyder frälsaren.
12- Enligt Matteus evangelium har endast Jesus nämnts Nasaré eller Galilé (den ståtlige) efter hans tillbakakomst från Egypten. Därför har Judas son av Zipporai (den historiske Jesus Kristus) inte nämnts som Galiléen redan tidigare.
Med en noggrann utredning av Adonis´ myter och evangeliska berättelser kan man hitta kombinationen bland Adonis- kulten och den preliminära kristendomen:
Enligt den kända fenekiska och grekiska Adonismyten hade Syrien en konung vid namn Téias (gud), Afrodite (kärleksgudinnan) tvingade hans dotter Mira, att vara samlagspartner med Téias i tolv mörka nätter. Efter tolv nätter förstod Téias att damen var hans egen dotter ”Mira”. Då bestämde han att skulle döda henne, men hon hann fly. Hon tog sin tillflykt till gudarna. De förvandlade henne till Myrrhe- trädet. Efter tio månader födde hon ”Adonis” (herren). Afrodite, som blev mycket förvånad över barnets skönhet överlät honom till Persefone (underjordens gudinna) för att vårda honom. Persefone Tyckte mycket om det här sköna barnet, därför tänkte
hon inte lämna honom tillbaka till Afrodite. Så blev det en konflikt mellan de här gudinnorna, men poesigudinnan ”Kalliope”- enligt en annan berättelse själva Zeus- löste den här konflikten på så sätt att Adonis bor en tredjedel av året hos ”himmelska Afrodite” och en tredjedel av året tillbringar han hos underjordsgudinnan Persefone och den tredjedel av året som blir kvar får han välja själv. Han valde att vara med Afrodite under den här frivilliga tiden.
På basis av fenikiernas kult dog Adonis på en särskild dag, men uppstod dagen efter sin död. Fenikierna sörjde och firade de här två dagarna: En dag som han dog sörjde de honom, damerna grät medan männen anordnade begravningsceremonier. De använde en bild av honom. Dagen efter firade de Adonis´ uppståndelse, medan de lyfte Adonis- bilden.*
• Sir. James George Frazer: Adonis. Attis. Osiris. London 1907.
Man kan tro att ordet Adonis (herren), som var ett annat namn på fenikiernas Baal (herren) och ett naturligt smeknamn på Judas son av Zipporai, sammanfogade guden Adonis med filosofen Judas, och de här två gudomliga och prästerliga dimensionerna formade tillsammans Jesus Kristus gudomliga och mänskliga sidor. Naturligtvis döpte kristendomen den här Adonismyten och Adoniskulten. I denna Adonis myt kan man jämföra Téias, Mira, Myrrhe* och Persefone med Nya Testamentets Gud- Herodes, Maria, Misraim (Egypten) och ”Josef” (Jesus Kristus´ ”uppfostrare”). Den här sammanbindningen och blandningen gjordes säkerligen i evangelisten Markus tid, eftersom Markus egen mor hette Maria och hans älskade morbror hette Josef, som enligt apostlagärningarna fick smeknamnet Predikanten Barnabas. De här tre personerna (Markus som egentligen hette Johannes, Maria, Josef) tillsammans med Paulus och Petrus spelade stor roll i kristendomens ideologiska ordning, existens och utveckling.
*Enligt Matteus´ Evangelium 11/2 medförde de vise männen från österns länder bland annat myrrhe (myrra) som gåva till Jesusbarnet. Maria (Mariam) betyder heliga moder på syrianska. Hon är egentligen grekernas Demeter (”heliga moder”) som uppfostrar ett grekiskt kungabarn med motsatta namnet till Jesus dvs., Demofon (folkdödaren). Hans egen moder heter Metarina (den borta planterade).
Sammanfattning
Om man tar bort Adonis´ myter från evangelierna handlar resten om Judas son av Zipporai. Judas av Galiléen, som dödades av Kvintilius Varus år 5 efter Jesus Kristus, var inte samma Judas Galiléen (Judas den ståtlige), som uppträdde år 6 efter Jesus Kristus och var Zelotpartiets grundare: Denne Judas av Galiléen visade sig samtidigt som Kvirinius var ståthållare över Syrien i stället för just den ovannämnde Kvintilius Varus. Den här Judas av Galiléen, som vi jämställer honom med Judas son av Zipporai, är den historiske Jesus Kristus.
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر